Varför psykofarmaka när man är gravid?

Jag ställer mig lite mitt emellan. Efter att ha sett människor som växt upp med föräldrar med psykiska problem på nära håll så tycker jag man ska tänka både en och två och tio gånger innan man skaffar barn om man har en psykisk sjukdom (nu menar jag inte om man haft en depression, utan om allvarligare och mer långvariga tillstånd)

Detsamma gäller även många fysiska sjukdomar, förstås. Jag säger inte att man inte SKA- men att man ska tänka  efter om man riskerar att påverka barnets liv eller belasta barnet på ett sätt som inte är rättvist.

Det kanske är en hemsk ståndpunkt, men efter att ha sett vänner få sitt liv förstörda av föräldrar med psykiska problem så är det så jag känner. Det är inte bra för någon när det går åt pipan.

Nu tänker jag göra en klassisk jämförelse: En diabetiker behöver insulin. Förmodligen hela livet ut. Insulin botar inte sjukdomen, utan håller den i schack. Precis som psykofarmaka gör för dem som lider av psykiska sjukdomar. Beklagar verkligen din inskränkta syn på psykiskt sjuka människor. Förlegat och patetiskt.

För dom flesta går de inte över, de är som du säger att man lär sej hantera det.

oftast är de för barn de växer bort.. men kommer du upp i vuxen ålder och adhd:n är kvar så får du nog lära dej leva med det.

Jadå, det finns folk som är bipolära tex. Det finns även de som är kroniskt deprimerade (vissa menar att kroniska depressioner är en sorts bipolaritet). Man kan inte bota en bipolär människa med terapi. De behöver sina mediciner. Och om de inte skadar fostret, vad är det då som är så farligt att man tar dom? Oavsett vilken diagnos som ligger i botten? Så länge man mår bra med medicinerna.

Jag tycker det är bra att man tänker efter innan man skaffar barn, oavsett om man har psykiska problem eller ej. Det är bra att fundera över sin livssituation, hur man vill leva och vad man vill få ut av livet. Det är modigt att välja att avstå från barn om man känner att det faktiskt inte är rätt för en. Om man vill ha barn men känner att det finns saker som man skulle behöva hjälp med så skaffar man den hjälpen, oavsett om den nu är praktisk, känslomässig eller medicinsk. En deprimerad mamma gör mycket större skada än en som tar ansvar för sitt liv och äter antidepressiv medicin. Det är väl jättebra om man dessutom kan gå i terapi av något slag och jobba med det som går att utveckla.
Sluta skuldbelägga alla som inte är perfekta!

Tummen upp!

Självklart  bör man avvakta med barn om man är i så dåligt skick att man inte ens kan ta hand om sig själv. Oavsett om det är en psykisk eller fysisk sjukdom som ligger till grund för det.

Felet du gör är att resonera utifrån ett friskt perspektiv. Den som är sjuk kan sakna sjukdomsinsikt, vilket är oerhört vanligt. Så i princip säger du att alla som vill bli föräldrar ska genomgå en sinnesundersökning, sedan ska de ta till sig och acceptera resultaten, först därefter får man skaffa barn...

Jag är av åsikten att anhörigvård måste förbättras mångfaldigat liksom sociala myndigheters rättighet att gå in med stödåtgärder.

Jag kan sätta det högra saltkaret på att de som har allvarliga sjukdomar i släkten och har sjukdomsinsikt tänker sig för många gånger innan de sätter barn till världen.

Man kan tex lida av Borderline, inget som försvinner men som man måste jobba med hela livet. Eventuellt att det kan trappas ner när man blir äldre, men det är bekymmer som man inte kan medicinera bort men man kan må bra och leva "normalt" med terapi och medicinering.
Man är inte en sämre människa eller förälder för det, ibland tror jag faktiskt tvärtom, går man regelbundet hos en psykolog så har man nog mera koll på sina känslor och känner sig själv väldigt bra efter ett tag, kanske bättre än ens granne som "lever på".

Det klart att det är bra att man känner sig stabil när man ger sig på att försöka få barn, det håller jag med om (då jag utgår från mig själv och min situation). Men att säga att alla som inte bara har ljusa dagar inte ska få skaffa barn, det är att gå lite väl långt. Alla känner sig själva bäst, inte mer med det!