Är det rätt att homosexuella skall få adoptera och gifta sig i kyrkan?

I praktiken så handlar adoptioner där homosexuella är involverade främst om närståendeadoptioner.

Exempelvis: Två kvinnor skaffar barn via insemination. Rent tekniskt sett så blir inte den ena kvinnan förälder till barnet de ändå skaffat gemensamt. Då finns möjligheten för henne att adoptera barnet som de skaffat tillsammans och uppfostrar tillsammans, fast det är den andra kvinnans biologiska barn.
Ganska vettigt ifall man nu lever i en seriös relation, kan jag tycka.

Ja, skaffar man barnet tillsammans så bör ju båda föräldrarna vara föräldrar även juridiskt. Frågan är om det blir någon skillnad på detta, där det ändå är ett biologiskt barn, jämfört med om du adopterar ett barn från ett annat land... adopterade barn mår väl i allmänhet lite sämre än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar? (har ingen källa på detta, men vill minnas att jag hört det i tidigare diskusioner)
Lite mer forskning på ämnet kanske behövs, i första hand måste man ju se till barnens bästa, men vi måste ju samtidigt sträva efter ett samhälle där alla, oavsett kön och sexuell läggning, har samma rättigheter och skyldigheter.

Jo, men det är ju också där utredningen påvisar att det handlar om familjesituationen i sig. Det är jobbigt att adopteras från ett annat land med allt vad det innebär av rotlöshet, identitetssökande (som är nog jobbigt när man vet vilka ens föräldrar är och hur de ser ut) och så vidare, men utredningen visar ju att just ifall ens adoptivföräldrar är homosexuella eller heterosexuella inte spelar någon roll.

Frågan är hur mycket forskning som behövs? När regeringen fattade beslut i frågan gjorde man som man alltid gör: man tillsätter en utredning och de svenska statliga utredningarna är omfattande. Resultatet blev i det här fallet extremt tydligt: barn med homosexuella föräldrar mår inte sämre än andra barn. (Följ Michisens länk).

Promblemet om man inte tillåter homosexuella att adopera är ju att den ena parten i förhållandet kan adoptera som ensamstående. Om förhållandet sedan spricker har barnet ingen rätt till den av föräldrarna som inte står på adoptionen. I idealfallet är alla inblandade förståndiga nog att hantera situationen vuxet, men som vi alla vet fungerar det inte alltid så (det märker man ofta här på fl om inte annat).

Dessutom prövas de par som ska adoptera noggrant innan man får tillstånd. Det är väl bättre att man faktiskt prövar båda föräldrarna än att bara den ena, vilket ju sker om den ena föräldern tvingas adoptera som ensamstående?

Självklart tycker jag frågan är absurd.
Frågan är lika konstig att ställa som "Borde heterosexuella få adoptera?".
Måste säga att jag känner mig kränkt över att ens se frågeställningen.
Hälsar Holi, stolt lesbisk mamma till två fina barn på 3 och 5 år.

Där har du en bra poäng faktiskt. Borde heterosexuella få adoptera nu när det visar sig att barn i heterosexuella familjer löper lika stor risk som barn i homosexuella familjer att må dåligt?

Menar inte att kränka dig på något sätt, men det är onekligen ett ypperligt tillfälle att belysa frågan.

Såvida man inte tycker att adoptioner i sig är något av ondo så är ju frågan irrelevant, liksom.

Nu var inte frågan tänkt att kränka varken dig Holi eller någon annan homosexuell individ. Jag är helt klart för både adoption och kyrklig vigsel. Ämnet har varit så pass hett i både media och tidningar, så detta för mig är ett sätt att se en utveckling. (hoppas på det iallafall) Om du har läst mina tidigare inlägg så har jag inte kränkt homosexuella på något sett...frågan i sig kanske är kränkande sett utifrån dina ögon... har jag sårat dig är jag fruktansvärt ledsen..

Självklart, inget tvivel..

JA, naturligtvis ska alla som vill få gifta sig i kyrkan och alla som "godkänns" som föräldrar ska få adoptera barn. Könet är oväsentligt !

Är bara sanslös trött på denna debatt.

Vi är två kvinnor vars fokus just nu, som så många andra småbarnsföräldrar. handlar om:
att barnen ska få näringsriktig mat på regelbundna tider, godis på lördagar men lagom mycket, stimuleras intellektuellt på förskolan och hemma, inte ha barnvakt för ofta men ändå tillräckligt ofta att sfären blir större än bara hemmet, engagerar oss i utvecklingssamtal/föräldramöten/förskoleråd, köar för de bästa skolorna, skjutsar till dans och fotboll osv. osv.
Våra barn mår jättebra. De är härliga små ungar som mår jättebra.

Jag är så förbaskat trött på att ens höra frågan huruvida vi (vilka vi - är vi ett släkte?) är lika bra föräldrar som heterosexuella (är dessa ett släkte som kan dömas över en kam?)
Era ord i sig är inte kränkande, de är helt bra, utan kränkandet kommer redan i frågeställningen.

Är ni med?