Jag var orolig för sambon för han tål varken blod, nålar eller sjukhus egentligen. Men han var så duktig! Mellan varje värk frågade han vad han kunde göra för att hjälpa mig och sa att han plågades av att se mig ha så ont, stackaren :) Han vandrade i korridorerna med mig i timmar, och till slut fick jag tvinga honom att sova en stund. Först vägrade han och sa att han kan ju inte ligga och sova när jag har så ont, men då sa jag att det gör ju inte mindre ont för att han är vaken, och då somnade han till slut :)
När jag sen skulle krysta blev det lite turbulent inne på rummet till slut, två bm-team, två läkarteam och barnläkare som tydligen stod vid dörren. Då hängde han över mitt huvud och grät hysteriskt, dotterns hjärtljud hade försvunnit från monitorn. Jag krystade ut henne utan att ha värk så hon flög ut, och när jag såg allt blod (det var rätt mycket...) så var jag övertygad om att han hade svimmat. Men han stod bredvid mig och grät ännu mer och pussade mig om och om igen :)
Förlossningen tog lång tid, vi kom in kl 19 och dottern föddes 10.29 dagen därpå, så han var väldigt trött. Dagen efter att hon föddes skulle han gå iväg med dottern och bm och ta prover på dottern. Jag hör deras röster i korridoren och sen knackar det på dörren och bm kommer in. Jag fattade ingenting. Hon säger "Bli inte rädd nu, men pappa blev lite yr när vi skulle sticka Julia, så han svimmade... han kommer på bår nu!" och så skjutsar de in sambon som ligger i högläge i en sjukhussäng ;) Haha, det skrattar vi åt än idag! :)