Min bonus blev en ängel

Åh jag bara gråter när jag läser ditt inlägg och jag vill säga till dig att det är okej att vara ledsen/sårad och att sörja. Jag tycker att du ska visa detta inlägg för din sambo så han får se vad du verkligen känner.

Stor styrkekram till dig <3 

Ni ska inte tro att vi inte pratar med varandra, min sambo och jag. Det gör vi! Vi jämför, minns tillsammans, åker till graven tillsammans. Och var och en för sig. Vi håller om varandra när det brister.

Fast jag känner mig ändå utanför i många sammanhang. Rättslös. Det känns som att jag inte räknats, inte blivit sedd.

Hans sorg gör ondast i mig ändå. Den verkligt bottenlösa tröstlösheten. Skulle så väldigt gärna vilja kunna göra något mer, säga något magiskt. Gräva ner några flätade rötter, viska en formel och göra allt bra igen.

Man får inte titta för länge på små barn på stan. Förr eller senare kommer det. En rörelse som är exakt som hennes. Samma sätt att slänga sig runt förälderns ben för en kram. Samma sätt att luta huvudet bakåt och titta på fåglar. Samma sätt att hålla ett finger mot underläppen. Samma sätt att klappa takten till musik. Eller vad som helst. Om man tittar för länge ser man skymten av henne i andra barn. Så går man hem till tystnaden där hela kärlekens längtan ekar mellan väggarna, av någon man älskat som inte finns kvar.

Samma med pratandet. Små portioner som går bra. Sen blir man bottenlöst ledsen igen.

Regina Birkehorn har skrivit en bok som heter "Brännande sorg" som kanske skulle kunna lindra lite. Den är bitvis väldigt bra. (Huvudsakligen handlar den om de anhöriga till de som dog i Göteborgsbranden).

Smärtan i att känna igen gester, maner, vanor, den känner jag igen från när min pappa dog. Ett tag såg jag honom överallt, i varenda gubbe som gick på samma sätt eller hade samma typ av rock. Med tiden lindras det men du är  fortfarande i sorgens mest akuta skede, och där är det svårt. 

Ja precis så är det... blandat med den overkliga känslan av att leta efter henne och att alltihop är ett enda stort och riktigt dåligt skämt. När man tittar efter barn på stan och tänker att hon inte är död, hon är bara med någon annan.

Av att vakna om natten och lyssna efter ljuden från sängen, tills man vaknat tillräckligt för att komma ihåg att det inte kommer att komma några fler bökande ljud eller susande andetag. Att spontant fråga rätt ut i luften vad hon gör, för att det är så tyst och då är det ju bus på gång.

En stor, stor styrkekram till dig TS.
Det är helt ok att sörja, som så många andra skrivit!
Vill bara tillägga också att jag önskar att alla bonusmammor vore som dig! 

Så trist att detta händer fina, goda människor.
Kanske extra trist när jag sitter här med en son vars styvmamma utalat sig om att hon hatar honom- trots att hon aldrig träffat honom och förbjuder hans pappa att ha kontakt med honom..

Jag vet inte vad jag ska skriva mer, orden känns bara överflödiga.

         

Stor styrkekram till dig ts! :(

Åh jag trodde aldrig att det kunde vara så tungt eller att sorgen kan överskugga allt annat så mycket att man undrar vart ens partner tagit vägen bland alla tårar. Visste inte att tanken på att ge upp varandra efter ett tag börjar kännas som den lättaste vägen. Herregud jag vill vara med honom! Vill ha oss kvar!

Det har gått en mycket kort tid. 
Men visst är det som du säger och känner, en del människor och deras relationer klarar inte av när stor sorg drabbar. Förhållanden brister och par tappar sina kontaktytor och möjligheter att komma varandra nära. Men, som sagt, det har gått en försvinnande liten tid sedan förlusten.

 

Visst är det kort tid, men det känns ändå som en evighet sedan man var glad. Minns inte hur det var när det var bra.