Välkommen till 30+tråden för oss som fått första barnet!
Här samlas vi vars barn passerat ettårsstrecket.
Från ÄL-stickor och Clearbluetestande till graviditetsillamående och förlossningsfunderingar. Och här är vi nu - med våra underbara barn som inte är bebisar längre!
Välkommen till trådenCaCC! Hur länge har det varit så här struligt med läggningen?
Jag skulle tro att det går över om ni försöker hålla fast vid era vanliga rutiner i botten. Vi har inte heller haft samma problem som du beskriver, men i perioder har nattningen strulat och då har vi försökt göra lite annorlunda mot i vanliga fall. Efter ett tag har vi kommit tillbaka till våra grundrutiner och det har funkat.
DU är den bästa mamman din dotter har, glöm inte det!!! Jag ör säker på att du är tillräckligt bra för henne, liksom jag är tillräckligt bra för mina barn. SKulle vilja vara perfekt, men det är jag absolut inte!!!
I vart fall intalar jag mig det. 
Tack för era svar. Detta har inte pågått mer än en vecka och jag känner mig jättelöjlig att jag klagar. Men eftersom jag har den grund jag har med depression och ångest så blir det väldigt tungt för mig. Min man tar det hela med bättre ro.
Det är ju heller inte bara nattning och uppvak som är det jobbiga utan hon är lite stretig rent allmänt. Klängig, mer krävande och ska ha uppmärksamhet. Hon lägger sig på golvet och gnäller om hon inte är nöjd, hon gallskriker i matstolen ibland och vägrar äta, hon kastar saker i golvet och ner för trappan, hon vill inte ligga stilla på skötbordet och hon nyps, drar mig i håret och rycker av mig glasögonen plus andra små saker. Så det är säkert som ni säger att det är en period som kommer gå över. Men det är jobbigt att vara i det.
Hade det varit så att jag kunnat sova när hon sover middag så hade ju det varit en lösning och att hon helt enkelt får hållas på natten om hon vaknar. Men det är ju det att hon just nu inte vill sova middag heller och jag har supersvårt att sova på dagen, har alltid haft, för då kan jag inte somna på kvällen.
Men vi ska ge det lite tålamod och se om vi kan få henne att somna själv i egna sängen. Vi får helt enkelt stå standby utanför hennes dörr och gå in och visa att vi är där, stoppa om henne och gå ut igen. Ska i alla fall prova detta, så får vi se. Känner mig starkare av era snälla ord
Men jag ska passa på att fråga er om lite tips gällande det här att hon hela tiden gör saker som hon inte får. Kastar saker för trappan, skrapar med saker på tv:n osv osv. Hur ska man hantera detta på bästa sätt tycker ni? Vi säger ju "nej" och tar bort henne därifrån när hon är på saker hon inte får. Men oftast så gör hon samma sak igen och igen och igen och skrattar när man säger till. Kasta saker ner för trappan är ju svårt eftersom jag sällan hinner dit i tid, hur ska man visa att det är fel?
Här svingas också saker, i takt med skrikandes -nej nej nej, inte akta, inte röra.... Hon vet alltså precis men testar
Välkommen CaCC! Känner så väl igen det du skriver om ditt barn. Vet inte om du läst tillbaka men jag skrev (obs fortfarande ingen outing 
) tidigare idag att jag fått sova. Det var alltså något unikt hos oss, hehe. Vår son har också strulat med sömnen lääääääääänge nu. Sen har han även fått för sig att det är morgon runt 4-5. Han somnade bra själv en period men när strulet började någon gång där vid 1-årsstrecket så har vi fått sitta med honom tills han somnar. Kan det vara ett alternativ för er? Kör på era vanliga nattningsrutiner men om det inte funkar med att ni går ut, kanske ni bara kan sitta med tysta i rummet. Inte prata, möjligtvis bara säga schhh det är dags att sova. Då känner hon närheten men får ändå vänja sig vid att vara i sitt rum. För oss funkar det inte alls att ta över sonen till vår säng för han bara klättrar, hoppar runt, drar i alla saker som ligger på nattduksbordet, dyker över oss etc.
Vi har en väldigt envis och viljestark son som konstant testar gränser. Han gillar också att kasta saker, dra i tavlor, tv:n och allt annat han vet han inte får röra. För oss funkar det inte att säga nej eller distrahera, inte heller att ryta eller bli arg. Jag har provat det mesta. Vi fortsätter ändå att säga nej och ta bort honom och oftast så lugnar han sig tills det är dags för nästa test-stund. Oftast blir han riktigt vild och jobbig när han är trött/hungrig/uttråkad eller inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Förresten var det många månader som det inte gick att byta blöja. Då körde jag med stående blöjbyte och vi gick över till byxblöjor. När han bajsat torkade jag bort det värsta och sen blev det in i duschen. Det var ingen idé att bråka om liggande byte för det gick inte. Innan totalvägran så hade det fungerat med mutor i form av mobil, nycklar eller annat som han i normala fall inte fick hålla i. Sen helt plötsligt en dag så sa vi att det var dags att byta blöja och han la sig ner självmant och låg kvar tills blöjan var bytt. 
Det gick över lika fort som det hade börjat. 
Låter tufft att må så dåligt och jag kan tänka mig att hormonerna inte gör saken direkt lättare. Du ska veta att du inte är ensam i känslan av att vara en dålig förälder. Men vi får försöka tänka att vi gör så gott vi kan. 
Det vore inte hälsosamt med perfekta föräldrar, hur skulle våra barn då lära sig om verkligheten? Tänk vilken chock att komma ut i världen och se att människor faktiskt blir arga/ledsna/upprörda och att ingen är perfekt om man bara fått se "perfekta" föräldrar hemma. Du får komma in och ventilera med oss hur mycket som helst och orkar du inte skriva så bara läs. Då ser du att vi andra också tampas med liknande problem. Det är därför det är så skönt att få höra att det är en fas och går över, för just när det är som värst så känns det inte så.
Mitt inlägg är lika rörigt och hoppigt som vanligt men hoppas det går att få ut något av det.