30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Snuppis förresten, 2kg godis?!? Hur tänkte han då? 2hg hade varit mer lagom.

J fick tre påskägg, ett med lite godis (av mig), ett med lite godis, russinpaket och trosor, ett med godis och såpbubblor och en påskkyckling. Alldeles lagom. 

Galia, jag funderar på om snitt blir ett alternativ för mig? Fast ja vill inte heller. Men, fissurerna spökar fortfarande och så har jag Ulcerös kolit, livrädd att tarmen ska skadas på nåt vis, fast det är ju en risk vid op. också.

Jag vill köra utan medicinsk bedövn. men när de ska sy får de gärna använda både bedövningsspray och ge mig lustgas förstås. Är jag knäpp som tittar på förlossningar på Youtube      

Grrrr! Nu är jag arg. Karlsloken kommer alltså hem, äter, lägger J och sig själv! Jag kikade precis in i sovrummet, kunde inte låta bli att fräsa- du försvinner i 2 dygn, kommer hem, äter, går och lägger dig, hur fan har du mage?
Nån jäkla kommunikation tycker jag vore på sin plats. Annars hade han inte behövt komma tillbaka alls.

Jag orkar inte ha en jättebaby hemma, jag vill inte, jag vill fokusera på att få ett till barn, att reparera en ev. fortsatt relation osv men han är ju totalt avtrubbad  

Firren, jag läste den tråden tidigare men får nog leta rätt på del 1-3 för den gav inte så mycket. 
 

Gubben orkade upp, surfar FB istället, utan ett ord. Skitstövel!

Hittade del 3 och massor av spännande läsning Jag fixar detta själv tror jag.  

Fortfarande inget prat. Jag var så förbannad att jag sa icke (läs=fula) väl valda ord och sov på soffan inatt. Vaknade med huvudvärk igen, tror jag kanske har bihåleinflammation eller så är det graviditeten, ont gör det.

Jag tror jag satsar på dyktekniken, jag beställde boken Att föda utan smärta igår efter att ha läst de 40+ första sidorna i #3 i dyktråden. Inspirerande  Jodå syrran vill säkert följa med, och hon är dessutom tillgänglig, tror inte hennes chef misstycker alls (känner henne lite). Ang. maken, vet inte. Jag ska på förlossningssamtal hos BM i veckan, hon kanske kan råda.
 
   

Usch idag har jag inte mått bra, huvudvärken släpper inte trots både vila och Alvedon. Bebis sparkar hela tiden höger/uppåt och gör ont och ger ett hemskt illamående. Inte så att jag blir kräkfärdig utan mer som om jag skulle ligga platt på rygg och inte få ordentligt med blod.

Den andra hälften har fortfarande inte ens sagt hej idag. Det måste vara nåt fel på honom, allvarligt. Så beter man sig inte mot en annan människa. Det jag tänker mest på är hur J uppfattar det hela. Hon har inte frågat, men det är ju inte normalt att två inte pratar alls   

Glassgrisen, grattis till Freya

IdaVi, jag vet inte, huvudvärken har kommit och gått på sistone men jag har inte tänkt på om det finns ett mönster. Jag har läst 170 sidor av dyktråden nu och känner mig jättepeppad!

AoJ, vet inte när nästa gång är, det är maken som bokat tiderna  Förra gången var jag sjuk och vi avbokade, sen skulle han boka om. Han har inte sagt nåt så jag antar att ingen tid finns än. Jag tror rådg. hör av sig när ledigt finns.

Det ska bli skönt att jobba istället för detta, på torsdag har jag tid till BM.        

Jag tröttnade idag och frågade (argt) vad som var anledningen till att dra i 2 dygn och sen komma hem och frysa ut mig men fick faktiskt inga vettiga godtagbara svar. Att jag är sur och gnäller tycker jag är att skylla ifrån sig å det grövsta.
Jag nämnde nu att jag inte känner någon som helst tillit och vet inte ens om jag vill ha med honom ang. bebis då han inte visat något som helst intresse.
Jag får alltså inte ha ont, ha hormoner i kroppen, måste klara allt som om jag inte var gravid, inte ha min sjukdom och inga fissurer som för den som undrar ger smärta som bara den... även på natten.
 
Jag tycker han ljuger när han säger att han visst är intresserad, att han visst bryr sig (för det är en väl dold hemlighet i sånafall), att jag bara skäller och aldrig är nöjd, men hur f*n kan det rättfärdiga ett grisigt bemötande? Det förstår jag inte. Jag säger att jag vill ha skälen till hans beteende, inte höra att det är mitt fel/på grund av mig. Man får ansvara/äga sitt eget beteende tycker jag.

Jag nämnde även FB, detta eviga surfande på FB samt gloende i tfn (FB, wordfeud), fastän att jag sitter bredvid tilltalar han inte mig alls, på hela kvällen alltså!  Då var det för att jag gör det!?! (sitter vid datorn). Jag kanske har fel men mitt "surfande" består i att kolla upp saker ang. förlossningen, tradera lite, planera inför bebis (han har inte gjort minsta koll om ngt till bebis, ens undrat om allt finns), ffa kolla om min kolit och fissurer ställer till det inför förlossning. Det jämför han alltså med FB, oförskämt tycker jag.
Han har inte ens frågat om förlossningen trots att han vet att jag var grymt besviken på den förra, och att jag inte ansåg att han gav mig något stöd. Att jag tycker det hela är en stor skräckupplevelse. Jag ÄR besviken på honom och han ser inte att han ens är det minsta att klandra för bristande förtroende.

Vad göra? (om någon ens orkade läsa igenom). Känns som att jag stångar huvudet i en mur. 

Nej, jag skrev mycket förr men nej det känns inte som att jag kan få ner på pränt längre, känner mig mest tom

Galia, jag är jättesugen på dyktekniken men ska även prata KS med BM tänkte jag för jag har som sagt ulcerös kolit och dessutom besvärliga fissurer. Skulle jag spricka illa kanske det blir analinkontinens som gäller och det får bara inte hända, lite skraj är jag för det. Samtidigt är ju risken för att tarmarna skadas vid JS större så det är pest eller kolera. Inte för att jag vet om KS ens är möjligt att få i mitt fall. 

Billa, jag skulle även tillägga att jag förut föreslagit att nästa gång jag föder ska ha med en tredje part och då var det ok. Han gillar min lillasyrra så där ligger nog inga problem, mitt problem är att han inte bidrar alls och bara tiger, han har aldrig varit ett stöd vare sig nu eller förut (gäller samtliga situationer). Han fattar inte när han ska stötta, eller hur. Jag har liksom bara lärt mig att acceptera vissa saker jag inte kan förändra, men visst är det en besvikelse i stort.

Det är här jag blir så frustrerad, vi kan liksom aldrig prata om viktiga (för mig) saker, spåna idéer, teorier, osv för han hajjar inte. Bara för mig att acceptera som jag sa, för han ÄR inte mottaglig. Han behöver ABC-instruktioner med hög tydlighet, annars faller det helt. 

Tack Jag blir bara så matt, och har nog med mig själv, min kommande förlossning, jobb, depression (?) och allt, och så behöva en krånglande karl som ska ha detaljförklaringar och inte kan avlasta eller stötta