Min bonus blev en ängel

Hej på er
Vad fint av er att undra. Jag hade glömt av tråden.

Ja vad ska man skriva... det är fortfarande oerhört tyst. Jag trodde aldrig att förlust kunde göra så ont. Jag gråter inte varje dag längre, men tänker på det varje dag. Jag tror min sambo gråter lite varje dag fortfarande, fast det inte alltid är så att jag ser. Vi har varit arga på varandra, på världen och på allt. Och glada för att vi lyckats hitta varandra att hålla i handen i det här förbannade mörka kaoset som det senaste året har varit.

På jobbet har det varit jobbigt på ett annat sätt. Jag fick inte en sjukskrivningsdag godkänd. Inte en timme i samtalsstöd. Folks undvikande är värst. Man ser hur obekväma många bli när man berättar om något fint minne. Det är jobbigt. Barnbesök som är lika gamla som hon var när hon dog eller som är lika gamla som hon borde vara är jobbigast. Man kan ju fortfarande föreställa sig hur hon borde ha kunnat varit idag. 

Det tog ett halvår att plocka undan sängen och nallarna. Ett halvår till att ta bort barnstolen i köket. Barndekoren i badrummet är kvar än. Tandborsten står kvar i muggen i badrumsskåpet.

Det blir bättre. Oerhört sakta, men det blir bättre. Vi har gjort varandra illa på vägen. Sårat. Vi har bra dagar också. Ganska ofta kan man le åt saker som påminner. Ibland pratar vi om att kanske våga skaffa barn. Längtan är samtidigt oerhört skrämmande. En dag kanske.