Min bonus blev en ängel

Folk omkring mig förstår att jag är ledsen. Det märks ju, syns när man fastnar med blicken långt bort, när man glappar i samtal och försvinner mentalt. Några frågar lite, men det finns inte så mycket man kan säga...

Bästa vännen får höra mycket... mamma lyssnar så gott hon orkar. Men det är inte alls samma nät runt mig som runt han och hans ex. Det är som en sluten cirkel som håller i varandra och i dom som förstås är jätteledsna också. Jag sitter någonstans bland deras ben, på utsidan och sticker in en arm där jag ibland får kontakt med min pojkvän, ibland inte.

Jag tyckte det var trixigt att vara bonusmamma...men att vara bonusänglamamma är hundra resor svårare :'(

Vill bara skicka världens längsta styrkekram till dig!

Åhh vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg TS...
Jag SKICKAR miljoner styrkekramar till er...

Här kommer en till liten kram... *Kramar om*

Du skriver så vackert och beskrivande. Det är som poesi, fast ändå inte. På ett vackert sätt. Man ser bilder framför sig när du framför dina tankar, och jag får lust att läsa mer. Bearbeta din sorg genom att skriva! Skriv! Och säg till mig när du har gett ut en bok...så läser jag den med glädje, fast ändå med delad sorg.

*Kramar om igen*

Åh så svårt. Att vara mamma - det blir väl inte mindre för att man skriver "bonus" framför - och så plötsligt räknas du knappt. Sorg kan vara självisk (din är det uppenbarligen inte), uteslutande och innesluten i sig själv. Som om den egna rätten att lida skulle krympa om man delar med sig.

Synd att det inte fungerade med terapeuten heller. KBT känns kanske som lite fel metod, sorg låter sig inte hanteras med hjälp av "rätt beteenden". Det finns inga tekniska lösningar, inga enkla svar när någon man älskar försvinner.

Att du har ohyggligt ont skiner igenom väldigt tydligt ts och det känns svårt att du inte har någon professionell utomstående att dela detta med. Kanske skulle det vara bra att försöka med en annan, mer analytisk terapeut. Eller en präst.

Att du har all rätt att sörja är så självklart att det nästan bär emot att skriva det. Jag tycker verkligen inte att den rätten blir mindre av ditt ohyggligt svåra läge, det omöjliga i att "ha varit" mamma. 

Det blir vad det blir med skrivandet... oftast behöver min sambo stöd långt mer än jag gör det. Han överväldigas fortfarande mycket hårdare av saknaden, reagerar på så många fler saker än jag gör när vi möter andra barn. Han har saknaden målad över hela kroppen. Min är mer buren inombords. Försöker vara kreativ och konstruktiv med sorgen. Försöker åka till graven och fixa när jag vet att jag kommer få vara ifred där. Försöker samla ihop minnen... foton, teckningar, russinpaket...

Vi försöker berätta för varandra om gråten. Hur det finns så olika sorters gråt. Tårar som inte går att hejda, som bränner och svider. Smärtan som sliter sönder inifrån. Eller tårar som är varma och fulla med länganstyngd kärlek. Och tårar av rädsla för att någonsin våga lita på livet igen. Varför skulle vi våga försöka sätta anda barn till världen nu? Tårar av frustration av att inte orka ta hand om varandra eller oss själva som vi borde. Och de ilskna tårarna över hur onödigt och orättvist det känns.

Ofta känns det mesta bara som distraktioner och meningslösa sätt att få tiden att gå. Jag försöker tänka att det ändå finns något som är värt att leva för.

Skulle vilja gå genom skärmen och ge dig en varm kram. Jag har själv förlorat ett barn, vet alla känslor som det innebär och hur lätt det är som förälder att sluta sig i sorg och mer eller mindre bara se sig själv. Har du pratat med din kille om dina känslor? Jag förstår att din sorg är väldigt stor också, kanske kan du få honom att förstå det också? Självklart mår inte du heller bra av detta och behöver allt stöd du kan få. Sen är det också så, av egen erfarenhet, att man går in i någon slags bubbla när sorgen gör som ondast. Kanske är det lättare för dig att komma närmare de andra när den värsta chocken lagt sig. Styrke kramar till er

TS, du beskriver din sorg och saknad på ett så fint sätt, det märks verkligen att du älskade den lilla.
Jag beklagar er förlust.

Jag tänker att du kanske skulle kunna prova att kontakta en präst eller diakon, de är utbildade i att lyssna och vana vid att möta sörjande människor. Kanske inte första stället man tänker på att vända sig till om man inte är van att gå till kyrkan, men det finns många vettiga diakoner/präster. 

Tårana strömmar ner för mina kinder när jag läser ditt inlägg.....får mig att tänka om i min livssituation just nu..och att tänka på mina barn som man ibland blir arga på helt i onödan....
Man vet aldrig vad man egentligen har förrän man förlorat det...

Kämpa vidäre och låt sorgen ta sin tid...
kramar