Gastric Bypass (GBP)

Jag har fått kallelse från Sahlgrenska idag..

skall på info möte den 7 augusti.

nervös... finns övre gräns för op. vad man max får väga??

Hej Hej

Jag gjorde min GBP operation den 9 juni så lite över tre veckor sedan nu. Men känner att min viktnedgång inte alls har tagit fart. Är detta vanligt att man går direkt in i en platå efter en operation. Läser om alls fantastiska viktnedgång och blir själv så osäker på om detta lyckades. ://

När jag kom hem från sjukhuset efter operationen hade jag gått UPP ett kilo. Sedan stod jag stilla några dagar innan det började röra på sig mycket långsamt. Tror det kan vara vanligt med platåer, speciellt om man har gått ner mycket inför operationen.

Skönt att höra...
Jag gick ner 14 kg inför operationen 5 av dem var under väldigt kort tid, har sedan tre veckor tillbaka gått ner tre kilon så det är säkert som du säger en kroppsomställning. Men man blir så osäker och när huvudet börjar spela att spratt så är det extra jobbigt.

Hallå allihopa!"

Jag står inför valet och kvalet i att göra en gbp och jag undrar vad det var som fick er att göra det?  och ni som redan gjort det, hur känns det så här efteråt? Och vad betyder "smekmånaden" ?

Jag har varit överviktig i hela mitt liv, har inte varit normalviktig sedan jag var 5 år gammal. Visst har jag pendlat en del upp och ner men mestadels upp. Har nu 3 underbara barn och en underbar och stöttande sambo men vikten står still...Är trött på att ständigt banta och att aldrig känna mig mätt och belåten...Är redan godkänd för op men det kommer troligtvis inte att ske förrän i okt-nov nån gång. Har läst på en del och har vänner som gjort operationen men tycker att detta helt klart är bland ett av de tuffaste besluten jag någonsin stått inför..

Hej! Jag kände precis som dig att jag var trött på att vara tjock. Hade provat det mesta som man kan göra på egen hand flr att gå ner i vikt men det höll aldrig och när jag efter min graviditet bara ökade i vikt fick det räcka. Hade dessutom inte bara mig själv att tänka på längre utan även min lilla familj som behövde mig. Var ett otroligt stort beslut att ta både för mig och min blivande men när han försäkrade mig om att han stöttade mig fullt ut fanns det inga fler tvivel. Kände att det var värt risken som en operation innebär när det kom till att äntligen få leva "ett normalt" liv igen. Kunna röra på mig, leka med min son, handla kläder i vanliga butiker och ur det vanliga sortimenten, slippa bli hånad och uttitad på stan osv. Än så länge har jag tappat ca 54 kg sen min operation 27/11-13 vilket har tagit mig från ett bmi på 49,8 till 30 :) Har haft mindre biverkningar efter operationen men jag har aldrig ångrat det! Om du undrar något får du görna fråga här eller pm:a mig :) Lycka till i ditt beslut. Kram Anna

Tack för ditt svar och grattis till den stora viktnedgången, vad fort det gått Det är ju just de där biverkningarna jag är rädd för...Vilka fick du? Vill du pma istället så är det okej Jag har ju,liksom du, en otroligt stöttande man som förklarar att det är mitt beslut och att han finns där vilket beslut jag än fattar. Jag vill ju också finnas där för min familj, jag vill leva livet istället för att bara vara en åskådare.

Har en nio-årig son och i alla år har han viljat att jag t.ex ska bada MED honom  (jag vägrar visa mig i baddräkt) och i alla år har jag sagt "Nästa år,kanske" .Jag ser honom växa upp och jag har fortfarnande inte badat med honom. Detta är bara ett exempel, andra är att spela fotboll med honom, åka karuseller osv. Nu har jag dessutom två småbarn och igen, jag vill finnas där för dom...Förlåt om detta blev ett aningens patetiskt inlägg, men jag tror att de som varit eller är väldigt överviktiga kan förstå vad jag menar

Det spelar ingen roll för min del :) Jag har haft problem med magont/magknip och väntar nu på att få göra en gastroskopi (stavning?) för att konstatera/utesluta tarmbråck. Om det inte är det är det antagligen ett magsår men det kan avhjälpas med mediciner. Känner även av en del yrsel men det beror antagligen på att jag är lite dålig på att äta som jag ska :/ Tycker inte att det är patetiskt alls! Förstår dina känslor till 100%. Jag har försökt att verka oberörd när det kommer till stirrande och hånfulla kommentarer osv men det påverkar en vilket i sin tur får en att försöka undvika sådana situationer som tex att visa sig i baddräkt och sakta men säkert drar man sig undan mer och mer från samhället och sociala situationer. Var så för min del i alla fall :( Blir bemött på ett helt annat sätt nu än innan och tror det beror delvis på att jag ser mer "normal" ut nu än innan men också på att min självkänsla har höjts iom vikrtminskningen vilket gjort mig säkrare och gladare.

