Frågor om att adoptera SN-barn

Utlandsvensk vilket bra system ang SN de verkar ha i Bryssel!

Jag håller med Angla. Det här med SN liksom ålder är väldigt individuellt. Vi har pratat fram och tillbaka om detta. Vi har kommit fram till att vi vill öka chansen att få ett så friskt barn som möjligt precis som vi skulle göra vid en graviditet. Därför kommer vi inte att aktivt välja ett barn med SN, om banret däreomt visar sig ha ngt handikapp eller likannde kommer vi så klart att utgå i från det och göra vad vi kan för barnet precis som vi skulle ha gjort om vi fick ett biologiskt barn med handikapp eller liknande. Eftersom adoption ska vara en "egoistisk" handling och inte ska vara ngn form av välgörenhet har vi valt att satsa på ett så friskt barn som möjligt för det är vad vi önskar oss. Sen vet vi så klart att det aldrig finns garantier för något här i livet. Så tänker vi men jag har full förståelse för att andra resonerar på annat vis. Man är olika och känner att man har olika drömmar och förutsättningar.

Jag tycker inte på ngt sätt att jag blandar ihop äpplen och päron. Jag har inte sagt att det är för barnets skull jag väljer bort Sn, inte alls fatkiskt utan för att vi önskar ett så friskt barn som möjligt. I det här forumet brukar det alltid heta att man inte ska adoptera för barnets skull utan för sin egen skull. Detta brukar det dock sällan talas om vad gäller sn, utan då kommer det ofta upp argument om att det är för barnets skull man ska adoptera ett barn med sn. Jag förstår inte riktigt den logiken. Jag adopterar för min skull för jag vill ha barn. Min dröm är att få ett så friskt barn som möjligt därför väljer jag bort sn (skulle inte bry mig om vissa saker som ex hörselnedsättning eller astma om det ens är sn) därför att jag vill för min egen skull öka mina chanser att få ett så friskt barn som möjligt för det är min dröm! Om barnet sen visar sig ha ngn sjukdom eller handikap skulle jag ta hand om det och älska det ändå men jag vill inte aktivt välja ett barn som har ett handikap.

Glömde att skriva att jag tycker att man måste förstå att folk tänker olika. En del kan inte alls tänka sig att adoptera andra önskar inget hellre. Vissa kan helhjärtat ta ett medvetet beslut att adoptera ett handikappat barn andra kan det inte.
Vissa vill inget hellre än att adoptera ett äldre barn andra kan inte tänka sig det.

Det är viktigt att respektera att folk känner olika inför de här frågorna och att respektera andras beslut utan att dömma. Om man inte i grunden känner att det käns bra att adoptera ett barn med i förväg känt hadnikapp men gör det pga de långa köerna eller det "grupptryck" som ofta uppstår exempelvis på det här forumet riskerar man att man gör barnet en rejäl otjänst.

Jag känner att jag är rädd att jag skulle "ångra" mitt beslut att exempelvis adoptera ett barn med autism vilket inte skulle vara bra för barnet. Om jag däremot gjort vad jag har kunnat och barnet senare visar sig ha autism (detta kan visa sig i sjuårsåldern) skulle jag inte ångra valet för jag vet att jag gjorde vad jag kunde för att inte råka ut för det.

Om man resonerar som så att man ska adoptera barn med SN för barnets skull och inte sin egen riskerar ju de barnen att hamna i en känsla av att de måste känna tacksamhetsskuld precis det som man försöker att komma i från genom att säga att man ska adoptera av egoistiska skäl.

Jag skäms inte för att jag gör vad jag kan för att bli mamma till ett så friskt barn som möjligt för min egen skull!!!

F...n vad irreterande jag skrev ett långt inlägg som bara försvann... Suck ska försöka att återskapa det.

Cedrika jag tolkar Angla lite annorlunda än du. Varken hon eller jag tror jag förnekar att de barn med sn man inte adopterar trots allt behöver vård. Det gör alla barn oavsett om de är över ens eget medgivande eller har sn man inte är beredd att ta. I den egoistiska handling som adoption ska vara ska man inte välja ngt man inte vill/tror sig klara av. Är det så att man inte vill ha ett barn över en viss ålder eller med kända sn ska man inte ta det. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur jag skrev tidigare.

