Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Vi har gått privat hela tiden o fått bekosta hela kalaset själva, väldigt kostsamt men nu känns det verkligen värt det. Det har verkligen varit psykiskt jobbigt o i vissa perioder helt fruktansvärt men det allra värsta var efter mitt MA då jag trodde att jag skulle dö. Jag vet inte hur vi lyckats ta oss igenom allt men det viktigaste är nog att man har samma längtan o stark kärlek.

Jegs: Nu har jag fått svar från vår stadsdelsförvaltning ang. adoption, hon vill att jag ringer upp för ett samtal. Har inte kommit mig för/vågat ännu. Är i någon slags bearbetningsfas fortfarande. Kanske imorgon. Jag har också ringt till psykoterapeuten som barnmorskan gav mig numret till, få se om hon ringer upp.

Mirakelbarn: Vilken kämpe du är! Fantastiskt att du orkat gå igenom nio IVF:er!

Linn73: Hur mår du nu? Har du fått något besked om när det blir insättning? Jag håller tummarna!

Jag och sambon funderar mycket på detta med AMH-värdet. När vi gjorde vår utredning hösten 2009 togs det inte eftersom det inte var standard då enligt läkaren Eva Hardmeier. Hon sa också, när jag pratade med henne nu i vår, att det inte var någon exakt vetenskap. Det sa även läkaren i Huddinge György Csemiczky. Eftersom Huddinge inte ens ringde upp när de fick testresultatet kan man ju också tolka det som om det inte var så viktigt. Om det ansågs vara det, ett tungt besked som kan ge upphov till en massa negativa känslor, borde de väl ha hört av sig och sedan kallat oss till ett möte?

Nu låter det, som jag skrev igår också, som att det i princip är kört för oss. Allt detta över telefon.

Jag tjatar om detta, men hur har ni blivit bemötta angående AMH-värdet?

LISTAN PÅ ALLA VI SOM SKA LYCKAS 2011

Väntar på nytt försök:
Albatross74, AMH 0.27, IVF 1: feb 2011. Sprutstart 8/5 Småsteg, amh 0,49 Jegs (31 år), FSH 15, AMH 0,06 dec 2010, 0,1 april 2011!. Avbruten behandling 6/5. längtar74 (37 år), AMH <1 först men 1,2 okt 2010! FSH varierar 9-30. IVF1: avbrutet, IVF2: 0 ägg Poussin (33 år), AMH 0,35. Väntar på IVF nr 4 i augusti. Nelle (37 år) AMH 0,3

Sprayar:

Castor (36 år i april), amh 0,1 fsh 13, lh 5,2. Sprutstart: 4/5. UL 13/5. ev äggplock 20/5

Ruvar:

Gravida:

Malbert, AMH 0,55 Ankaja, AMH 0,2, IVF 1, BF 18/12 DobbieDoo, AMH 0,41

Övrigt:

Linköping68, AMH 0,69. 1 st IVF utan plus. Hemmaförsök just nu. pp08, plus på IVF5 men missfall v.6; avvaktar lite just nu.

Flyttade om min plats på listan... trist.

Längtar74: höjdes ditt AMH? Är det möjligt?

Nelle - För min del så kan jag tänka mig att mitt usla AMH-värde i kombination med att min kropp inte svarade på behandlingen kan vara en orsak till att de inte låter oss göra fler försök... Utifrån själva värdet så får de/jag ett svar på varför det inte funkade... Till skillnad från FSH så har jag fått uppfattningen att AMH-värdet inte går upp och ner på samma sätt som FSH, även om det kan variera något. Men framför allt så sjunker AMH-värdet med tiden... För Landstingets del får det en kanske en konkret anledning att rekommendera det ena eller det andra. Men som du skriver så verkar AMH-kontrollen vara ganska ny och de kanske ressonerar på ett helt annat sätt om ett år...

Utifrån vårdgarantin, och att de har väldigt mycket att göra på mottagningarna nu, så kanske de även säger nej mer än vanligt... och det är även säkert en anledning till att de inte hinner återkoppla som de ska alla gånger.. men nu gissar jag bara... 

Jag vill dock gärna hoppas och tro på att de ger alla samma chanser, att jag som inte blir arg får de chanser jag är berättigad till... 

// Jegs

Nelle & Jegs - som jag förstått min läkare så är det absolut kombinationen med AMH och att jag inte svarat på behandlingen som gör att de är tveksamma för min del. Som min läkare sa så är rent krasst inte IVF den bästa metoden för oss, eftersom man vill få ut så många ägg som möjligt...och hittills har jag ju inte lyckats klämma ur mig ett enda.. Jag upplever inte att de har stirrat sig helt blinda på AMH, vilket ju bevisas av att vi faktiskt får ett sista försök - om FSH (som ju varierar mycket) ligger på en bra nivå. Visst - jag inser att det här är ett sista försök  vi får för att vi sedan ska kunna gå vidare, men det betyder inte att det är helt kört!

