7 månaden med försök.. Fler?

Stort grattis till er som plussat!
Ger lite hopp till oss övriga som fortfarande försöker :)  

omg omg omg

Största grattiset!!! Vad roligt! Då finns det hopp för oss andra med:D Isen är "bruten" på riktigt! 2 plus i tråden!

Lätt att säga så här i efterhand men av det du skrev lät det verkligen som att så kunde vara fallet;)

Min ständiga fråga kommer såklart. Har ju en hang-up på det i och med min egen ålder och min partners ålder; hur gamla är ni nu när ni plussade? :)

Nu blir jag kanske väääldigt analyserande (ursäkta i så fall) men ligger det inte något i de där orden du skriver "att det tar tid när JAG blir gravid". Vi hade lite det problemet förut när jag ville att vi skulle försöka få barn. Det tog nästan 3 år innan VI ville ha barn från det att jag började önska... Känns lättare nu när vi båda vill, som tur är, men jag tror fortfarande att denna väntan på plusset är värre för oss tjejer i allmänhet åtminstone när man har barn sedan tidigare. Man ska absolut inte dra alla över en kam men generellt är det ofta vi som kollar dagar, stickor, ser gravidmagar överallt, får frågor osv. Många män verkar så coola (min inkluderad)! Och möjligen är de inte lika barnönskande då de redan har barn  som vi tjejer kan vara trots att vi redan vunnit högvinsten förut. Vet inte om det är ännu jobbigare när det gått lätt innan. Man har en helt annan referens att utgå från. Min vännina har 4 barn och alla utom det senaste/sista har det tagit nästan ett år att få till och hon säger att det var rätt jobbigt ändå varje vända men hon hade ju en annan referens än jag i och med att det var trögt så gott som varje gång. Så jag ska inte klaga men det är jobbigt ändå. Och hon har ju sina fyra godingar. Jag/vi har ju tyvärr åldern emot oss och jag misstänker att det är det som ligger oss i fatet. Vi har försökt i ett knappt år (men ett par anovulatoriska cykler) och jag försöööker vara cool som min sambo. Det jobbiga är dock att vi båda har inställningen att blir det så blir det, annars var det inte meningen, men den känslan är stundtals svår att leva med för jag vill ju så mycket (och nog mer än min sambo)

TACK så jätte mycket alla ni som grattat! uppskattas jäätte mycket verkligen!!

Jag är 25 och min man är 35, hur gamla är ni då? Jag tycker inte du ska hänga dig på det här med ålder! alltså jag känner jätte många som är rund 40 och blivit gravida! så det är ju inte omöjligt, nu vet jag ju inte hur gamla ni är men men.. jag önskar er alla ett jätte stort lycka till och likaså som blomman slänger jag massor med gravidhormoner åt er!

kram

Jag är 36 och min man 37.

Tack snälla! Jag är dinosaurien härinne;) men jag försöker ta det med ro så gott det går!  Är 38,5. Fyller 39 till sommaren.  Jag erkänner att jag tror jag är närmre mitt "bäst-före-datum" än majoriteten av er andra. Men sedan är det ju inte alltid den kronologiska och den biologiska åldern går hand i hand-  fast jag har gäckat klockan länge nog nu;) Känner att "driften" inte är densamma som vid 30 men jag hoppas och tror på oss ändå. Jag har 40+-mödrar i flera generationer bakåt så jag hoppas på turen!

Jo men visst är det så att tjejer tar detta allvarligare än killarna, efter allt man läser här på familjeliv så :-S visst finns det undantag också men överlag så. Fattar inte att det ska vara så? Men det märker man ju i andra sammanhang också att kvinnor ser allvarligare på saker, iaf här hemma som hemmasysslor tex ^^

Och igår kväll började jag få en skum bubblig lätt illamående känsla i magen. Är på dag 33 idag måndag och längsta cykeln var 35 dagar varav förra månaden 34 dagar. Nu kan jag inte sluta hoppas ändå på denna månad! Ingen mens på torsdag så blir det testa igen!

Grattis till plusset............... Vilket försök var ni på?

Jag tillhör väl också en av de äldre. 36 år och mannen är 38 och vi jobbar på första barnet. Missade ägglossningen denna månaden med. Så tradigt.

Men munkpepparn har gjort något med min kropp. Jag hade rikliga ägglossningsflytningar som jag aldrig haft. Och nu har jag jäkla mkt pms. Iofs inte så positivt, men iom att munkpepparn ska reglera hormonerna så är det kanske positivt, jag har aldrig pms.  Jag och mannen kan ha en ganska rå attityd till varandra, rå men kärleksfull. Igår sa han något och jag satt och grät hela jäkla dagen. :) En kommentar som jag aldrig brytt mig om annars.  

Varför är han nervös över spermaprovet? För att han ska lyckas lämna det eller för vad det ska visa? Vad är det som tyder på att det är någon brist med sperman?