ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Svordpmar struntar vi i med....Är så himmla trött på det...Självklart pratar vi om det då och då, jag brukar säga säg inte så!, men inget mer... Hans farmor är lite jobbig på det sättet, hon brusar upp (fast inte på riktigt) och reagerar direkt, fast vi säger hon ska strunta i det.. (Hon gör så för att visa honom att man blir ledsen). våld accepterar vi inte häller...Fick en bil rakt i mitt höftben här om dan, fick ett stort blåmärke..Det visar jag honom dagligen, det syns han får dårligt samvete, men det är ett måste så han ser vad som händer när han kastar saker...Nästa gång är det kanske Isabelle...

Att de säger och gör oacceptabla saker.. det är ju det som är en del av deras funktionshinder. Att straffa någon för att de i sitt ilskeutbrott gjort saker som de eg inte rår för, det är ju att straffa dom dubbelt. Efter är de ångerfulla o VET att de gjort fel, men i stunder KAN de inte tänka efter!! Det är av den anledningen som de har denna diagnosen. De mår dåligt som de gör o det hjälper inte att man tjatar efter att titta vad du har ställt till med o VARFLR gör du på detta viset, MORR!! Det hjälper inte barnet!
Istället måste vi hitta andra strategier för att hjälpa barnet! Förutspå o förebygga o förekomma så att de inte hamnar i sådana lägen! (Jättelätt jag vet;)) Men kan man undvika 1 av 10 så är det ju bättre än inget! Tänk det stackars barnets självkänsla efter att gång på gång göra sina nära o kära ledsna o besvikna, o så få skäll på det De har det inte lätt alltså!

EN ALLDELES VANLIG POJKE (ADHD,Tourette(tics))

Hjälp mig, mamma!

Dig kan jag be

det finns nåt inne i mig som ingen kan se

De skyller på dig när jag är stygg

Och tror jag blir snäll bara du är sträng

Vad vet de om allt ditt slit och all vår sorg

Om våra böner till Gud: vad för fel har vi gjort?

Jag sparkar och slår, mamma, när jag är arg

Så ångrar jag mig mamma, rädd och förkrossad

Jag vill inte slå, jag vill vara trevlig

Ha tålamod, mamma, du får hjälpa mig

De andra tror att jag kan om de vill

De förstår inte att det ändå blir fel

Allt hade varit så lätt om jag inte hade haft Tourette

Jag drar i mitt hår och tuggar på skjortan

Jag sparkar och slår och jag räknar till fjorton

Jag skäller och skriker och är ganska hemsk

Och kan inte sluta förrn jag fått medicinen

Sen kysser jag dig på näsan, och sen en gång till

För allt måste ske vid rätt tid, och när Touretten vill

Men imorgon ska jag försöka, då ska jag vara snäll!!

Bädda min säng? Borsta tänderna? Klart jag vill.

Jag ska bli så duktig, bara vänta och se!

Jag ska se till att får vara i fred.

Inte reta brorsan, utan leka fint och stillsamt.

Sitta fint i bänken ända tills skolklockan ringer

Inte bråka, inte sparka, inte slå och inte knuffa

Inga fler busfasoner

Nej, jag lovar dig att bli en alldeles vanlig pojke

Hjälp mig mamma, dig kan jag be!

Den vanliga pojken kan väl du se?

Hjälp mig att visa upp honom för alla andra

Hjälp mig att visa att under Tourette

Finns en bra pojke som ej har det lätt!

Av Ryan Hughes

Tolkad av Alvhild Björnestad

Nu handlar det om att skydda mig och andra omkring honom, så just det påminnandet om vad det resulterar i behöver han få. Gräver ju inte hur mycket som hälst, bara visar. Samtidigt som att det är svårt för våra barn att tänka innan så måste man jobba med det med...När det handlar om farliga saker. När det gäller anda saker, som at riva tapet på sitt rum med mer, så skadar det ingen, så det ser vi ju självklart genom fingrarna på...

Och vi pratar när det är lugnt om varför det blir som det blir, att han inte menade att göra så, med mer. Så han är ju inte utan det.

Tack för svaren. Det blir väl kanske lättare när och om hon får någon diagnos (men det är jag nästan säker på att hon får), då hoppas jag att jag har mer förståelse. Jag har inget tålamod längre :(
Det finns lite mer i bakgrunden men det orkar jag inte gå in på just nu. Jag kommer följa den här tråden och få lite tips hoppas jag :)
Kram på er alla!

Här hoppar jag nog in....

Har en son på 8 år som har fått diagnos ADHD precis.

Ända sen han föddes har han haft stora problem att somna på kvällarna...men det var först när skolan började som jag började ana oråd..nåt stämde inte riktigt. Ventlierade med fröken som besvarade mina funderingar att hon tänkt samma tanke och en utredning påbörjades på mitt och pappans initiativ ganska snart därefter. Psykologen kom fram till att han bör ha någon bredvid sig hela tiden då han vägrar jobba på lektionerna (även barnmedicin har utrett honom), och får otroliga utbrott om något går emot honom. Senaste mötet i skolan fick vi veta att han svär, skriker, är uppkäftig, kastar stolar och välter bord osv osv, men detta är bara i skolan. Han kan få utbrott hemma med men låååååångt ifrån dessa....han kanske skriker lite eller börjar gråta för att jag/pappan sagt nej om något eller bett honom göra något han inte vill men vi ryter ifrån och då går det snabbt över. Skulle VI råka svära hemma så säger HAN "man får inte svära!" med barsk röst åt oss....och hemma har han ALDRIG svurit eller kastat något! Provade en medicin men det gav bara motsatt effekt i skolan, han blev sju resor värre av dom så på inrådan av barnmed. slutade vi med dom och nu står det enbart till pedagogerna i skolan...hade vi inte fått telsamtal nästan varje dag så hade vi knappt kunnat märka att dagen varit jobbig för honom. Han minns inte heller något av sina utbrott eller säger att han inget minns i alla fall...och vi blir som sagt nästan lika chockade varje gång just för att han inte är sådan här hemma. I alla fall inte i närheten av likadan som i skolan.

Känner mig ganska hjälplös just nu...han behöver hjälp men alla vet väl att skolorna hellre tänker ekonomiskt. Dock så bryter dom mot skollagen om han inte får den hjälp han behöver för att uppnå målen vilket han inte kommer göra om det fortsätter så här. Men vad f*n kan man göra? Känns så hopplöst allting. Och är mest rädd för att min älskade lilla goa och roliga kille, han som finns bakom dom här utbrotten, ska bli helt utan kompisar till slut pga. allt detta. Känns som man gör allt men ändå är det inte tillräckligt. Kan det bli folk av honom nångång i framtiden trots allt? Är så ledsen....

Förlåt, detta blev långt...men som sagt, härinne bosätter jag mig nog nu. Kanske kan få lite tips och råd av er.

Fortsätt kämpa på ang. hjälp i skolan. Vi har inte behövt kämpa, har en kanon rektor på hans skola (går i förskoleklass) och han har ressurs ut skolåret.

På hans förskola var det jobbigt dock...Den rektorn var inte nådig...Vi fick iallafall rätt, och han fick ressurs innan han blev diagnoserad. (Personalen kämpade med oss..) Vi fick bra hjälp från Bup med.