Min bonus blev en ängel

Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg TS. Jag har inte varit med om samma sak som du men jag känner så väl igen känslan. För några år sedan så dog min styvpappa. Han kom in i mitt liv när jag var tonåring men tog snabbt en stor plats i mitt hjärta. Han hade två vuxna barn och när han dog så fick jag hela tiden höra från alla hur mycket värre det var för hans riktiga barn. Jag kan också förstå att det är skillnad för dom eftersom dom har vuxit upp med honom på ett sätt som inte jag gjort men jag kände hela tiden att andra förminskade min sorg och att jag inte hade rätt att vara ledsen på samma sätt som dom. Dessa personer fick mig att tvivla på om den relation vi haft till varandra inte var äkta och att de känslor jag upplevt att han hade för mig var påhitt från min sida. Det blev en otroligt jobbig läkeprocess där jag ofta kände mig arg, frustrerad och sårad. Nu har det nästan gått 5 år och jag vet att allt som hände då skapades av andra. De hade ingenting med min "styvis" att göra och jag tvivlar inte längre en sekund på att han älskade mig som sin egen.

Med detta inlägg vill jag mest förmedla att jag tror att detta är en väldigt vanlig känsla och att du inte ska låta någon annan lägga sig i din sorg. Självklart måste man visa respekt för den biologiska familjen men du var också otroligt viktig för din styvdotter!

Så länge personen har en plats i ditt hjärta får du gråta och sörja! Annars skulle inte kompisar till henne heller få sörja för dom är inte bilogisk släkt. Blodsband är inte allt! Gråt, sörj och gör allt som du behöver för att du ska klara av den här situationen. Tror omgivningen förstår mer än vad du tror!

Kram på dig, Ts, och alla de andra i den lillas familj! 

Hej, Ts.

Först vill jag beklaga förlusten någon oerhört. I min tanke har det värsta som kan hända hänt er - ni har förlorat ett  barn.

Jag har inte varit med om det specifika du har skrivit om, men något liknande. När jag var 14 förlorade jag min pappa. Han och mamma var separerade och han hade en ny familj med tre små  barn. Jag och mina två äldre syskon fick inte vara med som sörjande i dödsannonsen som hans nya fru och barn satte in i tidningen... det kändes oerhört jobbigt då, speciellt för min äldre syster. Vi "fick" inte sörja på samma sätt som våra yngre halssyskon, vi verkade inte vara lika mycket hans barn som hans yngsta barn var. Jag hade ingen att bearbeta min sorg med. Mina äldre syskon bodde inte hemma då, och min mamma har aldrig kunnat tala om känslor. Jag vet inte ens om hon var ledsen... Det har kommit ikapp mig under senare år och speciellt då jag fick egna barn. Då sörjde jag min pappa som jag aldrig gjort tidigare, tror jag. Jag önskar att min sorg hade blivit tagen på lika stort allvar som hans yngre barns sorg då, när det hände. Detta gör iaf att jag delvis kan förstå dina känslor, tror jag.

Många tankar dig dig och de andra som levt nära den lilla flickan. Inget jag säger kan trösta, det inser jag.

/ Tina

Fina ni är. Tack.

Ni kanske har rätt, ni som säger att det är en känsla inom mig. Jag känner mig inte särskilt inkluderad i hans familj. Jag är utböling. Han har flyttat från sin ort till min så vi träffar inte dem så ofta tillsammans Han åkte dit med lilla själv ibland när jag jobbar helg. De träffar hans ex oftare än de träffar mig för hon bor ju kvar på samma ort som dom. Jag är den nya. Exet är en del av gamla cirklar, känner fler och har bott där länge. Inte så att de utesluter mig men jag känner mig ofta som ett påhäng till honom som inte har någon historia med dem. Och eftersom de dels har en så bra relation med hans ex och dels inte känner mig så bra så har jag någon känsla av att tränga mig på, även innan det här.

Jag är långt ifrån min egen familj också. Min egen mor har slagit världsrekord i dumma kommentarer och förminskande.

Allt är fel, omkullvält och trasigt. Ibland vet jag inte hur jag ska bemöta honom. När inget annat spelar någon roll och han bara vill följa efter lillan. Man kommer hem och tycker sig höra små springande fötter på väg mot dörren. Sen tränger tystnaden igenom. Ljudet av änglafötter...

TS din sorg är DIN, bara DIN. Du har lika stor rätt att sörja som de biologiska föräldrarna. Din roll var också på riktigt! Du var pappas sambo, en älskad vuxen, en kär bonusmamma som gav kärlek och omsorg på samma vis som bioföräldrarna. Att ni inte delade blodsband hör inte hit. Man kan älska ett barn som sitt eget även om man inte är den biologiska föräldern.
Självklart får du också känna vanmakt, ilska, längtan... Dina känslor är som sagt dina och de är rätt.

Jag tänker på er alla och beklagar er förlust.
*kram*

åå,fy,va gräsligt,,,stor kram vill jag ge dej..

Jag beklagar verkligen sorgen! Självklart har du allt rätt att sörja trots att det inte är ditt egna biologiska barn. 

Jag har varit med om något liknande. Min man och jag hade bara varit ett par i 3 månader när hans syster tog sitt liv. Jag var ny i familjen, hade bara träffat systern några få gånger men sörjde gjorde jag. Det var en vidrig upplevelse även för mig, jag var dessutom redan gravid så hormonerna gjorde sitt till när jag sörjde att vårt kommande barn aldrig skulle få träffa sin faster.
Jag hade dock "turen" att mannens familj inkluderade mig i sorgearbetet. När vi var vid avskedsrummet kände jag inte att jag hade något rätt att gå in och säga hejdå men innan vi åkte därifrån frågade min svärmor om jag ville gå in. Jag är fortfarande otroligt tacksam att hon gav mig möjligheten att se henne en sista gång och att jag inkluderades i alla avsked, askspridning och familjesammankomster runt detta.

Jag förstår att det är svårt för dig att veta hur du ska hantera sorgen och känslorna och din man behöver ibland ha dig stark vid sin sida. Själv bet jag ihop lite mer dom "viktiga" dagarna för att vara ett bättre stöd och sen ett par dagar senare släppte jag på trycket och grät ut hos min man.

Försök att gå enade igenom detta, be honom låta dig finnas där för honom och visa för honom att även du har sorg. Den behöver inte jämföras med hans, hans sorg kanske är större men det gör inte din sorg obetydlig. 
Se till att även du får vara med i sorgearbetet och bearbeta detta. Du behöver det och du förtjänar det. 

Kanske kan det även vara idé att ta kontakt med någon utomstående att prata med? Jag har aldrig kunnat ta upp precis alla mina funderingar med min man eftersom jag inte vill strö salt i hans sår, då kan t.ex en kurator eller annan samtalskontakt vara guld värd.

 

Men självklart har du rätt att sörja! Det är ju helt uppenbart att det är en liten person som du älskade väldigt, väldigt mycket som har gått bort. Det är väl kärleken och saknaden som räknas och inte generna.