Frågor om att adoptera SN-barn

Detta är lite off topic i tråden men ibland kan jag känna en sådan oerhörd skräck att mina barn skulle blivit kvar i hemlandet. HUR skulle de ha klarat sig utan familj, utan medicin, utan hörseltekniska hjälpmedel? Ett av barnen är dessutom från ett minoritetsfolk som inte är så väl ansett och det andra barnet är motoriskt sent och jag tänker att om man har så många svårigheter att kämpa mot när man ska bygga en tillvaro så är chanserna inte stora till ett vettigt liv. Lika ofta som jag känner skräcken att de kunde ha blivit kvar i hemlandet, lika ofta känner jag en enorm tacksamhet att de fick komma till Sverige och till oss. De hade inte mycket till framtid i hemlandet, så är det bara, och kanske kan den tanken göra att barnen såsmåningom lättare "förlikar" sig med att ha blivit adopterade (om nu sådana tankar dyker upp), de kanske inte nödvändigtvis blir lyckligare här oss oss än om de bott kvar i hemlandet men de kan trösta sig med att livet åtminstone blivit lättare rent fysiskt.

Ja, så tänker nog de flesta även de som inte har barn med SN. Även om det så klart är extra svårt att leva med SN i dessa länder. Har också tänkt så men inte så mycket utifrån hans SN utan rent generellt att man som barnhemsbarn inte hade fått det lätt, det hade blivit armén för honom i mycket låg ålder. Om han ens fått gå med där med tanke på hans synskada....Usch, ja, man ryser när man tänker på det. Men något som värmer mitt hjärta är att han har blivit så mycket pussad och kramad på barnhemmet, fick bekräftat det i helgen när vi var i Stockholm för att träffa barnhemsdirektören och AC:s medarbetare i Vietnam som var på Sverigebesök. Barnhemsdirektören hade aldrig flugit tidigare och aldrig varit utanför Vietnam och han kunde inte ett ord engelska, han såg rätt vilsen ut bland allt folk som var på träffen men så fick han syn på vår son, han rusade fram till honom, tog honom i sin famn och pussade honom i hela ansiktet. Han blev så glad att få se honom igen. Med hjälp av tolk frågade han oss hur han mår, hur han är och vi berättade med tårar i ögonen (hans reaktion var så stark och Victor blev glad och ville vara i hans famn) hur fantastisk han är, att han mår jättebra och är vår stora glädje i livet. Han berättade att han tänkt så mycket på honom, undrat hur det är med honom och hur han har det och att han blev så glad över att få träffa honom igen då han var så förtjust i honom. Han är så gosig sade han Vi har ju förstått att han har fått mycket kramar och pussar på barnhemmet vilket är fantastiskt!

Ja SN eller ej är en oerhört viktig fråga vid ett aktivt val ...

Jag ser det så som att om jag hade varit gravid så hade jag gjort det som står i min makt för att minimera risken av skada för barnet. Genom att äta folsyra, undvika alkohol, på UL, ta blodprover osv osv Det vill jag även göra nu vid adoption. Jag vill göra allt jag kan för att vårt barn skall få ett så bra liv som möjligt dvs helst utan läkarbesök och operationer. Det kan jag påverka genom att inte aktivt välja SN och genom att studera lite forskning runt länderna. Men några garantier får jag ju aldrig varken vid graviditet eller vid adoption. Och jag tror alla som har ett hjärta skulle älska sitt barn inkl ett nyfunnet SN. Så även jag!

Vidare så kan det vara svårt att veta vad olika SN innebär för dagens forskning om tex förtidigt födda grundar sig på de barn som idag är stora. När de var små hade läkarna sämre kunskap och förutsättningar så de fick ju inte bästa vård utifrån dagens förutsättningar. Barnen som kommer hit har ju ej fått den bästa vård (oftast).

Men det är ju inte samma sak! Att du äter folsyra och sköter dig under en graviditet betyder kanske att ett barn föds utan sn men att du undviker att adoptera ett barn med sn betyder ju inte att de inte föds i sina hemländer! Det betyder bara att DU inte vill ha besväret att gå till läkare med ditt barn. Barnen finns redan och behöver föräldrar. Jag tycker alltså att du pratar om två saker som inte alls är jämförbara.

