Min bonus blev en ängel

Det förstår jag. Tiden är konstig så, men en sak gör den i alla fall bra den där tiden, ju längre den tar sig desto större möjligheter ger den en att få vara glad igen och den hjälper en också att på sikt skapa rum där det igen kan kännas lyckligt och varmt och också fint när man tänker på den som fattas. 

Få inte dåligt samvete om det uppenbarar sig stunder där du faktiskt känner dig glad igen. För när de kommer, och det gör de, så fungerar många så att det känns otillåtet. Men det är det verkligen inte, det är i allra högsta grad tillåtet att få leva också när det värsta har hänt. Så när stunderna börjar komma, ta dem i handen och behandla dem ömt. 

Jag skäms inte för att vara glad emellanåt. Inte han heller.

Men man puttar omkull varandra hela tiden, blir ledsna vid olika tillfällen, gör varandra ledsna, blir egoist. Tar inte hand om varken varandra eller sig själv egentligen, bara får tiden att gå och gör det man måste typ. Jag orkar lite, han ingenting. Hur tar man sig igenom utan att det som är 'vi' inte brister då?

Vad bra!

Ja, det är det där som är svårt. Och lindringen och lösningarna kan också vara väldigt olika från person till person och från par till par. 

Jag skulle säga att det gäller att acceptera att det är så där. Acceptera det och samtidigt inse att egoismen och sorgens krokben inte är där för att stanna. Det är så nu men så kommer det inte alltid att vara. Prata är förstås bra, om det går, och då tänker jag inte bara på att prata om det som hänt utan kanske mer att prata om just det du skriver om här, berättar hur egoistisk man blir emellanåt och påminna varandra om att inte ta det personligt. 

Det är som sagt olika vad som kan fungera som "lim" i en relation drabbad av tragedi, men för vissa fungerar det att mötas i aktivitet. Jag ser att ni har dåligt med ork, men ibland återkommer en del ork om man tar sig för något trots att det känns motigt. Måla en trappa, högläsa en bok och diskutera den, öppna alla fönster och lyssna på hög musik, kramas nakna (en del hittar varandra i samlivet medan resten av livet ligger i dunkel en stund). Att skaffa sig små eller större "projekt" kan kännas lindrande. Peka på en karta över stan och cykla dit fingret hamnat. Sådant. 

Att vara ifrån varandra under stunder kan också kännas skönt. Ta en paus, göra något annat, sedan gå hem och förutsättningslöst ta emot det som möter en. Det kommer aldrig att bli precis som förut, men det är viktigt (tror jag) att förstå att annorlunda kan vara väl så bra. Att liksom våga tro på det. Men det tar förstås tid, och eftersom det är jobbigt att inte få må bra så blir tålamodet kortare och varje minut längre. 

Men fya, varför skulle du inte få sörja? Varför skulle inte detta barn ha fått komma nära ditt hjärta likt ett eget barn? Lagligt sett kanske du inte hade föräldrarroll, i vardagen hade du den.

Gråt tills du blir glad igen.

Tack! Det kan nog vara som du säger. Jag skulle vilja förändra mitt liv, min omgivning. Lägga förändring och väldigt många andra händelser och minnen emellan allt jobbigt. Sambon verkar inte reagera likadant. Får se när vi är starka nog samtidigt att prata om det.Vet inte, det kändes så i början. Det är fortfarande väldigt tyst runt mig, men jag är inte särskilt öppen med hur jobbigt det är heller så det är väl lika mycket mitt "fel" som min omgivnings.

   

Nu har det gått drygt ett år.. Hur mår ni idag? Din trådstart var nåt av det sorgligaste och vackraste jag läst...

Hur har det gått för er? 
Över ett år har gått. Hur har livet blivit för dig och din sambo?
Hur mår du och ni nu?
Mvh 

Åh jag vet inte vad jag ska skriva  sånt får inte hända, lilla barn...
Världens största kram

Hej på er
Vad fint av er att undra. Jag hade glömt av tråden.

Ja vad ska man skriva... det är fortfarande oerhört tyst. Jag trodde aldrig att förlust kunde göra så ont. Jag gråter inte varje dag längre, men tänker på det varje dag. Jag tror min sambo gråter lite varje dag fortfarande, fast det inte alltid är så att jag ser. Vi har varit arga på varandra, på världen och på allt. Och glada för att vi lyckats hitta varandra att hålla i handen i det här förbannade mörka kaoset som det senaste året har varit.

