Min bonus blev en ängel

Jag beklagar verkligen sorgen! Självklart har du allt rätt att sörja trots att det inte är ditt egna biologiska barn. 

Jag har varit med om något liknande. Min man och jag hade bara varit ett par i 3 månader när hans syster tog sitt liv. Jag var ny i familjen, hade bara träffat systern några få gånger men sörjde gjorde jag. Det var en vidrig upplevelse även för mig, jag var dessutom redan gravid så hormonerna gjorde sitt till när jag sörjde att vårt kommande barn aldrig skulle få träffa sin faster.
Jag hade dock "turen" att mannens familj inkluderade mig i sorgearbetet. När vi var vid avskedsrummet kände jag inte att jag hade något rätt att gå in och säga hejdå men innan vi åkte därifrån frågade min svärmor om jag ville gå in. Jag är fortfarande otroligt tacksam att hon gav mig möjligheten att se henne en sista gång och att jag inkluderades i alla avsked, askspridning och familjesammankomster runt detta.

Jag förstår att det är svårt för dig att veta hur du ska hantera sorgen och känslorna och din man behöver ibland ha dig stark vid sin sida. Själv bet jag ihop lite mer dom "viktiga" dagarna för att vara ett bättre stöd och sen ett par dagar senare släppte jag på trycket och grät ut hos min man.

Försök att gå enade igenom detta, be honom låta dig finnas där för honom och visa för honom att även du har sorg. Den behöver inte jämföras med hans, hans sorg kanske är större men det gör inte din sorg obetydlig. 
Se till att även du får vara med i sorgearbetet och bearbeta detta. Du behöver det och du förtjänar det. 

Kanske kan det även vara idé att ta kontakt med någon utomstående att prata med? Jag har aldrig kunnat ta upp precis alla mina funderingar med min man eftersom jag inte vill strö salt i hans sår, då kan t.ex en kurator eller annan samtalskontakt vara guld värd.