Folk dömer en - bara för att man är ung.

Nu blir det en liten lista av massa klagande här, men jag kör på ändå!

Till alla unga mammor/pappor.

Har ni märkt att när man som ung förälder är ute med vagnen, blänger folk på en med väldigt talande blickar.
Dom väjer sällan undan för vagnen utan det är DU som får svänga runt och krångla dej fram.
När min mamma tar vagnen, svänger folk ur vägen.

Och så är det tanter/farbröder med rullatorer på bussar!
Kommer det på en vagn som ska få plats så ska gamlinen (om han/hon inte sitter på rullatorn vika ihop den så vagnen får plats.

Efter en dag hos kommunen med massa tjafs fram och tillbaka så står jag och väntar på bussen.
Den oskrivna regeln är väl att de vagnar som kommit först till hållplatsen ska få stiga på först.
Men ofta händer det att alla de 'äldre' mammorna tränger sej före med Sina vagnar.
Så jag får snällt sitta och vänta på nästa.
Tre bussar senare kommer jag äntligen på.
En tant står med sin rullator precis framför ett säte.
Jag ber henne vika ihop den om hon ändå inte ska sitta på den.
Jag SER att hon förstår vad jag säger, men hon börjar istället rabbla på ett annat språk och gestikulerar mot korgen på rullatorn.
"Men ta av den, då."
Igen så gestikulerar hon och skriker på sitt språk.
"Jag förstår inte! Jag förstår inte!" upprepade hon, märkte jag.
Folk kommer inte förbi för min vagn hamnar i gången, då.
Till sist blir jag förbannad och trycker på stopp-knappen och stiger av - långt innan min hållplats.
"Kärringar som du borde få sina jäkla rullatorer uppkörda! Jag borde slänga ut skiten ur bussen!" muttrar jag högt när jag kliver av.

Jag borde inte behövt kliva av.

Folk antog automatiskt att det var Jag som tjaffsade.

Så jag klev av och fick sitta där och frysa med min dotter i vagnen.

Och när jag var gravid!
Aldrig på en dag att en så kallad 'vuxen' reste på sej när jag kom på bussen/pendeln mm och såg att jag var trött.
Inte en käft erbjöd mej sin plats.
Vilka var det som Alltid reste på sej?
Jo, den enda ungdomen som fanns i vagnen etc.

I tidningen läser man hur 'vuxna' och 'gamla' skriver in om hur respektlösa ungdomar är.
Visst, alla är väl inte guds helgon.
Men det finns undantag.
Massa undantag.

Varför förväntas jag som ungdom respektera 'vuxna' när dom inte respekterar mej?
Jag har alltid försökt visa respekt först men när jag märker att man bara får otrevliga kommentarer tillbaka - vad är då poängen?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-12-10 16:05
Nu ska jag väl rätta mej själv litegrann här.
Jag syftade verklgien inte på att ALLA behandlar en såhär - ej heller att ALLA BLIR behandlade så.
Jag blev gravid när jag var 18, fick barn när jag var 19 och har hunnit fylla 20 sen dess.
(Låter väl som flera år gått men hon är faktiskt bara 7 månader än så länge)

Och så skrev jag faktiskt i början av tråden att jag nu skulle klaga men jag körde på ändå.
Vill bara ha ut det någonstnas, vad jag tycker och tänker och upplever.
Jag blir knäpp av att inte får säga vad jag tycker.

Jag tycker inte alls att jag har fel 'attityd' som vissa här har sagt.
Jag tar tvärtom det mesta med en klackspark och ett vänligt leende.

Men ibland blir man trött på att vända kinden till när man fortsätter att behandlas på ett visst sätt.

Inte för att det har något med saken att göra - tror jag - men många är släkt med mej som håller på med mej otrevligt.
Min pappa är muslim - hela hans släkt fick inte veta att jag var gravid förrän jag var i 8e månaden.
För som dom sa - och nu citerar jag - "Nu kunde vi ju inte göra något Åt det!!"
Resten kan ni nog gissa er till vad det var dom tänkt göra.

Så förstå min frustration.

Jag går med allt dethär.
Och så fäller någon en elak kommentar eller ger mej en taskig blick eller liknande - då bara smäller det och jag blir vansinnig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-12-10 16:39
ALLTSÅ KÄNNS DET BÄTTRE NÄR JAG SKRIVER NER VAD JAG TYCKER!