Men jag förstår att man klagar även om man har ett lågt medgivande och/eller inte vill ta kända SN. Det ÄR jobbigt att vänta och det ÄR viktigt att man inte adopterar ett barn äldre än vad man önskar eller adopterar ett barn med ett känt sn om man inte vill det till 200%!!!

Mig skrämmer det att ta ett aktivt val att välja ett barn med handikapp. Jag är livrädd för ADHD och autsism ex och kan inte tänka mig att göra ett aktivt val att adoptera ett barn med det. Men eftersom vanliga diagnosåldrar för autism är 18 månader, runt tre år och runt sju år så kan vi inte vara säkra på att vårat barn inte har det då vårat barn inte kommer att vara över sju år.

Jag tror att det är jättefarligt att välja sn om man inte är 200% säker att man vill det. Sen är det en helt annan sak om barnet har ngt handikapp som inte var känt då är det bara att söka hjälp med näbbar och klor men jag kan inte aktivt välja ett barn med handikapp. Sen är man två också jag tycker att opererad LGK skulle funka för mig men det går inte hem hos den blivande pappan .

För övrigt tycker jag att det är en djungel vad som räknas som sn. Räknas ex diagnostiserad astma som sn? Det är ju ngt som var och varran människa har och i Sverige finns det jättebra mediciner och jag skulle inte tveka en sekund. Det kan dessutom utvecklas när som helst under livet. Jag skulle önska skriftlig information om vad som räknas som sn. Men det verkar inte finnas att få tyvärr.

OT jag vet, sorry TS. Jag förstår hur du känner Cedrika. Men jag har full förståelse för hur man kan både vänta och gnälla. Det är inte många länder som är möjliga för oss och Kina är ex inget alternativ. Vietnam har fem års kö via AC för tillfället och som jag förstår det är det inte säkert att det går snabbare om man är öppen för SN. Etiopien är ett annat land, det mest troliga för oss och jag sörjer varje dag att köerna ser ut som de gör. Trots att vi inte sagt ja till SN och kommer att göra det ändå. Man är olika och jag förstår folk som inte säger ja till SN men ändå "gnäller".

Man måste tro sig klara av det speciella SN säger sig vara öppen för. Jag tror att det finns en risk nu att många säger ja till SN pga de långa köerna utan att ha tänkt igenom det hela ordentligt. I början var vi öppna för en massa SN och tänkte att det grejar vi, det kommer att gå snabbt för oss att få barn. Högt medgivande och öppna för en massa sn. Jag hade då också läst en massa här och på adoptera.nu långt innan jag registrerade mig och jag inser nu att jag blev stressad över kötiderna och lyssnade mkt på de som skrev att man "måste"/"bör" vara öppen för SN annars tar det för lång tid eller man är ingen god adoptivförälder (gereraliserat och förgrovat)

Sen började vi läsa på och prata om de olika sn mm och insåg att vi måste tänka igeonom om vi tror oss klara en massa bara för att vi vill ha barn snabbt eller om det käns rätt med sn. Vi kom fram till att nej, vi vill faktiskt ha ett så friskt barn som möjlilgt. Vi pratade om hur det skulle kännas när vi väl var hemma med ett barn som ex hade vissa hjärnskador eller stora medicinska problem. Vi var rädda för att vi skulle känna att vi tagit oss vatten över huvudet och faktiskt gjort ngt ogenomtänkt. Detta skulle varken vara bra för oss eller för barnet. Även om jag tror att vi inte skulle låta barnet känna av det. Men jag sörjer över och "gnäller" över köerna för det även om du inte kan förstå det.

Det är just det aktiva valet som käns fel. Om barnet sedan visar sig ha ett handikapp eller liknande är det bara att göra det bästa av situationen. Sen är man så olika för er käns dysmeli som ingenting för mig känns det stort att göra ett aktivt val att skaffa ett barn som kanske inte har en arm eller liknande. Man är helt enkelt olika.

Sen som jag skrev tidigare är det nästan omöjlilgt att få reda på vad som går som sn från organisationerna. Om man ska tacka ja till ngt sn är det viktigt att man i god tid kan läsa på och prata med läkare mm. Kanske finns det sn som vi kan känna att vi kan hantera men det är så svårt att ta reda på.

