Min bonus blev en ängel

Med tanke på hur det brukar kunna bli så vilja börja med att säga en viktig sak.

Man tävlar inte i sorg.
Min bonus biologiska mamma och pappa är trasiga, chockade, traumatiserade och helt ledsna. Naturligtvis är det inte jämförbart. Knuten i magen och de hejdlösa tårarna jag har känns som ingenting när jag hör förtvivlan i min sambos röst. När jag ser den bottenlösa smärtan och saknaden i hans ögon.

Jag är också ledsen. Virrig, trött, rödgråten, långsam, disträ. Det här inlägget har tagit mig hela dagen att skriva. Små bitar i taget.

Sorgen innehåller så många förbjudna känslor. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Vet inte vart jag ska ventilera dem utan att få höra att jag är sjuk i huvudet. Det kommer jag säkert få göra här men jag måste börja någonstans.

Jag saknar också trampet av små fötter som kommer sent om natten till sängen och kryper in under täcket. Jag saknar att få läsa saga. Jag saknar att få busa och kramas och upptäcka världen. Förtroendet jag fick var så stort. Det är en ära att bli tillsagd att vi skulle sjunga sånger och läsa böcker. Rita bilder. Plocka blommor och kottar och gunga.

Jag känner mig ganska ensam med min sorg. Hans familj (och hennes på sitt håll) har ju "riktiga" roller. De är mormödrar, farmödrar, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder, kusiner... jag är ju bara extravuxen. Min sambo är den enda som sagt att jag är världens bästa bonusmamma. Det känns förbjudet att känna sig utanför. Som att jag känner mig mobbad för att jag inte är en del av någon jag redan vet att jag inte är en del av. Som om min sorg inte är lika legitim på något sätt. Det känns påträngande att visa sin sorg för våra gemensamma bekanta, för att hans sår går så mycket djupare. Min sorg känns egoistisk och den känslan skäms jag för. Jag är inte inkluderad med en självklar plats. Jag har delat mer än halva hennes liv.

Men jag vill också bara skrika högt att hon är det vackraste som hänt mig och att hon ska komma och lägga handen på min axel att det är dags att gå upp och leka!

Aldrig har en gunghäst sett så övergiven ut. Aldrig har gungan i trädgården sett så tom ut. Aldrig har jag saknat att snubbla på böcker, nallar, lego och plastbyttor som nu. Jag blir fortfarande glad när jag hittar saker hon lekt kurragömma med i hemmet. Glad en sekund och sedan ledsen för att det är som att förbruka tomtebloss av minnen.

Vet inte riktigt vad jag vill med det här.. få höra att jag inte är världens egoist kanske, att det är normalt att sörja.
Det kanske finns någon annan där ute som varit med om något liknande, som vill dela med sig.

En dag kanske man kan andas igen.