30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Och nu mina vänner får ni rita ett kors i taket. För anala Ela tänker inte rätta alla de stavfel och uteblivna ord etc i det ovanstående inlägget. Jag skyller helt enkelt på att jag har svårt att skriva med mina karpaltunnelfingrar och litar på att ni kan tyda det mesta ändå.

Fiji, jobbigt att byta förskola, men det vore nog en idé när de verkar så egendomliga på den nuvarande.

Somna, skönt att G är frisk igen, så att mannen slipper oroa sig.

Däremot så inser jag nu att jag ju kvalar att flytta in i den här tråden Lillan blev ett år och två månader igår

Ela: visst hade vi det så bra att det helt klart var värt det!

Agnes har öroninflammation och svullna körtlar i magen coh halsen så nu är det kåvepenin på menyn. Tur att man slipper bråka med henne om attt ta medicin.

Somna, tack själv! Det var inte jag som tog kuvertet! Kan det har varit nån från Selrcta, eller nån som var kaffesugen?

Fiji, jag skulle också överväga att byta dagis. Någon var inne på mögel, det tycker jag låter som en rimlig hypotes. Nåt måste det ju vara där som N inte tål om han är torr hemma men får rinniga ögon så snart han kommer dit. 

Hej. Är ny här i tråden och hoppas jag får vara med. Vi har en dotter född 4 juni 2009 och jag är i stort behov av uppmuntran. Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska hålla humöret uppe och ge min dotter det hon behöver. Detta inlägg kommer bli ganska långt och jag hoppas att någon kan ge mig stöd.

Emilia är vårt första barn och hon är helt underbar. Jag är hemma med henne och vi väntar vårt andra barn den 30 mars. Emilia har alltid varit väldigt lugn och allt har liksom flutit på. Hon har sovit i egen säng från början, hon har sovit hela nätter sen hon var 2 månader och hon har somnat själv och inte haft problem att somna om själv de tillfällen hon vaknat. Sovit i eget rum sen 6 månader. Det har varit perioder där hon har haft svårare att somna och vaknat på natten, men det har gått över.

Ska berätta lite om mig också. Jag har i många år, sen jag var ca 16 varit deprimerad. Sen 4 år tillbaka har jag ätit mediciner för depression och går på samtal och började för en tid sedan med KBT (Kognitiv Beteende Terapi, vilket innebär att man ska lära sig att arbeta med och hantera sina tankar och sitt beteende). Medicinen hjälper mig tyvärr inte då jag de senaste året fått stora problem med ångest. Jag får ångest för mer eller mindra allt och jag nedvärderar mig själv som person och förälder och anser mig vara värdelös och inte klara något. Eftersom jag dessutom nu är gravid så är det ju extra mycket tankar som snurrar. Jag har jättesvårt för att höra barn skrika och kan må väldigt dåligt av att vara bland mycket barn och ju närmare de står mig (släkt och vänskapsmässigt) ju jobbigare blir det. Har dock lärt mig hantera detta bättre och bättre, men har lång bit kvar. Som ni förstår så är det mycket som är jobbigt i min egen kropp och knopp. Fråga gärna om ni vill veta mer så svarar jag.

Tillbaka till Emilia. Nu är hon inne i en period där vi inte känner igen henne riktigt. Det är en hel del som är jobbigt, men jag ska inte skriva allt i samma inlägg utan börjar med det som är jobbigast (för mig) nämligen läggning och sömn när det inte fungerar vilket det inte gör nu. Hon har ju som sagt för det mesta somnat själv. Vi har läggrutiner som är samma var kväll. Först tvätta (bad 2 dagar i veckan) och ny blöja och ta på pyjamas. Välling i vårt knä i hennes rum, tandborstning och sen saga i fåtöljen i hennes rum. Sen får hon lägga sig i sängen (sover i spjälsäng) och sova. Vi stoppar om henne, släcker lampan, drar upp speldosan, säger godnatt och går ut och stänger till dörren (inte helt).

Men nu fungerar inte detta. Hon ställer sig upp i sängen omedelbart och börjar gråta. Hon är jätteledsen och vi lägger henne ner och gör om "säga godnatt och gå ut"-proceduren, men hon ställer sig upp och fortsätter gråta. De senaste kvällarna har vi tagit upp henne och hon har efter lååååång tid somnat hos oss och vi har lagt ner henne i sängen. Ibland vaknar hon sedan mitt i natten och gråter. Jag har tyst tagit över henne till stora sängen i hennes rum och lagt mig med henne där. Men då vill hon inte ligga stilla utan ska helst sitta upp och petar på mig. Jag "svarar" inte på detta, bara om hon nyps, drar i håret osv vilket hon gärna gör. Slutar hon inte får hon lägga sig i sin säng igen och då gråter hon ju givetvis och det är sååå jobbigt. Hade hon somnat hos oss lätt så hade det ju bara vart att låta henne göra det, men man blir ju liggande vaken i flera timmar och det gör att jag blir ledsen. Dessutom har både jag och hennes pappa svårt att koppla av och somna med henne i samma säng.