Cedrika jag vill bara påpeka att jag visst kommer att älska mitt barn om det har ngt handikapp eller sjukdom!! Det har jag aldrig sagt att jag inte kommer att göra.

Manchester jag inser verkligen att det är bättre för ALLA barn att få familj än att inte få det. Det tycker jag även framgår av Anglas inlägg hon skriver liksom jag att hon vill ha ett så friskt barn som möjligt av egoistiska själ.

Mammatillviktor jag har aldrig sagt att jag vill ha ett "perfekt" barn vad du nu menar med perfekt.

Mamma till viktor och Cedrika det jag säger är att jag som så många andra drömmer om ett så friskt barn som möjligt och jag säger att jag inte tror att jag klarar av det AKTIVA VALET att välja att adoptera ett barn med hanidkapp. Om jag inte gör det ser jag det som att det blir mer som en graviditet jag kan hoppas att barnet är friskt är det inte det fixar jag så klart det! Jag är rädd att jag ska känna att varför tog jag frivilligt på mig att ta hand om ett barn med ex vis autism. Men som jag skrivit i flera inlägg visas sig barnet sedan ha en sjukdom eller ett handikapp kommer jag att fixa det så klart. De flesta föräldrar bio- som adoptiv tror jag blir ledsna om de upptäcker att deras barn har ett handikapp eller ngn alvarlig sjukdom. Sen klarar man det så klart ändå. Men jag kan inte förstå hur man kan tycka det är fel att inte välja att adoptera ett barn med ett diagnostiserat sn. Alla gör sina egna val.

Jag köper inte heller logiken i att det oftast heter att det ska vara en egoistisk handling att adoptera men detta gäller ofta inte i diskussioner vad gäller barn med kända sn.

Sen reagerar jag alltid lite på det här med att många säger att fatta beslut om sn har med mognad att göra. Det tycker jag låter lite som att om man inte fattar det beslutet så är man inte mogen. För oss var det tvärt om vi ville ha barn så snabbt och trodde så gott och mycket om oss själva att vi var beredda på en massa sn. Rätt länge faktiskt. Sedan tycker jag att vi mognade när vi insåg att vi faktiskt inte riktigt ville göra ett aktivt val att välja ett svårt sjukt eller handikappat barn bara för att vi ville ha barn snabbt. Vi tänkte igenom beslutet bättre och såg på oss själva med nyktra ögon och inte som de supermänniskor vi trodde/inbillade oss att vi var

OK då förstår jag. Men jag tror att det som du tolkar som bortförklaringar tolkar jag som att det vill jag undvika i mitt föräldraskap. Som jag ser det är det det aktiva valet som är det svåra. Jag håller med dig om att det vore bra om de saker du nämner inte går som sn då slipper man det aktiva valet.

Sen kan jag som du vet tänka mig LKG, i alla fall opererat, men blivande pappan vill inte börja föräldraskapet med en "massa" operationer. Sen läste han ngn stans att det kan vara ett symptom som kan vara orsakat av ngt syndrom som kan innebära utvecklingsstörning... Ja vad ska man göra man kan inte övertala ngn till ngt så viktigt om det käns fel.

Sen håller jag med dig ang frisk, jag försker skilja på sjukdom och handikapp och ev andra saker.

Sen förstår jag inte att astma som exempel kan gå som sn, det är inget jag skulle bry mig om det minsta. Väldigt många svenksfödda barn utvecklar astma förr eller senare i livet. Vietnammamma skrev ngt om ett födelsemärke, om det går som sn idag blir jag mkt förvånad/upprörd. Kankse hamnar vi med ett sn barn en dag när vi fått reda på mer vad som går som sn. Jag skulle verkligen uppskatta om organisationerna kunde ta fram ngn form av skriftligt material detta.

Vad bra att det är en skrift på gång. Jag hoppas att de berättar om vad som räknas som sn i den!

Astma är dödligt om man inte får rätt mediciner och kan trots detta förkorta livet. Så det kanske är rimligt att det är ett sn men jag tycker att det är så vanligt och att det finns så bra mediciner här. Däremot kanske barnen är i mkt dåligt skick när man får dom om de inte har fått rätt medicinering.

