• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym
    Anonym (Enmamma) skrev 2012-03-11 20:41:21 följande:
    Men lägg NER.. Rätten ansöker väl för fan aldrig om LVU? Det är socialtjänsten som söker det och som gör utredningen, du behöver inte försöka försköna någonting. Förklara då varför soc ljuger i utredningar om det inte är för egen vinning för det är faktiskt för mig HELT ologiskt..
    Men det är rätten som tar beslut om LVU, det är rätten som avger domen.
    Nämnden ansöker och rätten beslutar. 
     
  • Anonym (Enmamma)
    Anonym skrev 2012-03-11 20:46:04 följande:
    Men det är rätten som tar beslut om LVU, det är rätten som avger domen.
    Nämnden ansöker och rätten beslutar. 
    Har jag någon stans skrivit att jag inte VET vem som tar besluten om LVU?
    Undrar annars varför du berättar det? Om det vore så att soc kunde bestämma det själva skulle de gå omkring och sno barn varje dag, fyfan vad skrämmande!
    Jag har också skrivit i tråden att jag tycker dom som sitter i nämnden o så vidare är rätt ointresserade av vad soc lägger fram eftersom dom inte ser fel som inklippt text osv. Man måste vara med lite mer tycker jag när det handlar om såna allvarliga grejer...
  • Anonym (Signaturen)
    Anonym skrev 2012-03-11 20:43:19 följande:
    Barn och ungdomar innebär att de är mellan 0-20 år.
    De flesta är ungdomar som har LVU pga eget beteende. 

    0-12 år 2300 ca 450 är mellan 0-6 år
    13-18 år 4500
    18-20 år 1 600 

    Den största andelen rör de mellan 13-20 år, andra länder har lägre straffålder än vad vi har i Sverige, 11-12 år är straffåldern i tex USA och Storbritannien. I andra länder blir barn dömda som vuxna fast satta i ungdomsfängelse, i Sverige får de LVU.
    Ge mig gärna källan!
    Anonym skrev 2012-03-11 20:46:04 följande:
    Men det är rätten som tar beslut om LVU, det är rätten som avger domen.
    Nämnden ansöker och rätten beslutar. 
    Ja, det har uppenbarats ganska många ggr i tråden, problemet är att nämnden OCH rätten går endast på soc utredning, DET ÄR VÅRT PROBLEM!!!!!!!!!!!!!!
  • SH1980

    Vi har inte sämre föräldrar än andra länder, MEN vi har ett helt annat system. Det finns inget annat land med liknande vårt skyddsnät. 1979 förbjöds det att aga barn i Sverige och det är fortfarande tillåtet i flertalet länder. Vi kan inte jämföra Sverige med andra länder.

  • Anonym
    maaammaaa skrev 2012-03-11 20:32:38 följande:
    De tog också våra barn, det var ca en timme innan mötet. Vi blev informerade om det också. Anklagelser som brister i samspelet, dålig ögonkontakt, min man hade monoton röst och var inte tillräckligt lekfull, retarderad utveckling (dottern gick på alla fyra och sa jag är en bebis vid ett tillfälle när soc var på besök) ovilja att samarbeta, dottern hade en gång en fläck på skjortan i dagis, jag blev klassad psykisk sjuk, svartsjuk, maken tyckte de att de inte hade någon diagnos på, de sa han var under tofflan, inte tog ansvar, barnen var övergivna pga att jag lekte med dem när maken satt på vinden och studerade, han hade nämt om händelsen och socialdirektören sa att han hade övergivit barnen och att jag inte är tillräcknelig som förälder. Åt oss hade hon sagt att jag fick leka med barnen men inte sköta dem, mata, byta blöja, klä på, bada.

    Det här är soc. bedömning INTE läkares bedömning.
    Du menar alltså att du blev tillsagd under detta hela detta år att det var bara din man som fick ta hand om barnen, du fick bara leka med dem?

    Är du handikappad på något sätt eftersom du inte skulle mata, klä, byta och bada barnen?
    Jobbar ni inte du och din  man, du har sagt tidigare att barnen är på dagis. 
  • Anonym
    Anonym (Signaturen) skrev 2012-03-11 20:49:37 följande:
    Ge mig gärna källan!

