30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Väntar spänt på Chiq

Sitter i ett moraliskt dilemma. Jag ska sluta jobba före BF, kommer att ta ut komp. och sen FP ca 3v innan. Dilemmat är om jag ska "mygla" och lämna på fsk ändå eller ta ut mig och ha henne hemma? Jag tror inte att man får vara ledig här ens inför BF eller så. Då är det mer jobb att vara hemma än att jobba för min del. Förra gången var jag helt slut innan ens förlossningen började (inte pga jobb, utan jag förstod inte vikten av vila). De har inte frågat än när jag ska sluta jobba men jag vet inte hur jag ska göra heller ju? :-/   

han kommer i juni

hanna platsen är ändå snart uppsagd, men jag kommer inte vara FL alla 3v, 2v komp= J helledig
sista veckan får hon då gå förstås, kanske räcker det? Vet ju inte när bebis tänker dyka upp. Som FL får hon gå ti-to 8.30-11.30 här. Det innebär att jag ändå måste gå upp tidigt och inte hinner vila. Äsch får fundera lite till, jag är inte fuskartypen så det bär emot.

han kommer i juni

Suck, är mer och mer arg/besviken på maken. Han bara drar sig undan när jag pratar också, ok att jag är arg men det hjälper ju inte att vägra kommunicera.

Dessvärre har jag en känsla som är återkommande, att jag inte vill ha med honom i förlossningsrummet Han är inget stöd alls, och ju mer jag tänker på det är det nog så att min irritation kommer att bli större ju mer passivt han deltar. Sist var han ett "spöke" i bakgrunden som inte sa ett ljud, han rörde mig inte, peppade inte, gjorde faktiskt inte mer än rockhängaren på väggen. Jo, han tog några foton, på min begäran. Jag vill inte ha det så, då är jag hellre själv. Inget jag sagt till honom men jag vet inte, kan man säga det ens? Hos fam.rådg. kanske?  

han kommer i juni

Pysslig, jo doula kollade jag om förut, men det är rätt dyrt

Hanna, jag hade pratat med honom innan förra med, men det går rakt igenom verkar det som, inget fastnar. Jag har aldrig känt mig så maktlös i kommunikation förut, det är annars något som ligger för mig s a s. Han liksom stänger av så fort jag säger nåt, viktigt eller inte. Just nu blir jag besviken bara han ger sig tillkänna. Usch. Känns skit. Han tiger ihjäl oss. Han har inte öht frågat nåt om denna gång, varken om hur jag vill ha det på förlossningen eller om grejer, kläder, skötbord osv, det verkar liksom bara hända av sig självt att sånt är ordnat  V32v imorgon och han har inte lyft ett finger.

Vi går till fam.rådg. och det är bra men kanske för sent? Han sitter bara och flinar och tittar på mig, säger inget. Har bara varit en gång (den här vändan) så vi får se.  

Jag känner mig kastad in i 40-talet. Jag lagar maten, planerar maten, fixar allt runt J med kläder, sånt hon behöver osv. Han delar städning efter tjat, tvättar hjälpligt, diskar. Hans val av uppdelning (vägrar ändra), jag är missnöjd och det vet han men gör inte ett nå för att ändra nåt. Han ska planera FP (jag gjorde allt med J) så att vi kan jämföra idéer men har inte kommit till det än, ska göra en fil över ekonomin men har inte visat den än, lovat klart i januari som var. Han bara lovar och lovar, men ärligt vill han inte men säger det inte ens. Det finns inget han vill som rör familjen liksom, varför vill han då ha en? Jag fattar inte.
J verkar blivit magsjuk nu på kvällen (kräks massor), han går och lägger sig! Jag sitter nu uppe på soffan där hon ligger och sover och vakar och kräks, han... tja han bryr sig om sig själv som vanligt. Ledsen att behöva klaga jämt känns det som, men vad f*n ska jag göra? Jag orkar inte separera, iaf inte nu med bebis i antågande, hus, gifta dvs han har hälften av alla dagar FP... känner mig fruktansvärt låst.

han kommer i juni

Ehack, jag vet inte..

Stramalj, absolut, jag känner mig skitlåg. Så huvudet på spiken.
Att han inte ser/tar tag i saker, stöttar osv gör det inte bättre. Svårt att förklara. För honom finns inte "må dåligt", är det inte ett brutet ben finns inte felet. Det har framkommit med all tydlighet. När jag insjuknade med magen hette det att jag förstört hans semester!
Han sa det till många. Han säger sällan något direkt till mig utan passar på att håna när andra är med, leendes. Varför? Hans far gör iofs likadant.

Jag vet att han inte heller är nöjd med livet som vi lever, det vore omöjligt. Jag förstår bara inte hur han verkar tro att det ska lösa något att tiga ihjäl mig? Som jag sa på fam.rådg. Det är förjävla elakt att ignorera någon. Det höll rådg. med om.
  
  Jag vill att han ska ta ett större ansvar, meddela sig med mig, prata, vara den andre vuxna. Jag känner mig väldigt ensam i relationen, så fort jag trott jag nått fram kraschas det av nån idiotisk händelse. Ja han gör en massa saker, men inte för att han vill, bara för att försöka vara till lags känns det som. Jag vill inte känna att jag tvingar fram nåt som ändå inte finns där.  

han kommer i juni

vill skriva mer men J kräks...

han kommer i juni

Tack alla för input, jag tror det är lätt att bli "hemmablind" så lite råd är inte fel. Ska fråga BM lite när jag träffar henne nästa gång. Mer fam.rådg. ska det såklart bli, jag (vi) vill inte skiljas, men ser inget ljus i tunneln heller.

J kräktes på morgonen igen, och tokgrinar såklart samtidigt, ingen feber. Maken hade gett henne fil med banan/lime, kanske inte det bästa för en med magsjuka   

han kommer i juni