Min bonus blev en ängel

Åh så svårt. Att vara mamma - det blir väl inte mindre för att man skriver "bonus" framför - och så plötsligt räknas du knappt. Sorg kan vara självisk (din är det uppenbarligen inte), uteslutande och innesluten i sig själv. Som om den egna rätten att lida skulle krympa om man delar med sig.

Synd att det inte fungerade med terapeuten heller. KBT känns kanske som lite fel metod, sorg låter sig inte hanteras med hjälp av "rätt beteenden". Det finns inga tekniska lösningar, inga enkla svar när någon man älskar försvinner.

Att du har ohyggligt ont skiner igenom väldigt tydligt ts och det känns svårt att du inte har någon professionell utomstående att dela detta med. Kanske skulle det vara bra att försöka med en annan, mer analytisk terapeut. Eller en präst.

Att du har all rätt att sörja är så självklart att det nästan bär emot att skriva det. Jag tycker verkligen inte att den rätten blir mindre av ditt ohyggligt svåra läge, det omöjliga i att "ha varit" mamma. 

Regina Birkehorn har skrivit en bok som heter "Brännande sorg" som kanske skulle kunna lindra lite. Den är bitvis väldigt bra. (Huvudsakligen handlar den om de anhöriga till de som dog i Göteborgsbranden).

Smärtan i att känna igen gester, maner, vanor, den känner jag igen från när min pappa dog. Ett tag såg jag honom överallt, i varenda gubbe som gick på samma sätt eller hade samma typ av rock. Med tiden lindras det men du är  fortfarande i sorgens mest akuta skede, och där är det svårt.