Jag har aldrig pratat om att barnen annars blir kvar på barnhemmen. Vilket de iofs inte blir då efter frågan idag är större än tillgången i alla länder!

Vidare så skrev jag inte att jag tycker läkarbesök med mitt barn är besvärliga. Utan att jag inte anser det livsberikande.

Men visst de barn som nu idag redan är födda med SN de måste ju gå till doktorn oavsätt vart de hamnar.

Men det är inte vad jag önskar mitt barn därför vill jag minimera risken. Ja jag kommer alltid aktivt att minimera risken att för läkarbesök för så väl mig, min man och vårt barn.

Ja det är två skilda saker att prata SN barn i allmänhet och vad det gäller den enskilda familjen. Likväl so mman kan välja abort vid DS så kan man välja att inte aktivt adoptera barn med SN. Båda barnen har blivit till och båda situationerna kan för dem som vill undvikas i möjligaste mån.

Jag håller med Angla. Det här med SN liksom ålder är väldigt individuellt. Vi har pratat fram och tillbaka om detta. Vi har kommit fram till att vi vill öka chansen att få ett så friskt barn som möjligt precis som vi skulle göra vid en graviditet. Därför kommer vi inte att aktivt välja ett barn med SN, om banret däreomt visar sig ha ngt handikapp eller likannde kommer vi så klart att utgå i från det och göra vad vi kan för barnet precis som vi skulle ha gjort om vi fick ett biologiskt barn med handikapp eller liknande. Eftersom adoption ska vara en "egoistisk" handling och inte ska vara ngn form av välgörenhet har vi valt att satsa på ett så friskt barn som möjligt för det är vad vi önskar oss. Sen vet vi så klart att det aldrig finns garantier för något här i livet. Så tänker vi men jag har full förståelse för att andra resonerar på annat vis. Man är olika och känner att man har olika drömmar och förutsättningar.

Jag håller helt med Cerdrica och tycker fortfarande att Angla och Fru Hemlig blandar ihop äpplen med päron. När jag var gravid önskade jag förstås att min son skulle födas frisk. Att han skulle komma för tidigt var jag inställd på, men jag hoppades att han skulle stanna i magen så länge som möjligt. Men detta var ju i första hand något jag önskade för HANS skull, det var lyckönskningar till mitt kommande barn. Självklart gjorde jag vad jag kunde genom att välja vad jag åt och drack. När barnmorskan sa åt mig att sluta cykla, bära tungt och träna för att inte föda tidigare än nödvändigt så gjorde jag det. Däremot sa jag inte Nej, tack, jag vill inte ha ett barn som är prematurt.

Samma sak när vi adopterade. Visst hoppades vi att vårt barn, vem han eller hon nu var, skulle få vara frisk, men vi sa inte nej till ett barn med någon liten skavank. När det barn som fanns för oss visade sig ha hjärtfel, ja då var det så. Vi var beredda på livslång medicinering, kontroller hos kardiolog och kanske en operation på lite sikt. Nu blev det inte så, hon visade sig vara betydligt friskare än vi trott, men det visste vi inte när vi tackade ja.

Att "önska" sig ett friskt barn i bemärkelsen att välja bort SN innebär ju att man säger att de barn som har något handikapp eller inte är riktigt friska duger inte åt oss. Det står var och en fritt att göra så, men kom inte och påstå att det är för barnets skull. Om jag säger nej till ett SN-barn innebär ju inte det att SN-barnet mirakulöst tillfrisknar, utan då väljer jag ju att ta ett ANNAT barn.

Jag skulle inte heller vara beredd att ta emot ett barn med vilket SN som helst. Jag skulle inte kunna tänka mig att medvetet adoptera ett barn som har en potentiellt dödlig sjukdom. Jag skulle vara mycket tveksam att ta emot ett barn med konstaterad utvecklingsstörning och nu när vi redan har barn vill jag helst inte adoptera ett barn som kommer att behöva långa sjukhusvistelser så att en förälder måste vara borta mycket från de barn vi redan har. Detta betyder förstås att även jag säger nej till vissa barn, men jag tror inte att jag gör det för det (eventuella) kommande barnets skull.