På jobbet har det varit jobbigt på ett annat sätt. Jag fick inte en sjukskrivningsdag godkänd. Inte en timme i samtalsstöd. Folks undvikande är värst. Man ser hur obekväma många bli när man berättar om något fint minne. Det är jobbigt. Barnbesök som är lika gamla som hon var när hon dog eller som är lika gamla som hon borde vara är jobbigast. Man kan ju fortfarande föreställa sig hur hon borde ha kunnat varit idag. 

Det tog ett halvår att plocka undan sängen och nallarna. Ett halvår till att ta bort barnstolen i köket. Barndekoren i badrummet är kvar än. Tandborsten står kvar i muggen i badrumsskåpet.

Det blir bättre. Oerhört sakta, men det blir bättre. Vi har gjort varandra illa på vägen. Sårat. Vi har bra dagar också. Ganska ofta kan man le åt saker som påminner. Ibland pratar vi om att kanske våga skaffa barn. Längtan är samtidigt oerhört skrämmande. En dag kanske.

Jag har varit in på denna tråd tusen gånger men aldrig förmått mig att skriva något, vad ska man skriva egentligen, det är så fruktansvärt hemskt så det finns inga ord. Din sorg är din sorg och du ska kunna visa den, det finns inget rätt eller fel i att sörja och du är inte bortglömd, alla är bara så uppslukade av sig själva pga deras sorg deras saknad efter en prinsessa. Alla sörjer på sitt sätt,vissa blir elaka utåtagerande, andra tysta och tillbakadragna, andra skrattar o ler utåt men inuti är dom lika sorgsna, alla är vi olika. Jag har aldrig förlorat ett barn eller ett bonusbarn och jag kan inte tänka mig in i den situationen. Men när min mammas sambo gick bort så var jag rätt ung men blev extremt ledsen, inget hjälpte mig och det kändes inte som att jag fick vara ledsen riktigt eftersom vi inte var släkt, det som verkligen hjälpte mig var att skriva brev... jag skaffade ett block som jag kunde skriva till honom i som bara jag läste och visste vad som stod, lite som en dagbok, mina känslor som jag skrev hjälpte mig att komma tillbaka o den tunga känslan i kroppen blev lite lättare, självklart kommer man alltid sakna men saknaden ändrar lixom karaktär... vet inte ens om jag svarade på något som du ville ha svar på,jag skrev lite mest från hjärtat.

Det är så hemskt, sitter här med tårar i ögonen. Jag undrar hur ni har det nu när det gått ytterligare en tid?

Hej TS. jag vet inte hur gammal denna tråden är. Och jag ligger här och halvgråter och nynnar på klassfotot "lev med hjärtat. Ständigt klöver. Nån försvinner och min blir över. Tiden läker alla sår. Vänner kommer vänner går. Framtiden var ljus och den var vår. Jag ger dig en jättekram. Jag sörjer med dig! Puss02

Ts kanske är borta sen länge. Men åh vad tårarna rinner när jag läser. Och jag beklagar sorgen. Jag förlorade min systerdotter hastigt för några månader sen. Hon skulle fylla två år nu i sommar, världens goaste tjej. Eftersom jag inte har egna barn så är mina syskonbarn det viktigaste som finns för mig. Smärtan är ibland så förjävligt och jag kommer tänka på henne varje dag så länge jag lever. Hoppas du och din sambo håller er starka tillsammans!

Jag beklagar! Barn ska inte dö. Våga vara randig i din sorg. Var där du är och känn det du känner just där du är. Det är lika okej att vara glad mitt i tragedin som ledsen.

Såhär några år senare kan jag säga att sorgen ändrar karaktär med tiden, trots allt. Den där brännande, skärande smärtan som får det att svartna för ögonen och magen att snöra ihop sig hela vägen upp i halsen, den smärtan övermannar en inte lika ofta lägre. 

Istället finns där nästan hela tiden en molande saknad. Ett tomrum som man vet aldrig kommer att läka. När man ser någon annans lilla med solhatt över ostyriga lockar och glatt trampandes på ostadiga ben. När man går förbi våra lekparker. När man handlar mat eller går på ikea och ser saker på barnavdelningen som hon pekade på en gång och sa "Den!". Du skulle få alla klargröna badrumsmattor och städborstar i hela världen, kära lilla barn, om man bara fick krama om dig en gång till! Sådana gånger värker det inombords.

Sambo och jag står fast tillsammans. Livet och tiden har fört oss vidare.