• Anonym

    Min bonus blev en ängel

    Med tanke på hur det brukar kunna bli så vilja börja med att säga en viktig sak.

    Man tävlar inte i sorg.
    Min bonus biologiska mamma och pappa är trasiga, chockade, traumatiserade och helt ledsna. Naturligtvis är det inte jämförbart. Knuten i magen och de hejdlösa tårarna jag har känns som ingenting när jag hör förtvivlan i min sambos röst. När jag ser den bottenlösa smärtan och saknaden i hans ögon.

    Jag är också ledsen. Virrig, trött, rödgråten, långsam, disträ. Det här inlägget har tagit mig hela dagen att skriva. Små bitar i taget.

    Sorgen innehåller så många förbjudna känslor. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Vet inte vart jag ska ventilera dem utan att få höra att jag är sjuk i huvudet. Det kommer jag säkert få göra här men jag måste börja någonstans.

    Jag saknar också trampet av små fötter som kommer sent om natten till sängen och kryper in under täcket. Jag saknar att få läsa saga. Jag saknar att få busa och kramas och upptäcka världen. Förtroendet jag fick var så stort. Det är en ära att bli tillsagd att vi skulle sjunga sånger och läsa böcker. Rita bilder. Plocka blommor och kottar och gunga.

    Jag känner mig ganska ensam med min sorg. Hans familj (och hennes på sitt håll) har ju "riktiga" roller. De är mormödrar, farmödrar, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder, kusiner... jag är ju bara extravuxen. Min sambo är den enda som sagt att jag är världens bästa bonusmamma. Det känns förbjudet att känna sig utanför. Som att jag känner mig mobbad för att jag inte är en del av någon jag redan vet att jag inte är en del av. Som om min sorg inte är lika legitim på något sätt. Det känns påträngande att visa sin sorg för våra gemensamma bekanta, för att hans sår går så mycket djupare. Min sorg känns egoistisk och den känslan skäms jag för. Jag är inte inkluderad med en självklar plats. Jag har delat mer än halva hennes liv.

    Men jag vill också bara skrika högt att hon är det vackraste som hänt mig och att hon ska komma och lägga handen på min axel att det är dags att gå upp och leka!

    Aldrig har en gunghäst sett så övergiven ut. Aldrig har gungan i trädgården sett så tom ut. Aldrig har jag saknat att snubbla på böcker, nallar, lego och plastbyttor som nu. Jag blir fortfarande glad när jag hittar saker hon lekt kurragömma med i hemmet. Glad en sekund och sedan ledsen för att det är som att förbruka tomtebloss av minnen.

    Vet inte riktigt vad jag vill med det här.. få höra att jag inte är världens egoist kanske, att det är normalt att sörja.
    Det kanske finns någon annan där ute som varit med om något liknande, som vill dela med sig.

    En dag kanske man kan andas igen.

  • Svar på tråden Min bonus blev en ängel
  • Takex

    TS jag förstår dig på ett sätt. Jag gick igenom samma typ av utanförskap fast i en annan situation för ett år sedan. Det är självklart att du får sörja! Och känslan av att du inte riktigt har rätten till det ligger nog i dig själv. Det är nog en otrolig lättnad för din sambo om ingen annan att han kan dela sorgen med dig. En bonus mamma är inte bara en bonus vuxen, jag kan säga det då jag har två bonus föräldrar som är precis lika mycket värda som mina föräldrar. Fortsätt att ventilera din sorg, om det är här, med en vän eller om du ser vad som händer runt de människor som också kände din lilla flicka. Det kan nog bli mer positivt bemött än vad du tror!

    Jag beklagar verkligen, usch va livet är orättvist.  

  • finskaflikkan

    Ååh, va jobbigt!
    Känner med er ALLA i familjen!!!
    att förlora någon SÅÅÅ tidigt är de värsta en förälder/bonusförälder kan vara med om!
    Och den sorgen ÄR obeskrivlig!

    Klart du får sörja! Den som säger annat har ett hjärta av kol!
    De lovar jag dig!

    DIN sambo/man behövder dig NU som allra mest! Och ni ska sörja tillsammans! På alla sätt och vis! Ensam som tillsammans!
    Dela era tankar! De är viktigt för att kunna gå vidare!
    Visa för din sambo/man att du är där oavsett, att du stöttar, hjälper och sörjer MED han! <3<3<3

    Stor kram till er ALLA i er sorg! (från en som vet) Hjärta              

  • PolyPond

    Vet du vad? Din sorg, eller att du visar den, gör inte anspråk på de andras. Det finns ingen gräns för hur mycket sorg som får finnas, så din smärta får också plats. Det finns någon märklig uppfattning hos vissa att de måste visa sig "starka" inför andra. Men det är inte starkare att inte sörja. Många får faktiskt en viss tröst i att andra också känner stor smärta och sörjer, för då är man inte en isolerad ö. Även om man bär saknaden ensam, så kan man dela sin sorg.

    Jag beklagar verkligen!

  • aikidoaasa

    Gråter när jag läser det här inlägget.

    Gud vad hemskt när en så liten rycks ur våra händer!

    Självklart ska du sörja! Skulle en adoptiv mammas sorg vara mindre än en som fött barnet? Varför skulle detta vara annorlunda när man är en "extra mamma" som har tagit på sig den rollen...

    Se till att ni är där för varandra du och din man, han blir stärkt av att veta att hans dotter även var din dotter. 

  • LillaNovaK

    Stor kram till dig TS! Klart du har rätt att sörja, sörj på ditt vis, utan att känna skuld för det!

  • Anonym (nn)

    Jag beklagar sorgen. Gråter när jag läser dina rader, så fruktansvärt hemskt. SJÄLVKLART ska du sörja, du har haft en relation med barnet i halva barnets liv. Du HAR en relation med barnet, du var extraföräldrn. Du har rätt att sörja, du ska inte ha något som helst dålig samvete. Ut med sorgen bara. Jag tycker du ska prata med någon om det här. Hoppas verkligen att din sambo och barnets andra förälder får proffessionel hjälp, men det behöver DU OCKSÅ. Sorg tar tid. Låt det ta tid.

    Vill ge dig en varm kram Hjärta 

  • Anonym (bibo)

    Klart att du får/ska sörja. Hon va viktig för dig. Du va viktig för henne. StyrkeKramar

  • Anonym (pom tideli pom)

    Kära TS, nu gråter jag också. Jag vill bara säga att din äkta kärlek och smärta är troligen din sambos största tillgång nu. Tänk att ha en sambo som bara med en blick förstår hur illa det är ställt. Hade du inte älskat så, och sörjt så, så hade han varit väldigt ensam i sin sorg nu.

    Kram

  • Minoria

    Självklart har du lika stor rätt att sörja som alla andra, tillåt dig sörja; hon var ju en del av er familj <3

Svar på tråden Min bonus blev en ängel