Min bonus blev en ängel

Det har gått en mycket kort tid. 
Men visst är det som du säger och känner, en del människor och deras relationer klarar inte av när stor sorg drabbar. Förhållanden brister och par tappar sina kontaktytor och möjligheter att komma varandra nära. Men, som sagt, det har gått en försvinnande liten tid sedan förlusten.

 

Det förstår jag. Tiden är konstig så, men en sak gör den i alla fall bra den där tiden, ju längre den tar sig desto större möjligheter ger den en att få vara glad igen och den hjälper en också att på sikt skapa rum där det igen kan kännas lyckligt och varmt och också fint när man tänker på den som fattas. 

Få inte dåligt samvete om det uppenbarar sig stunder där du faktiskt känner dig glad igen. För när de kommer, och det gör de, så fungerar många så att det känns otillåtet. Men det är det verkligen inte, det är i allra högsta grad tillåtet att få leva också när det värsta har hänt. Så när stunderna börjar komma, ta dem i handen och behandla dem ömt. 

Vad bra!

Ja, det är det där som är svårt. Och lindringen och lösningarna kan också vara väldigt olika från person till person och från par till par. 

Jag skulle säga att det gäller att acceptera att det är så där. Acceptera det och samtidigt inse att egoismen och sorgens krokben inte är där för att stanna. Det är så nu men så kommer det inte alltid att vara. Prata är förstås bra, om det går, och då tänker jag inte bara på att prata om det som hänt utan kanske mer att prata om just det du skriver om här, berättar hur egoistisk man blir emellanåt och påminna varandra om att inte ta det personligt. 

Det är som sagt olika vad som kan fungera som "lim" i en relation drabbad av tragedi, men för vissa fungerar det att mötas i aktivitet. Jag ser att ni har dåligt med ork, men ibland återkommer en del ork om man tar sig för något trots att det känns motigt. Måla en trappa, högläsa en bok och diskutera den, öppna alla fönster och lyssna på hög musik, kramas nakna (en del hittar varandra i samlivet medan resten av livet ligger i dunkel en stund). Att skaffa sig små eller större "projekt" kan kännas lindrande. Peka på en karta över stan och cykla dit fingret hamnat. Sådant. 

Att vara ifrån varandra under stunder kan också kännas skönt. Ta en paus, göra något annat, sedan gå hem och förutsättningslöst ta emot det som möter en. Det kommer aldrig att bli precis som förut, men det är viktigt (tror jag) att förstå att annorlunda kan vara väl så bra. Att liksom våga tro på det. Men det tar förstås tid, och eftersom det är jobbigt att inte få må bra så blir tålamodet kortare och varje minut längre.