Jag tycker inte på ngt sätt att jag blandar ihop äpplen och päron. Jag har inte sagt att det är för barnets skull jag väljer bort Sn, inte alls fatkiskt utan för att vi önskar ett så friskt barn som möjligt. I det här forumet brukar det alltid heta att man inte ska adoptera för barnets skull utan för sin egen skull. Detta brukar det dock sällan talas om vad gäller sn, utan då kommer det ofta upp argument om att det är för barnets skull man ska adoptera ett barn med sn. Jag förstår inte riktigt den logiken. Jag adopterar för min skull för jag vill ha barn. Min dröm är att få ett så friskt barn som möjligt därför väljer jag bort sn (skulle inte bry mig om vissa saker som ex hörselnedsättning eller astma om det ens är sn) därför att jag vill för min egen skull öka mina chanser att få ett så friskt barn som möjligt för det är min dröm! Om barnet sen visar sig ha ngn sjukdom eller handikap skulle jag ta hand om det och älska det ändå men jag vill inte aktivt välja ett barn som har ett handikap.

Glömde att skriva att jag tycker att man måste förstå att folk tänker olika. En del kan inte alls tänka sig att adoptera andra önskar inget hellre. Vissa kan helhjärtat ta ett medvetet beslut att adoptera ett handikappat barn andra kan det inte.
Vissa vill inget hellre än att adoptera ett äldre barn andra kan inte tänka sig det.

Det är viktigt att respektera att folk känner olika inför de här frågorna och att respektera andras beslut utan att dömma. Om man inte i grunden känner att det käns bra att adoptera ett barn med i förväg känt hadnikapp men gör det pga de långa köerna eller det "grupptryck" som ofta uppstår exempelvis på det här forumet riskerar man att man gör barnet en rejäl otjänst.

Jag känner att jag är rädd att jag skulle "ångra" mitt beslut att exempelvis adoptera ett barn med autism vilket inte skulle vara bra för barnet. Om jag däremot gjort vad jag har kunnat och barnet senare visar sig ha autism (detta kan visa sig i sjuårsåldern) skulle jag inte ångra valet för jag vet att jag gjorde vad jag kunde för att inte råka ut för det.

Om man resonerar som så att man ska adoptera barn med SN för barnets skull och inte sin egen riskerar ju de barnen att hamna i en känsla av att de måste känna tacksamhetsskuld precis det som man försöker att komma i från genom att säga att man ska adoptera av egoistiska skäl.

Jag skäms inte för att jag gör vad jag kan för att bli mamma till ett så friskt barn som möjligt för min egen skull!!!

Fast jag sa inte att Angla på något sätt borde adoptera ett barn med sn. Jag tycker att det är ett val var och en måste göra.
Men att när man adopterar säga att man inte väljer sn för att man inte vill att barnet ska behöva gå till läkare och jämför det med förebyggande insatser under graviditeten tycker jag att det blir fel. Adopterade barn finns redan. Om man väljer bort att adoptera sn barn måste fortfarande sn-barnet till läkare, oavsett om Angla och hennes man blir dess föräldrar eller inte. Det är helt enkelt inte jämförtbart att jämnställa att tacka nej till sn-barn med att äta folsyra och sköta sig under graviditeten. Inga beslut man som blivande adoptivförälder tar förhindrar att sn-barnen föds, lämnas och behöver nya föräldrar. Det var bara det jag opponerade mig mot.

Jag håller med om till 100% att man ska fundera mycket på detta och fatta det beslut som känns rätt. Sen kan jag helt ärligt inte förstå hur man kan vänta på adoptivbarn i åratal och gnälla över väntetiderna om man har ett lågt medgivande och/eller inte kan tänka sig sn (och därmed, som Manchester säger, menar jag inte att man måste vara öppen för precis alla sn). Men det är en annan sak.