Äggdonation i Spanien: erfarenheter?

Hoppfull - skönt att det slutat!

Callimero - förstår lättnaden nu när du berättat. Bara vetskapen om att du kanske inte behöver stressa på samma sätt gör nog att det blir mindre psykisk stress.

Håller helt med om att man i princip glömmer donatorn. Jag var rätt ärlig mot mig själv o mannen o erkände att jag nog skulle tycka att det var jobbigt när dottern blev pappig under tiden han var hemma. Jag hade sådant behov av att känna att hon är "min", och att jag är hennes. Om ni förstår? Nu har hon varit inne i värsta mammigaste fasen och det är ju underbart m någon som trampar runt i huset o ropar "mama! Mama!" Fast visst vore det skönt att få kissa i fred ändå...

Det finns ett så starkt band mellan oss, annorlunda för att vår historia fick en annan början än många andra mammor o barns. Men jag har burit på henne. Hon är min och jag är hennes. Det finns ingen annan.

Det finns ju en teori som kallas epigenetik som går ut på att vissa anlag slås "av" eller "på" beroende på miljön i livmodern under graviditeten. Googlade en del på det i början (många tankar om detta som snurrade...), så visst tror jag att det kan påverka.

Från början var vår dotter oerhört lik min man, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte för att det är negativt, utan snarare för att eftersom alla såg likheter med honom så innebar det att de inte såg några med mig. Men med tiden så har nog många sår läkt hos mig, och vår tjej har börjat hitta sitt eget utseende. Hon har mycket mer av "min" rundare ansiktsform än min mans smala. Även hon har lite spetsiga (och lätt utåtvinklade högst upp:) öron, som är helt underbara.

Jag har mitt eget vaccinations-och utvecklingskontor från när jag var liten o har inte kunnat låta bli att jämföra våra kurvor. Jag var betydligt längre (är 176 idag), så vi får väl se var det slutar för lilltjejen. Man vet ju inte mer än ålder o blodgrupp. På ett vis är det spännande med den okända faktorn. Och det är mer och mer skit samma. Hon är och blir sin alldeles egna person.

Hej tjejer, hoppas allt är bra med er.

Hoppfull - hur har det gått? Håller tummarna för att blödningarna håller sig borta o att magen är glad

Myran - det låter så ljuvligt m dina små. Åh!

Själv har jag tagit mina sista progynon o progesteron på en tid framöver. Var hos gyn idag o det var tyvärr inget tvivel om att lilla pyret stannat av. Så nu är det bara att vänta på det oundvikliga...:( Försöker ta med mig det positiva gyn sa: det blev en graviditet, det utvecklades och vi såg ett hjärta som pickade. Det är bra! Att naturen sedan ser till att avbryta något som antagligen inte utvecklades rätt, det är också bra. Bra, fast det är mest skit just nu.

Tack för stödet. Sista medicinerna togs igår morse - undrar hur lång tid det tar innan blödningen kommer?

Bilden på ultraljudsskärmen med det orörliga lilla pyret är fast i mitt huvud. Lilla liv, som inte blev.

Är så tacksam över att ni finns. Ni som förstår precis. Stora kramar till er alla o hoppas att ni får en fin helg.

Hoppfull - extra tummar till dig inför måndag!

Nej, det är ju precis så - det spelar ingen roll att det är tidigt, för vägen till ett försök är så lång. Känns som att stå vid botten av en lång, lång uppförsbacke. Det är bara att börja gå.

Nu börjar det komma lite färskt blod, så gissar att det är på gång. Får väl tänka att det är bra att kroppen hanterar det här.

Tacksamheten över att vi lyckats en gång, är oändlig. Vår dotter är ljuvlig. Även om hon just nu har vattkoppor

Det är väl inte att våga sträcka sig efter för mycket med ett syskonförsök? Vi kände från början att vinsten har vi redan, men att det skulle kännas som en fantastisk gåva att få ge henne ett syskon. Också någon att dela en historia med. Men om det inte blir så så är det redan bra - hon finns!

Söndagskramar till er alla.

Hoppfull - vilka underbara nyheter!! Två stycken fina små hjärtan! Stora grattiskramar!

Lisma18 - välkommen till tråden! Tack för att du delar med dig av din historia. Förstår att resan hit varit lång, men jäklar - fredag är ju snart!!

Håller tummarna för att din gyn visar sig vara en klok o empatisk person som skriver ut vaggisarna trots att du anar motsatsen. Har tyvärr inga Gbg-tips att dela med mig av.

Lycka till nu med resan!

Woo - de jag vet är:

Progynova = progynon

Cyclogest/utrogest = progesteron mic (vagitorier)

Resten har säkert någon annan koll på

Strandhem o Pippi - tack.

Det är verkligen upp o ner o allt samtidigt här i livet. Började blöda ordentligt i måndags, inskolning på förskolan med vår Valenciaprinsessa i tisdags. En av pedagogerna frågade "har ni bara henne?" Bara. Åh, om man kunde ibland göra en kombination av att bara smälla till folk o samtidigt förklara för dem hur oändligt långt ifrån "bara" vi befinner oss när det gäller vår dotter.

Och jag vet så väl att det är ett ord som inte alls var menat att ha någon djupare innebörd, men kombinationen av missfallet o inskolningen samtidigt väcker så mycket känslor. Lite tunnhudad just nu. Tur att jag inte ska vara på jobbet förrän måndag - jag är inte säker på att jag skulle klara av en helt vanlig jobbdiskussion för tillfället.

Åh, vad härligt med goda nyheter Lisma!

Ny i Gbg - så tråkigt att höra om den jobbiga tid ni har haft. Jag känner verkligen med er.

Men så klokt av er att titta på både adoption och familjehem som andra vägar att prova.

Ibland kan man undra varför livet tar en på så långa och krokiga turer. Och ibland undrar jag varför jag frågar varför - det är ju inte som att det finns något svar. Många gånger har jag också undrat "vad fan ska jag med den här erfarenheten till?" Det enda jag vet är att man klarar av det, en bit i taget. Inte så mycket för att man är exceptionellt stark eller tålig på något vis, utan bara för att det faktiskt inte finns något alternativ.

Ni kommer att komma ur det här. Det kommer en dag när ni får se tillbaks på de här åren och förundras över allt ni varit med om. Ni är ju redan en familj, om än liten - men den kommer att bli större. På något sätt. Många, varma styrkekramar till er båda.