Hej alla.
Jag har nyss gjort min OP 1 Vecka sen såhar kvar 1 Vecka på min flyttande period.

Men tänkte höra med er om det är fler som dricker Välling till frukost?
Jag har testat frukost Välling som smakar apa.
Sen smaka jag dotterns Päronvälling 8mån och den smakar bra.

Vad tror ni är det bra att dricka 150ml av den på morgonen?

Det står att man ska ta 150ml Välling + 1,5dl kaffe7te på morgonen.

Men jag har gjort som så att jag har 150ml Välling och ca 150ml Juice tror ni kroppen tycker det är ok? 

Jag är jättetacksam om någon tar sig tid att läsa och svara.

Jag ska ringa vårdcentralen imorgon angående Gastric Bypass. Vad ska jag säga först? Jag ringer till kvarnsvedens vårdcentral som jag tillhör och vad är det första man ska säga? Ska man säga: Jag vill boka tid för att göra en remiss ang gastric bypass eller? Jag har redan försökt googlat men inte hittat ett exakt svar.

Sen när jag pratar med en läkare om varför jag vill göra operationen så ja jag har väl tänkt lite på vad jag ska säga men det mesta kommer väl flyta på när jag väl är där. Ibland blir jag nervös så att jag glömmer vad jag ska säga, därför jag försöker förbereda mig lite. 

Jag började gå upp i vikt när jag var tretton, (är 18 nu, fyller 19 om 2 månader). I början gick jag upp lite men dom senaste 3, 4 åren har jag gått upp mer. Jag ser väl inte ut som jag tillhör Biggest Loser men jag räknas ändå som tjock. Jag har nog testat varenda diet där ute, inte bara dieter.. Jag har tränat normalt och sen ökat med mer träningspass allt eftersom jag inte märkte någon skillnad. Har även testat vartenda tips jag kunnat hitta på internet och fått av bekanta. Äta sakta, tugga mer, dricka ett glas vatten innan maten, gå promenad innan frukost, äta naturell kvarg, äta mindra portioner, äta 3 ordentliga mål om dagen, ätit mindre och oftare, svält dieter, äta normalt hälsosamt + träning till det och så vidare. Känns som jag gjort absolut ALLT jag kan. Jag känner mig nästan handikappad i min vardag, jag skäms hur jag ser ut, skulle aldrig kunna gå ut i jeans och bara ett linne, ALDRIG. Måste alltid ha täckande kläder, somrarna kan vara helvete, klär mig alltid för varmt för att jag vägrar visa ben, mage, armar m.m Jag tänker konstant på hur jag ser ut, varenda dag sen jag var 14 har jag tänkt på vikten. Jag har svårt att gå ut och söka jobb, gå till nya skolan var extremt jobbigt eftersom jag känner mig ful när jag ser ut såhär. Jag mår extra dåligt över vikten eftersom jag kommer ihåg hur det känns att vara smal, hur lätt vissa saker vara, hur mycket mer energi jag hade, saker jag med lätthet klarade av. Gastric bypass är något jag funderat på det här året, tidigare har jag inte funderat på det eftersom jag alltid försökt kämpat själv. Men nu är jag så trött på det här! Jag har slösat bort hela min tonårstid på att må dåligt över vikten och KONSTANT tänka på den. 
Senaste veckorna har jag blivit väldigt negativt inställd till dieter då jag alltid går upp allt jag gått ner och lite till när jag slutar och det är svårt att gå långa skoldagar och samtidigt dieta, jag blir bara trött, hängig och ofokuserad då. 

Ibland kommer jag på mig själv att jag inte lyssnat på läraren halva lektionen bara för att jag är bekymrad över hur mina lår ser ut när jag sitter eller att jag måste sträcka på halsen för att inte få dubbelhaka osv. 

Nej jag har inte psykiska problem, utan allt började så fort jag gått upp i vikt. Min livskvalité borde vara bättre än såhär. Jag skulle inte överväga operation om jag inte var så desperat som jag är nu. Det som fick mig att verkligen bestämma mig var när min pappa var grinig och sa att han tycker att jag blir tjockare varje gång han ser mig. Självklart gör jag det här för MIG. Men det fick mig att inse hur begränsat och dåligt mitt liv är. 
Jag vet inte vad mitt BMI är men om det är tillräckligt, är det här en bra anledning att få operation eller tror ni att jag inte mår tillräckligt dåligt? Mvh Michelle