30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Firren, vad glad jag blir när jag läser om ditt fina arbete att anpassa dig som förälder till D, och att det ger så tydligt resultat för er båda! Det är verkligen inte så lätt att anpassa sig så i vardagens stress! Skulle vilja formulera mig bättre, men det var inte så lätt märker jag. Jag känner att jag blir så himla glad över alla underbara människor i denna tråd som verkligen är de finaste föräldrar man kan tänka sig.

Här verkar det nu hända lite grejer. Jag har väldigt kraftig molvärk och ganska starka förvärkar ungefär med 10-20 minuters mellanrum sedan kl 3.30 ca. Snarare 10 min mellan. De är ca 75-100s långa, men eftersom jag klarar att ligga kvar bör de väl inte vara intensiva nog att räknas som riktiga värkar. Men nu ska jag nog ta lite Alvedon och en vetekudde för att stå ut. Hoppas, hoppas att vi kan åka in idag

Och förresten, till er som jag har på FB skriv helst inget där, jag tänker ffa på min kollega som förlorade sitt barn i somras, hon följer mig där och jag har lovat att uppdatera henne. Men jag vill inte att hon ska behöva gå och oroa sig och fundera om det är falsklarm eller om det går lång tid från värkstart tills det är klart. Så jag tänkte att jag bara delar med mig med er

Och äsch, det var visst dumt att outa något här, nu har det avtagit, inget på 40 minuter, bara molvärk. Kanske bäst jag inte skriver något mer när det verkar vara på G, för det stannar ju bara av då Fy nu är jag superbesviken

Tack alla gulliga! Lite nytta gör förvärkarna säkert! Jag har fortfarande en känsla av att det är nära även om det just nu inte händer mycket. Jag ska försöka sova, blev ju bara ca 2 h i natt och har även ätit ordentligt (blink blink till Resande och Pw). Återkommer med mer kommentarer sedan.

GHP, ja jättesvårt att veta, bad maken stanna hemma tidigt i morse när han skulle skynda iväg på möte, just för att jag tänkte att det kunde dra på, men nu verkar det ju varit helt i onödan.

Mosing jag är v 40+1 idag.

Mosing, jag tror absolut på idén att ta på vanlig tröja på kvällen. Det är ju på ett sätt plagg som plagg och de små blir ju inte smutsiga av att sova i kläderna. Vi har ju som sagt kört det stuket länge. Och även kört mkt med långkalsonger/mjukisbyxa den tiden på året, så då kan man bara dra på överdragsbyxor. Kalsongerna går oftast att byta utan protest, men det är kläderna som syns som han vill ha samma som han redan har på sig. Helt klart värt att prova iaf!

Resande, stackars dig som ska flytta och inte får sova! Inte så kul när maken är stressad samtidigt. Så har vi nu med, maken smög upp tidigt i morse och skulle iväg till jobbet för att hinna lite, men jag stoppade honom som sagt. Dumt nog i onödan, så jag fick dåligt samvete och sa att han kunde jobba över i kväll, men då hade han dåligt samvete och kom ändå hem. Inte lätt. Han har massa dead-lines nu inom kort, typiskt.
Hoppas verkligen att ni får hjälp med uppackning, mm så att du snabbt kommer på plats och får vila sedan!

Chiqita, vad spännande att planera för en trea! Och förstår att det är extra krångligt och oroligt för er. Det låter väl som en bra plan att plocka bort p-medel lite innan man eg. tycker att det är dags, men samtidigt måste man ju känna efter om man skulle orka/vilja även om det tar sig direkt,man vet ju inte hur lätt/svårt det kan bli...

Inte ett tecken på hela dagen (förutom typ resten av slemproppen). Nu har jag lite förvärkar igen som precis har börjat, men inatt ska jag försöka låta bli att hoppas, jag blev ju dumt nog så himla besviken i morse. Jag som ändå hela tiden tyckt mig kunna njuta av att bebis är på insidan.
Eg. vill jag också helst ha datumet den 24e ifred, det är liksom As datum, även om han är född i april (24e) så eftersom han dog den 24e också (sept) så är det förknippat med honom, men nu börjar oron att gå över tiden kännas starkare så jag skulle verkligen vilja få ut bebis nu. Plus att det börjar bli jobbigt med alla som frågar, det har jag inte tyckt de andra gångerna. När det gäller datumet kan man ju i så fall se det som ett band mellan barnen med, som en vän sa, och det har hon ju rätt i.

Nu är vår nya familjemedlem här
Hon kom kl 11.40 idag. det gick som ni trodde snabbt. hade 4 värkar mellan kl 02 och 06. Sedan en värk var tionde minut fram till kl 7. Då blev det plötsligt 3-5 st per tio minuter. Långa och starka, typ 90s-130 s långa. Vi bestämde att ta taxi och den dröjde så vi kom in kl 9. Perfekt att vi hann lämna E på dagis med. Jag var öppen 5cm kl 9.30 och drygt en timme senare helt öppen. Det var väldigt intensivt ett tag och jag blev väldigt trött. Vid krystskedet lugnade det sig och jag hann pusta ut lite. Krystningarna gick bra, så det är jag väldigt gladöver. Så kom barnet och till vår stora överraskning var det en flicka. Stor och pigg, 4030g och 50cm. Jag är lite medtagen efter en lite större blödning från livmodern som inte slutade, fick mediciner och extra dropp. Brast också en hel del, så de kallade in läkare för att tråckla ihop så bra som möjligt. Jag är så yr och matt att jag inte ens kan sitta, svimmade när de skulle flytta oss till spec-bb, men är nog världens lyckligaste och tacksammaste just nu. Flickan äter h e l a tiden så jag har redan ont. Kramar till er alla.

