Johanna, han är en pladderkvarn utan like. Jag tror minsann han har ärvt det efter farmor, som kan ringa upp och fråga om maken är hemma, få nej till svar och lägga på efter 45 minuter.
Det TAR henne så lång tid att ursäkta att hon störde, men hon skulle bara fråga om si för minsann hade inte så hänt, och hon visste att maken skulle vilja veta eller kanske redan visste hur det låg till med den saken, och när hon ändå hade ringt upp; hur ÄR det med din hosta/As snuva/hunden. Svar hon inte väntar på utan ångar vidare i en oändlig sträng av associationer för att avsluta med "Nejmen här sitter jag och blarrar, det ska jag ju inte! Hej med dig!"
A har påtagliga likheter med farmor där... i morse höll han en lång harang om just farmors hundar, som vid varje besök sätter outplånliga spår i As sinne.
"Vovvarna! Hoppar pisen! Inte! Farmor aja - ner! Hoppar grinden - toooora!!"
Vilket alltså är en berättelse från mellandagarna, då vi besökte farmor, vars tre stora settrar står och hänger över en grind i köksdörren. När man kommer hoppar de upp med framtassarna på grinden och blir lika långa som vi, och i As ögon gigantiska bestar. De blir ju förstås snälla igen när de sitter ner. Men det hände en kväll att de hoppade upp med framtassarna på farmors spis där det stod en gryta med nåt gott, och farmor och A fick lov att banna vovvarna och säga åt dem att gå ner.