    Ja, det har uppenbarats ganska många ggr i tråden, problemet är att nämnden OCH rätten går endast på soc utredning, DET ÄR VÅRT PROBLEM!!!!!!!!!!!!!!
    www.socialstyrelsen.se/uppfoljning/statistik
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym skrev 2012-03-11 20:46:04 följande:
    Men det är rätten som tar beslut om LVU, det är rätten som avger domen.
    Nämnden ansöker och rätten beslutar. 
    Ja, i teorin. I praktiken är det inte riktigt så. Både nämnden och förvaltningsrätten litar ofta på tjänstemännens bedömningar. Klicka på "visa endast" och läs vad jag skrivit tidigare.

    När vi var uppe i FR om det akuta omhändertagandet gick domstolen på soc linje. Nästa gång, med andra personer, dömdes det till vår fördel, trots att utredningen i princip var densamma och att inget nytt hade hänt (det var ett av soc paradargument, att inget hade hänt sedan senaste domen. Jo, tacka för det när soc inte lyfter ett finger och sätter in någon typ av insats varken för oss eller barnen. Och då hade det gått nästan ett år sedan omhändertagandet.). Så olika kan det alltså bli.

    Första gången var det tydligt att rätten var oengagerad, att de inte satt sig in i utredningen och att de inte var intresserade av att göra det heller.

    Andra gånger var stämningen helt annorlunda i rättssalen. Både lagmannen och nämndemännen lyssnade uppmärksamt, ställde vettiga och insiktsfulla frågor både till oss och till soc. Domslutet kom och där kritiserades både socialens utredningar och deras handlande (och brist på).

    Det kan alltså vara så att det i princip är de enskilda tjänstemännens bedömningar som är hela grunden till ett omhändertagande. Det beror på hur engagerade nämnden och rätten är. Försök aldrig påstå något annat.
  • Anonym (vann i FR)
    SH1980 skrev 2012-03-11 20:54:14 följande:
    Vi har inte sämre föräldrar än andra länder, MEN vi har ett helt annat system. Det finns inget annat land med liknande vårt skyddsnät. 1979 förbjöds det att aga barn i Sverige och det är fortfarande tillåtet i flertalet länder. Vi kan inte jämföra Sverige med andra länder.
    Sveriges system används som skräckexempel runt om i världen (inte bara i länder där aga är tillåtet). Sverige är även det land i Europa som fällts flest gånger i Europadomstolen i Strasbourg för brott mot mänskliga rättigheter i just LVU-mål (då handlar det inte om själva omhändertagandena, utan hur socialtjänsten hanterar ärendet och bemöter föräldrarna).
  • Anonym
    SH1980 skrev 2012-03-11 20:54:14 följande:
    Vi har inte sämre föräldrar än andra länder, MEN vi har ett helt annat system. Det finns inget annat land med liknande vårt skyddsnät. 1979 förbjöds det att aga barn i Sverige och det är fortfarande tillåtet i flertalet länder. Vi kan inte jämföra Sverige med andra länder.
    Exakt i Sverige döms unga till LVU, i andra länder får de ungdomsfängelse om de är under en viss ålder, i många fall flyttas de sedan över till vanligt fängelse när de når myndighetsålder.
    Unga mördare i Sverige döms till LVU under några år i andra länder får de i princip samma strafftid som vuxna.

    Om man ska påstå att Sverige har många omhändertagande jämfört med andra länder måste man räkna bort de som fått LVU på eget beteende pga brottslig verksamhet, rån, stöld, mordbrand, misshandel, inbrott, narkotikabrott, våldtäkt, mord........

    För att göra en jämförelse får man bara jämföra siffrorna som gäller att skälet är föräldraförmågan.
     
  • maaammaaa

    Jag var hem med alla barnen i början, senare var dottern på halvtid i dagis. Sömnproblem gjorde att jag försökte få hemhjälp. Soc bestämde att sonen då 1 år skulle gå i dagis. Då väntade jag yngsta dottern. Min man jobbade, företaget lades ner. Han började studera ekonomi. Yngsta dottern föddes. Jag var hemma med henne tills soc. tog alla barnen. Nu har min man börjat jobba på 80% och slutat studera. Jag blev deprimerad när soc. tog barnen och sjukskrevs för depression, fick lindrig medicinering. Nu bedöms det av specialpsykiatriker att jag uppvisar inga tecken på depression. Jag har minskat på medicinen. Jag vill inte bara gå hemma om dagarna så jag tränar och söker jobb. Jag har varit öppen med att barnen blivit omhändertagna och klart blir arbetsgivare lite misstänksam kan jag gott tro men deras uppträdande har varit gott. Jag kanske börjar studera något istället om jag inte lyckas få jobb till vettig lön. Jag har inte fått reda på om det blir ny rättegång eller inte, när målet ska behandlas i hd. Det kan ta år.

Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version