Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Precis så är det för mig också, jag känner mig allmänt skör. Det kommer ju alltid finnas saker man upplever som jobbigt känslomässigt och det är den nöten jag skulle vilja knäcka, bli mig själv med lite hårdare hud så att säga. Frågan är bara hur man gör, kanske är det tid som behövs för mig.

precis hårdare hur fast sig själv, eller med teflon som pappa brukar säga.
men det är attans inte lätt, och jag kan märka en stor skillnad på mig före och efter utmattningen i form av att innan så kände och upplevde jag säkert minst lika mkt som idag, men eftersom jag inte förstod mig på allt och min respons så hade jag lite lättare att göra saker endå. nu är jag extremt medveten på gott och ont, mest ont just nu känns det som.
medveten om vad som jag bör undvika osv, det är ju till en viss gräns bra. men jag undviker även saker där risken för nåt dåligt finnt.. o då blir ju världen rätt liten o onödigt hotfull.
mitt tålamod tryter ibland..ill lixom må bra nu. tycker jag förtjänar att må bra snart.
hur länge sen är det du  mådde som sämst?

Det är snart ett år sen jag mådde som sämst och jag är otålig, jag vet att det kan ta tid men jag vill väl inte vänta helt enkelt. Vi pratade mycket på kbt'n om just undvikande beteenden och som du säger så till slut blir världen rätt liten, när min ångest var som värst kunde jag knappt gå ut. Idag utmanar jag min ångest mycket mer. Vill inte låta den vinna:)

(Zz) har du gått på kbt, terapi el liknande?

Nääää nu SKITER jag i det här! Är så fruktansvärt trött p dessa tankar och känslor som spelar hela min fysiska kropp ett spratt! Är jag sjuk så är jag! Kan inte göra något åt saken, men jag tänker ta mig fan ta vara på tiden med mina barn och min man!

Så frustrerad över att jag inte kan få vara normal och pyssla inför julen utan att tänka på att mitt finger domnar, att jag inte ser ordentligt, att jag är yr, att mitt huvud får tics, att min mage ballar ur och att alla mina 36 blåmärken som jag har på benen! Åh!

man blir otålig. så fort jag kände mig lite bättre emellan de värsta svackorna tänkte ja, NU e det över.. men tog väl ett år av detta innan jag blev mer "till lags" med verkligheten och försökte ta ett steg i taget. känns ju lite tragiskt o erkänna att det fortfarande inte är helt bra/lätt i vardagen efter så lång tid..men vägen till att jag däckade var ju jätte lång så klart det inte går lika fort som man önskar att bygga upp sig igen.
när jag var som värst kunde jag knappt ta mig upp ur sängen eller ja sittandes i sängen levde ja för va så yr och alla nackproblem. en allt för lång tid var det svårt att ta sig till toan typ 10 meter bort. så ser jag tillbaka på det sättet är ju livet en dans på rosor idag, i jämförelse. men det där smidiga i att bara existera, folk , röra, intryck, rädsla för yrseln osv..inte helt bra där än. men jag försöker oxå pusha mig så mkt som jag förmår. och det går ju framåt, om än långsamt :)
tycker d svåraste är att pusha sig trots att det inte känns som man gör framsteg, då sjunker ja "gärna" tillbaka till min lilla trygghet hemma..

har gått i terapi o fått mycket hjälp, men i grund o botten är det endå mycket upp till en själv.
dock har jag flyttat sen dess och ska träffa en ny terapeut i februari :) ser faktiskt fram emot det.

Hej. Jag har sedan jag födde mitt andra barn för ca 2 månader sen varit så konstigt ljudkänslig. Det började med att jag endast stannade på BB knappt ett dygn eftersom allt var så stressat hemma med storasyster. Det var väldigt mycket stress och väldigt lite sömn och jag började lyssna till ett tjut i ena örat under nätterna då jag låg och ammade. Det blev till en besatthet och någon vecka senare blev jag ljudkänslig. Detta har också blivit som en besatthet för mig. Jag lyssnar efter det hela tiden även när öronen känns bra. Det är som att jag lyssnar efter ljuskänsligheten så extremt mycket och när den återkommer får jag ångest att jag för evigt är hörselskadad. Har sån grov ångest för detta för jag kan inte ta mig ur dessa tankar på mina öron!!! Har lidit av ångest och panikångest många år men jag behöver verkligen höra om nån mer upplever detta besvär under perioder med mkt stress och ångest... jag blir snart tokig. Vill bara bli mig själv igen. Inte ägna varje vaken timme åt ångest över nåt som kanske kommer sig av själva ångesten. Tror ni att det kan vara bara ångest? Kram till er alla.

Precis så har jag haft det med och känner verkligen igen mig i allt du skriver, lite kusligt. Det jobbigaste just idag är att jag inte känner igen mig själv, jag reagerar på saker jag inte tidigare gjort osv. Frågan är om man bara ska acceptera att man blivit sån här eller om man någonsin kommer bli densamma som man var innan. Tycker det är svårt att veta hur mycket man ska pusha sig själv också, det var ju trotts det som var en stor bidragande faktor till att jag hamnade i den här skiten....hur resonerar du?

Jag lider inte av det själv men jag vet att det kan förekomma.