Emetofobernas tråd 5

Middiz,

När det är som värst fortsätter jag leva som vanligt i den mån det går. Jag har varit öppen med min fobi med mina barn från det att de var stora nog att förstå. Jag tänker som du att de måste få leva. Mina äldsta två barn går i skolan nu, i årskurs 5 och 7. Det är rätt skönt. Jag vet att jag inte kan hålla dem hemma om det går något "skit" någonstans. När de var mindre brukade jag ropa till dem " kom i håg att tvätta händerna ofta i dag, det går mkt "skit" nu. " Numera påminner jag dem inte ens. Jag försöker tänka att de är värda en så normal barndom som möjligt fastän jag har fobin. När jag är som mest orolig tänker jag att jag varit mamma i 13 år och klarat 13 magsjukesäsonger som förälder.  Även om vi inte drabbats varje år, har vi ju utsatts och var gång har jag ju överlevt trots ångest. Har jag klarat mitt föräldraskap i magsjuketider i 13 år ska jag baske mig klara denna säsong med. Trots allt kommer ju våren tillslut och sommaren igen. När det är som värst tänker jag då på vad vi klarat hittills och att har vi klarat det är det klart vi klarar allt.

Den allra bästa stöttning enligt min mening är att få lov att berätta för någon när skiten mot all förmodan når hemmet och man har panik. Att få berätta att nu har jag drabbats i mitt hem och jag är livrädd. Att kunna berätta för någon annan som förstår precis vad jag går igenom. Jag vet att ingen kan garantera att jag inte smittas och att skriva gör inte att situationen ändras. Dock innebär det att jag får lite utlopp för känslorna/fobin om jag får uttrycka dem i ord. Appro på rätt eller fel peppning. Om någon tycker det är obehagligt att jag skriver här när dottern eller sönerna insjuknat och att det ger dem mer ångest, så låter jag givetvis ändå bli. ( SME forumet finns ju ändå för sådana situationer om så skulle vara. )

Känner fortfarande ett lugn.

Nicely,

Jag behåller hellre min övervikt jag Det enda positiva jag kan komma på efter en magsjuka, är at jag tycker världen förändrats och blivit tusenfallt vackrare än den var innan - för att jag då klarat mig igenom all ångest och att det är över.. och att jag precis efteråt tappar fobin ett tag. Att allt avdramatiserats för ett tag, tyvärr kommer den alltid åter.

Jag tycker det är jobbigt och oroligt när barnen blir dåliga hemma, men det känns hanterbart. Jag tar hand om allt själv. Den jobbiga biten är om min partner blir dålig. Det är då min ångest blir som allra värst.

Det allra värsta med allt tycker jag är rädslan för att bli smittad, ångesten som inte går att styra. Jag skulle vara tacksam om jag blev sjuk först. Jag får mer panik när någon annan blir det och jag måste väntas på min tur och inte vet när det sker. När det väl händer är fokus på annat än ångest..

Nicely, När min ångest är som värst brukar jag sätta i gång min favoritfilm " 13 snart 30". Då brukar jag nå ett litet inre lugn för ett tag. När eländet går i skolan, vet jag att jag inte kan göra så mkt. Jag räknar med att barnen blir dåliga. Då hjälper det mig att förbereda. Att se till att det finns skurmedel, mopp etc nära till hands, att det finns hinkar nära barnen och att det finns plastfrotté i sängarna. Att ha fokus på det praktiska. Har jag svårt att somna på kvällen för att jag känner oro för att de ska bli sjuka, kan jag ligga vaken och läsa länge tlls jag finner mitt lugn eller blir lugnare i alla fall.

En fin vän med samma fobi, har börjat kbt. Hon vill bli av med sin fobi och jag är övertygad om att hon kan det. Hon har rätt inställning och rätt motivation. Hon har all min beundran. Jag fortsätter jobba med fobin själv, jag är inte redo för behandling.

Var gång dottern hämtas på dagis tar hon vinbär från busken utanför och äter utan att ha tvättat händerna innan efter en hel dag på dagis. Ultimat fobiträning för mig. Än bättre om jag smakar bär från hennes hand

Fridoo,

Jag var inte heller sjuk ofta som barn. Tvättade nästan aldrig händerna. Dock i min fobi är jag en sådan som varit extremt noggrann att barnen ska tvätta händerna i tid och otid. Om jag släpper det och låter det vara i bland, är det enorm seger för min del ( jag har en alcogel i handväskan annars..)

Jag hade magsjuka när jag var 12 år, innan dess vet jag ej. Kan ej varit ofta då det bara är den där senaste gången jag minns. Efter detta har jag aldrig kräkts av magsjuka. De få gånger jag drabbats sedan jag var 12 år ( 3-4 ggr ? ) har det alltid kommit bakvägen. Din teori stämmer på mig iaf. Sjuk i övrigt är jag mkt sällan med. En förkylning en gång per år på sin höjd.

Efter att ha varit lugn länge nu och inte känt av fobin nämnvärt triggades den i gång i kväll. Sambon fick feber. Kom som en blixt från klar himmel. Hög feber och ingen förkylning. Vi har ätit middag. Han mår inte illa på något vis. Är bara matt och svag. Eftersom han inte är förkyld undrar jag vart febern kommer i från. Givetvis triggades min fobi i gång. Tänker att det kan vara ett tecken på att han kommer bli magsjuk i natt. Hjärtat slog hårt länge. Nu har jag lugnat mig litet. Varför skulle det vara magsjuka när han inte mår illa. Han sitter ju och fikar till och med. Han frågade mig nyss om han måste sjunga var gång han är på toaletten för att jag ska höra att han inte kräks. Emetofoblivet är inte lätt.

Emma W S,  Jag tror inte heller du behöver oroa dig. Du kommer inte att kräkas. Drick mycket vatten och ta en varm skön dusch. Det brukar lugna min mage när den är upprörd.

Middiz, Det låter inte som din dotter är magsjuk. Så där blir det för min son med när han lutar sig mot något mot magen. Han är snart 9 månader och kräks aldrig annars som bebisar brukar.

Jag fick fobin redan som liten. Vaknade och var magsjuk i mörkret i eget rum ensam. Hade ingen aning om vad det var. Paniken och känslan minns jag än i dag. Förmodligen tror jag väl inombords tt det är värre än vad det är pga upplevelsen var i barndomen. Hatar fobin !

Jag jobbar i vården och får också stå ut med magsjuka på jobbet, dels bland de äldre och dels bland kollegor ( fast inget jag stött på ännu i höst ). Det känns dock inte lika jobbigt som när det går hemma i familjen. Just nu känner jag ett lugn. Just nu känns hösten rätt så njutbar. I dag sken solen så fint hos oss   Försöker tänka så positivt jag kan och vill verkligen bli bättre i min fobi. Vill lära mig klara av mer. Våga ta mer risker.

Emma w S,

Tycker du gör det bra som åker ändå! Helt rätt! Det är precis sådant vi behöver i vår fobi. Att våga sådant som känns lite otäckt.

Jag har känt mig lugn så länge. Ingen fobiångest att tala om. Så kommer det som en smäll på morgonen. Dagis ringer. Två barn är hemma med magsjuka, de insjuknade under helgen. Min dotter som längtat efter måndag och haft nedräkning hela veckan, är så ledsen för att hon inte får gå. Hon skulle ha gymnastik i dag. Det bästa hon vet! Känner mig som världens sämsta mamma. Har aldrig hatat fobin så mkt som i dag! På onsdag ska min 11 åring praktisera en heldag på dotterns dagis mitt i skiteb.. ska jag låta dem båda gå då ? Ångest ångest..