Jag fick min mens igår, var och lämnade blodprov i morse och hoppas nu på ett rekordlågt FSH så att vi kan få vårt sista försök. Har ingen förhoppning alls. Igår kväll var det tungt - jag känner en sådan besvikelse över att min kropp inte funkar. Det känns som att jag sviker både mig själv och min man. Han har ett oändligt tålamod med mig och min sorg och frustration, och jag är lite rädd för att han lägger sina egna känslor åt sidan för att stötta mig.

Om adoption: jag vet att ni tar det här på rätt sätt, eftersom vi alla kämpar med att fortsätta hoppas. OM det är så att ni känner att adoption kanske är ett alternativ någon gång framöver: bli medlem i en adoptionsförmedling redan nu. Kötiderna blir tydligen bara längre och längre. Medgivandet som man förhoppningsvis får från sin kommun gäller i två år, och det är vanligare och vanligare att man måste be om förlängning därför att man inte fått något barnbesked. 

Om man blir medlem som adoptionssökande så får man ett sorts "passivt" könummer. När man sedan (efter ett halvår, ett år eller två...) gjort utredningen och skickar in alla papper till förmedlingen, då förvandlas det passiva könumret till ett aktivt. Man jobbar sig alltså fram i kön medan man väntar. Om man bestämmer sig för att inte adoptera, då är pengarna för medlemsavgiften det enda man förlorat. Det är inte gratis direkt, men det kan vara värt att tänka på.  Det här är så jag har förstått systemet. Är det inte helt bisarrt att man ska bli så insatt i så många olika saker?

Jag kämpade i helgen med att hitta ett sätt att förhålla mig till IVF, ÄD och adoption. Att vi tittar på andra alternativ betyder INTE att vi gett upp. Det betyder snarare tvärtom att vi slåss på så många olika sätt vi kan.

Kramar.

Det är fömodligen över för min del också den här gången. Jag ringde Huddinge i morse för att kolla hur det hade gått med befruktningen av mina fem ägg som de plockade igår. Barnmorskan svarade bara att det inte ser så bra och att det troligen inte blir någon insättning i morgon. Hon ville inte säga mer och hälsade att en läkare skulle ringa under dagen.

Nu är klockan snart 16.00 och fortfarande har ingen läkare ringt. Vet inte vad jag ska tro och är rädd att det ska vara något med vätskan som de såg igår och att det gjorde så fruktansvärt ont vid äggplocket. Om inget ägg blivit befruktat borde väl barnmorskan sagt det? 

Jag håller på att gå sönder av den här väntan och har ingen ro att göra något alls...

Kram alla kämpare!

Styrkekramar till dig Linn73, håller alla tummar! // Jegs

Måste fundera på den här lite mer

Linn: Har något ringt? Om de inte ringer borde det väl vara ett gott tecken? Men oj, vilken jobbig väntan de utsätter dig för! Barnmorska kunde ju lika gärna ha sagt att hon inte visste istället för att ge så oklara besked. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig den här gången!

Stora kramar!

Linn: vad jobbigt att läsa att det gjorde så ont för dig och att du nu sitter och väntar på att en läkare ska ringa upp och berätta hur allt gått. Jag lider med dig! Varför är det tvunget att vara såhär och kunde inte barnmorskan valt sina ord lite bättre så att du inte behöver ha det här oket över dig innan du får mer information. Hoppas att du fysiskt mår bättre iallafall! Nu håller jag tummarna för ett positivt besked! kram kram

Nelle: Jag förstår din besvikelse, jag tycker inte att du ska ge upp! För det första så har du ju fått ut ägg och för det andra så har du inte blivit rätt behandlad i detta då din process tagit längre tid än den borde ha gjort. Stå på dig!   

Längtar74: Jag tycker att det är bra, som du säger, att ställa sig i adoptionskö även fast man fortfarande hoppas att man kan få göra ett nytt försök. Hoppas att ditt värde ger de bästa förutsättningarna denna gång och att allt går vägen! Jag förstår den känslan du har gällande din man och er sorg. Alla lider vi olika och tar på oss skuld som våra män såklart inte vill att vi ska bära. Men så är det ju. Så länge man pratar om det och landar emellanåt så är detta något som jag tror på sikt för en närmare varandra. Även om man är otroligt nära varandra redan så lär man sig sidor om skuld, vanmankt och sorg som ökar förståelsen för sin partner. Extra styrka till dig och de besked ni står inför!

Jegs och Poussin: tack för att ni är här och stöttar trots att ni nyligen har fått jobbiga besked och Mirakelbarn, tack för lite solsken!

kram kram