30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Snow - Vad skönt! Hur länge gäller den fristen?

Nr2 - Instämmer verkligen i det Vi5 säger om att ifall du vill försöka amma trots ev strul, att ta hjälp av BB och försöka stanna ett par dagar extra för att få all hjälp du kan få. Jag hade tre månaders strul med första barnet och han fick aldrig ett bra grepp, han orkade inte och i efterhand kan jag förstå att hans munmotorik inte är den bästa. Så jag kämpade på med amningsnapp, mastodontamningar och en jäkla massa slabb innan han vid tre månaders ålder plötsligt greppade bröstet som en vanlig bebis.

När syskonet var på G hade jag bestämt mej för att propsa på att få stanna ett par dagar extra på BB om det strulade igen, därför att jag ville prioritera amningen. Det kändes viktigt att ta all hjälp jag kunde få istället för att kämpa som en blådåre hemma  i all ensamhet utan att kanske egentligen få till det riktigt bra.

Nu behövde jag aldrig slå på stora trumman eftersom lillasyster var av en annan amningskaliber men det var skönt att ha en beredskap ifall det hade strulat.

Härligt nr2, grattis!

"Grattis" Mosing!

Jossan - Vi ska precis börja utreda David utifrån autismspektrat och visst han är mycket aktiv och har svårt att sitta stilla, men kan samtidigt koncentrera sig långa stunder i olika situationer.

Däremot har vi en kompisfamilj vars äldsta barn (snart 8 år) som fick diagnosen ADHD för snart två år sedan. Precis som du säger har bl a hyperaktiviteten varit ett problem, men kanske framförallt bristen på impulskontroll. Det har gjort att andra barn alltid varit rädda för hen eftersom de har blivit puttade, bitna, slagna osv. Hen kunde explodera och bli skitarg, men också bara göra dumma saker utan någon till synes anledningen. Jag läste någonstans att en förälder skrev att hennes barn med ADHD var ett sådan barn "som det hände saker kring hela tiden". Och då inte påhitt som gick snett eller så utan grejer som hände just för att barnet inte kunde styra impulskontrollen och hyperaktiviteten. Våra kompisars barn fick medicin vid sex års ålder för att kunna fungera i förskoleklassen och för att kunna få en fungerande vardag hemma med familj och syskon. Hen mår mycket bättre över lag nu men har så klart kvar sina symtom ändå även om de andra barnen inte är rädda för henom längre. Länge (kanske fortfarande till viss del) blev hen dock alltid utpekad som syndabock när det blivit bråk eller något hänt, även om det inte var hen som var "började" eller ens var inblandad.

Vore jag dej skulle jag begära ett samtal med pedagogerna på förskolan för att höra deras bild av er dotter. Därmed inte sagt att pedagogernas bild är den enda sanna, men min uppfattning är att de ofta har bra pejl på vad som hamnar inom ramen för "normalt beteende" och vad som faktiskt är lite mer. Men jag skulle också kontakta BVC och be dem skicka en remiss så att ni kan få komma på samtal om att utreda dottern, bara för att vara på den säkra sidan. Det kanske räcker med en mindre screening eller ett par träffar med en barnpsykolog för att får ett hum om läget. Hellre en utredning för mycket än en för lite, är min uppfattning. Du kan också läsa vettiga sidor på nätet (googla kan vara en idé ) ex http://www.attention-riks.se/ , http://www.levamedadhd.se/

Kram till dej i en mycket påfrestande situation. Förstår om tankarna far i huvudet och det är lätt att bli deppad.

Resande - Vad bra att polletten trillat ner hos mannen och att ni kan kommunicera mer om vad du behöver för att må bättre. Och jättebra att du fått tid för samtal och hjälp. Bra gjort att du tog tag i det!

Visst är det fler med femåringar som varit med om att de inte vill gå till förskolan en period? Säg att det går över! Jag blir så ledsen. D har precis börjat säga att han inte vill gå till förskolan utan hellre är hemma. Idag mha ledande frågor kom vi fram till att det kan ha att göra med att han nu under vårterminen kommer att vara mer med barnen som är födda 08, eftersom tanken är att de kommer gå vidare i princip till samma klass sen  (ja förutom D då - mer info i bloggen). Men han säger att han saknar sina kompisar, som är 09:or, och därför inte träffar alla dagar längre.

Det jag hoppas är att det går över, att det är en fas. Det jag är mycket orolig för är att det är en av grejerna som hör till diagnosen. Det är ganska vanligt att barn med Asperger drabbas av depression och inte går i skolan på långa perioder. Jag hoppas, hoppas att det inte är ett första steg i en sån utveckling vi ser. Men jag ska väl inte dra för stora växlar. Just nu är jag bara ganska ledsen därför att det strular med valet till förskolan.

Hur har det gått mer era barn som vägrat förskola ett tag?

Tack, tack, tack snälla för input om förskolevägrande barn! Ni anar inte vad skönt att höra att det kanske faktiskt mest är en fas. Apropå det har vi haft ett första möte idag ang utredningen av D. Det kändes bra!

Cilla - Jättebra tankar kring detta med gräl och tjat! Jag tar till mej det. En grej vår barnpsykolog och jag pratat om är det där med förväntningar också. Att beroende på vilka förväntningar jag har på den kommande situationen kan jag själv påverka nivån av tjat eller trevligheter.