Min man jobbar ofta nätter och är ju då inte hemma. När han är hemma så turas vi om med läggningen, men saken är den att jag mår dåligt oavsett om det är jag som lägger henne och det inte funkar eller om det är han som gör det och det inte funkar. Jag gråter oerhört mycket just nu och mår jättedåligt, känner mig som en dålig mamma som inte kan någonting och funderar på hur det ska gå med ett barn till osv.

Vore så underbart om ni ville ge mig (oss) tips och råd på hur vi kan göra och även bara få höra att det är fler barn som är så här.

Usch, förlåt att det blev så långt. Men det är svårt att förklara kortfattat. Hoppas i alla falla att det är någon som orkar läsa.

CaCC, oj det låter jobbigt. Jag har inte haft just dom problemen så jag har nog inte något bra råd att komma med, hoppas någon annan har. Min tjej (J) vaknar ibland på natten och gråter men somnar om direkt, tror det är lite åldern, lite nattskräck och lite vad som helst. Men då det går över direkt har jag inte haft problem med det.

Välkommen hit till tråden iallafall

CaCC - Välkommen till tråden! Jag ska fundera lite på om jag kan komma på några konkreta råd men jag vill börja med att säga att ni absolut inte är ensamma om att ha sömnproblem i familjen och jag är övertygad om att det inte har med er föräldraförmåga att göra (fast där kanske jag talar lite i egen sak ). Jag har två barn (och ett tredje på väg) och båda av dem har varit/är nattstrulare. Den äldsta har varit allt från jättejobbig till ok i olika perioder. Nu när hon är precis fyllda tre snittar hon på ett uppvak per natt (himmelriket för oss) men hon tar fortfarande väldigt lång tid på sig för att somna. Den yngsta är nästan jämnårig med din tjej (27/6-09) och hon har sovit jättedåligt i hela sitt lilla liv även om det är bättre nu än det varit tidigare. Men hon är också en sådan som kan vara vaken ett par timmar om natten - superjobbigt - och hon har alltid ett flertal uppvak.

Med min ringa erfarenhet av barn (mina egna, kompisars och 30+-trådarnas barn typ) skulle jag vilja säga att åldern 15-20 månader ofta är ganska stökig faktiskt. Det är mycket egen vilja och utbrott - i mångt och mycket kanske bottnande i att de inte kan uttrycka sig särskilt bra. Det är ju inte alls ovanligt att stökiga perioder just påverkar sömn och/eller mat. Ett mantra vi brukar köra här i tråden är "Det är normaaaaalt och det går öööööver". Kan kännas som en klen tröst (och rent av provocerande!) när man lever mitt i det men det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Och en annan sak som kan vara bra att komma ihåg är att bara för att man ändrar rutiner i en given situation så innebär inte det att det gamla för alltid är "förstört". Kanske är det nödvändigt att ha henne hos dig/er med sömnbrist (kan du sova när hon sover middag?) som följd under en period, men det innebär inte att det alltid måste vara så.

Inte så strukturerat inlägg, men jag känner för dig och vill att du ska veta att du inte är ensam!

Hej CaCC och välkommen hit!

Jag gör det enkelt (lätt) för mig genom att bekräfta och instämma i det Ela redan skrivit.
Vi har tre barn, äldsta är drygt tre och småbröderna är jämngamla med din Emilia (födda i juli -09). Sedan drygt 2 månader bakåt har vi haft mardrömsläggningar 5 kvällar i veckan. Skrik och panik under lång tid, ibland tar det 1,5 timme att få båda att somna. De har också sovit jättebra i sina egna sängar från 4 månaders ålder, fram tills de var 14 månader gamla. Blev som förbytta. Vi TROR oss minnas att även storasyster strulade en del med nattningarna vid denna åldern, men i hennes fall var det mest att hon slutade sova i spjälsängen och själv klev upp evighetsmånga ggr.

Så ta absolut inte detta som ngn kritik mot er själva eller ert föräldraskap. Det hör högst sannolikt till åldern och är övergående - även om det är tröttsamt under tiden det pågår. Men, precis som Ela redan skrivit, det är normaaaaaalt och det går öööööööööööööver (vilket definitivt är ngt av ett mantra genom åren här i tråden), liksom alla andra utvecklingsfaserna.

Ett konkret tips är kanske att du själv går hemifrån de kvällar barnets pappa tar nattningen. Då kan du iaf slippa höra skriken och så kan han ringa dig när hon somnat. Umgås med ngn vän, träna, gå en promenad eller ngt annat under tiden. Det är guld att få den där egentiden och kan pausa från hela föräldraansvaret en timme då och då - eller mer.