Tack allihop! Jag blir helt rörd när jag läser vad ni skriver! Ja, detta är verkligen ett mirakel! Det är helt fantastiskt att vi fick lyckan att få henne!

Jag mår tyvärr så där, så yr att jag inte kan sitta och väldigt matt med spagettiben. Trots att HB är rätt ok och även blodtryck.

Och maken fick tyvärr inte stanna det är fullt så jag får dela rum. Väldigt jobbigt när jag inte ens kan sätta mig upp och kan inte lyfta bebis eller tex rapa henne tex. Maken har varit en sådan klippa och fixat med precis allt, så nu är jag orolig för natten.

De kommer ju förstås om jag ringer på klockan, men det är lite svårt när jag behöver hjälp med så mycket. behövs ju två personer för att få mig till toa, bara det Annars är jag världens lyckligaste och tacksammaste och så glad att flickan mår prima.

Tack igen! Jag har inte somnat än Min rumskamrat har ett barn som skrikit jättelänge och högt, stackars dem. Nu har hennes bebis, och hon, somnat men jag har aldrig hört värre snarkningar. Jag unnar henne ju att sova, men jag är så trött att jag känner mig helt knäckt.

Hej, uppdatering, jag mår lite bättre men känner mig väldigt svag. Det har varit skönt att komma hem, väääldigt skönt, men jag är fortfarande väldigt orolig för att hon ska sluta andas eller börja kräkas i sömnen och kvävas av det, så jag vågar inte sova. Slumrar lite när hon ammar och när maken håller henne kan jag sova. Men eftersom hon snuttade konstant i nästan 3 dygn är nu brösten som vattenmeloner och hon har svårt att få tag och blir förtvivlad. Ont som bara den, så jättemkt slummer blir det inte.

Vet inte om jag berättade att hon satte kräks i halsen på spec-BB och inte andades så jag fick panik och fick hjälp av personalen att hjälpa henne andas. Det gjorde inte oron mindre, tyvärr även om de sa att det var vanligt och att bebisen brukar fixa det själv så vet jag ju inte om hon hade fixat det om inte personalen hjälpt till.
Så nu ligger hon oftast på sidan i amningsställning mot mig och sover, då oroar jag mig för ptsd och överhettning men hon är nöjd, så ibland lägger jag henne i älgens specialmadrass på rygg, men då är jag orolig för kräks och hon är inte lika nöjd.
Men såhär orolig har jag varit med alla tre barnen så jag hoppas det lägger sig om ett tag. Sova behöver man ju liksom göra.

I övrigt är det bra, E är världens gulligaste och väldigt snäll med bebisen och även mig. Maken och E hittar på lite kul saker och passar på att göra uppdrag med mindre roliga grejer som handla och så samtidigt, så att jag får lite mer lugn och ro. Jag saknar E lite men försöker få stunder då och då med honom och han verkar tycka att det räcker och förstår att det är speciellt nu i början när hon ska "lära sig äta".

Hon är superfin och en liten goding, väldigt lik Både A och E när de var små, men lite mer lik E kanske för att de var lite större. Hon har så mysigt babyhull.

Jag är ledsen att jag inte hinner läsa och kommentera just nu. Får återkomma, men hoppas att ni alla mår bra! Jo jag hann se att Lia hade fått en fin pojke, stort grattis!

Tack alla för omtanke och goda råd. Brösten är mindre mjökstinna nu och det går oftast bra när jag ammar liggande även om det är mkt sugblåsor och småsår. Men sitta går inte ännu. Hon ammar fortfarande väldigt tätt och länge, går max en timme mellan. Jag sover lite mer nu iaf och det känns som att det är på rätt väg.
Jag fick jätteont i nedre delen av magen i förrgår, när jag rör mig, och så att jag inte kan gå upprätt.känns hårt och spänt. Har haft 38 grader i 3 dagar och igår började det svida när jag kissade. Inatt hade jag också frossa så tänderna skallrade. Var hos läkare idag som inte hittade något, med ul osv men tyckte det var lite oroande med värken i magen. Vi vet ju inte vad det kan vara, urinodling lämnad, men läkaren ville inte att vi skulle vänta på svaren så jag fick ny penicillinkur (variant bredspektra och lite "starkare").
Jag känner mig väldigt ur balans och gråter för allt, mest för att jag inte hinner med E alls och känner att jag sviker honom. Han är tålmodig och säger tex "gå du och mata henne, jag kan sitta själv och vänta" men det bara skär i hjärtat. Och nu har han valt bort mig som nattare, det har aldrig hänt förut och det känns så svårt. Jag grät hela kvällen igår efter det.

Dessutom har vi fått ett brev av makens mammas man ( det är ju de som kommer på besök Max en gg per år och då bara sitter i vår soffa). Han är runt 80 och hon runt 60. Han skrev att hon är alkoholist och radade upp massa hemskheter hon gjort, att han ville skiljas och att han vill att maken ska komma ner och reda upp detta, (mellan fyra ögon). Han skrev detta brev för att "berätta detta nu när vi fått barnet och allt lugnat sig för oss". Vi har ju vetat att hon druckit mycket men inte om allt detta. Maken är sansad och säger att det inte är läge att åka nu. Att det inte lär göra skillnad men jag har fruktansvärt dåligt samvete för att vi inte hör av oss till henne.
Nu amning...