Vi som försökt ett tag utan plus

Hej! Jag och min man står i kö för att påbörja IVF till hösten då mannen har för få spermier. I väntan på IVF så försöker vi ändå lyckas på egen hand, chansen finns även om den inte är stor. Nu känner jag dock att det hade varit skönt att bara släppa allt det här med barn under semestern och inte ens försöka på egen hand. På ett sätt känns det dumt att sumpa en månads chans, men samtidigt är jag så himla less på allt detta - att ha stenkoll på vilken dag man är på, att hela tiden ha i bakhuvudet att vi måste "få till det" även fast man kanske inte ens är sugen och att sedan bli besviken och ledsen när väl mensen dyker upp. Att istället kunna slappna av lite och ha tankarna på annat, att kunna unna sig vin/cider när det vankas grillfest etc. Det känns som att jag behöver pusta ut och samla lite styrka inför de kommande IVF-behandlingarna. Mannen tycker dock inte att vi ska göra uppehåll i en månad. Så nu vet jag inte riktigt hur man skulle ha gjort, skulle ha känts bättre om han också varit med på noterna. Är det någon fler här som tänkt ta lite "sommaruppehåll"?

Lillnosen: om jag dricker så dricker jag en hel vinflaska + en cider kanske, och det känns alldeles för mycket ifall det skulle ta sig. Om det endast handlade om något glas hade vi nog kört på som vanligt. Ja sexlivet är ju inte på topp just nu, känns mest påtvingat och att man gör det bara för att man borde, inte alltid för att man är sugen just då. Får se hur det blir, men vi har försökt i 1½ år så känns inte som att en månad hit eller dit spelar så stor roll. Tror att mitt huvud behöver "vila" lite ifrån detta, så kan man komma tillbaka med mer energi till hösten!

Men måste du dricka så mycket då? Varför räcker det inte med att endast ett glas eller två? Hur som så tycker jag att det låter som en bra idé att pausa lite så att huvudet får vila lite om du känner att det har blivit för mycket[/quote] Om jag festar med mina kompisar så dricks det inte bara ett glas, därför känns det bäst att skippa försöken helt.

Tack så mycket för välkomnandet! Jag har kikat in här då och då (men knappt skrivit något) och ni verkar verkligen vara ett härligt gäng!

Jag håller med en hel del av inläggen om det här med alkohol. Första året drack jag inte en droppe för att jag var så rädd för att det skulle minska våra chanser att bli gravida samt att jag var livrädd för att på något sätt skada ett eventuellt barn. Men nu orkar jag inte längre ha livet på paus då det konstaterats att vi hat svårt att få barn på egen hand, man måste ju få leva också. Det är nog jobbigt att gå igenom allt det här med barnlöshet och att dessutom måste leva efter strikta restriktioner blir bara för mycket. Största orsaken till att jag kände att jag behövde en paus nu under semestern är för att huvudet och hjärtat ska få vila lite då den här situationen suger en hel del energi ur en. Ja ni vet ju vad jag talar om.

Den dagen ett plus blir verklighet - ja då kommer jag inte dricka en droppe. Men fram tills dess tänker jag leva på som vanligt så gott det går.

Jenso och Lillnosen: Vilken fin dikt respektive film! Blev tårögd av båda. Skönt när andra sätter ord på allt man känner/upplever.

Wonders: ska ni göra IVF i Kroatien?  

Vi genomgick vår utredning tidigt i våras och jag gruvade mig också innan. Men så här efteråt känns det väldigt bra att ha fått svart på vitt vad som är "fel" (vilket visade sig vara att mannen har för få spermier). Nu vet vi fienden. Innan vi visste varför vi aldrig blev gravida så funderade jag massor på varför det aldrig blev våran tur när alla andra (tex en kraftig överviktig kompis som blivit gravid 2 ggr utan att ens försöka - och därmed också gjort abort!) verkade ha så lätt för det. 

Att gå och fundera på alla möjliga förklaringar till varför mensen envist fortsätter dyker upp varje månad tar en hel del energi. Nu vet vi att chanserna för att lyckas på egen hand är små, och hur jävla orättvist det än är, så känns det ändå bättre att veta det än att leva i ovisshet. Nu kan vi agera och ta till de hjälpmedel som finns, som i vårat fall är ICSI. 

Hur jobbigt och deprimerande det än är att vi inte kan få barn på naturlig väg, utan att vi måste förlita oss på en massa läkare, så är det ju ändå bättre än att försöka år ut och år in och inte veta varför det aldrig blir något. 

Men visst är allt så jävla orättvist. Att måsta ta steget och söka hjälp är verkligen inte roligt, speciellt inte när det enda man ser runtomkring sig är stora gravidmagar. Varför får dom blir gravida och inte jag? Men samtidigt får man vara tacksam att man bor i ett land där det finns en lösning till de flesta "felen". Sen är hjälpen ingen garanti för att det verkligen blir ett barn i slutändan, men livet och med allt vad det innebär erbjuder tyvärr inga garantier. 

Mm man har ju sina dippar och det måste man få ha - att ens behöva ta beslutet om att göra en utredning är ju något som de flesta slipper. Det är tur att sådana här forum finns så att man kan ventilera när trycket blir för stort! Jag kände ungefär samma frustration innan vi påbörjade utredningen. Jag är en kontrollmänniska och nog var det väl bara att planera och bestämma sig för att bli gravid så blev man det, eller? Tyvärr var det ju inte riktigt så.

Igår när jag var på matvaruaffären såg jag en tjej som jag minns som dryg och otrevlig från skoltiden och nu hade hon en stor gravidmage, sånt kan ju verkligen få en ur balans. Varför hon och inte jag? Men vi som får kämpa lite mer lär ju uppskatta ett barn så mycket mer än de som blivit gravida på stört. En klen tröst kanske, men ändå en liten tröst. 

JZ: Modigt gjort!

Lillnosen: Hur gick besöket idag? 

Mitt AMH är 2,9 vilket enligt läkaren var bra, så då är säkerligen också ditt AMH på 2,6 bra Lillnosen! Skönt för er att saker och ting börjar hända, att bara stå och stampa på samma ställe gör en galen.