Jag ska kolla deras hemsida. Förkylningsastma kan små barn få, även vuxna tror jag. Har en kompis vars lilla barn fick det och hon behöver inte medicineras längre. De flesta som har astam måste ta mediciner hela livet. Däribland olika former av kortison som kan leda till bla benskörhet. De flesta märker inte av sin astma så mkt men vissa lider väldigt mkt hela livet. Jag har en vän som har mkt svår astma och hennes vardag påverkas jämt av det. Parfymer, husdjur, cigarettrök, nötter i ett rum är bara några av de saker som kan få henne att må dåligt i flera dagar.

Manschester, jag förstår inte det här argumentet att det är ok att välja bort vissa sn och men inte adra, jag tolkar i alla fall dina inlägga så. Det är ok att välja bort hiv, och utvecklingsstörning men inte vissa andra sn?

Vad gäller LKG har jag läst på ganska väl. Om den blivande pappan inte vill så vill han inte.

Jag tror inte att ngn här är ilvillig och önskar sintt barn en massa eleände med sjukdomar eller handikapp. Men alla gör val, vissa drar gränsen vid hiv och utvecklingsstörning andra kanske sätter sin gräns vid prematura barn medan andra sätter sin gräns vid sn. Som du skriver till angla att detta inte är "för barnets bästa, utan ditt eget" jag förutsätter att ni alla har gjort era val kring adoption för erat eget bästa och inte för barnets skull! Om ngn i andra trådar råkar dryfta att det är bra för barnet att bli adopterat eller att man kan adoptera både för sin egen skull och för barnets skull brukar det bli ramaskri i det här forumet. Men om man diskuterar sn verkar det inte vara ok att tänka egoistiskt längre. Som jag skrivit tidigare jag förstår inte den logiken.

Vad gäller att sn barn förmodligen har färre dolda handikapp. Måhända är det så det vet jag inte. Däremot finns det många handikapp som inte visar sig förens långt upp i åldrarna som ex autsism. Som jag skrivit i nästan alla inlägg i den här tråden så vet jag att jag klarar om det visar sig att mitt barn har ngt handikapp eller utvecklingsstörning. Jag tror dock att jag som de flesta föräldrar som råkar ut för det kommer att gå igenom en sorgeprocess. Detta är jättevanligt när man upptäcker att ens barn inte här fullt friskt eller har handikapp tysiskt eller mentalt. Det är det akriva valet att välja att adoptera ett barn som jag vet har ett sn som jag har svårt att göra eftersom jag drömmer om ett barn som är så friskt som möjligt och utan handikapp mentala eller fysiska. I den här tråden låter det som att det är osunt att drömma om det. Jag tror att det är mkt vanligt att man drömmer om det och jag vet att många föräldrar går in i en sorgeprocess när deras barn visar sig ha ex en utvecklingsstörning.

Jag har full förståelse för att man väljer att adoptera barn med sn och önskar att de som valt att göra det inte ser på folk som väljer att inte göra som om de vore kalla människor som tror att de kan skaffa sig ett "perfekt" barn utan skavanker. (Vem är utan skavanker??) Jag tycker inte att man ska behöva försvara om man väljer att inte adoptera barn med sn det är min åsikt och den kommer jag att stå fast vid oavsett om jag själv adopterar med sn eller inte!

Jag förstår inte heller logiken, om jag tolkar dig rätt Manchester, att det är ok att välja bort vissa sn men inte andra. Även banren med hiv behöver familj, väljer man bort dem är det inte heller för deras bästa.

Tack för info Cedrika!

PS."Jag tror Manchester menar att de sn vi pratat om här är så små att alla här skulle klara det utan problem. Faktiskt. Medan att vara förälder till ett utveckingsstört barn eller ett barn med HIV är en annan sak. Det är ju, utan tvekan, helt klart tungt i alla fall stundvis och det kräver ju väldigt starkt psyke av föräldrarna och dessutom påverkar det vardagen mycket. De sn jag pratat om påverkar faktiskt inte vardagen nämnvärt, det är mest det jag vill belysa. Och det är ju pga det som Kina funderar på att helt enkelt inte kalla det sn längre"

Fast jag förstår fortarande inte logiken i att det är ok att välja bort viss sn men inte andra. När motivet är att det är det är fel mot barnen att inte välja sn. Även de svårt sjuka eller handikappade barnen behöver familj. Samt att det behövs inte superföräldrar för att ta hand om ett svårt handikappat barn heller för det är helt vanliga föräldrar som föder svårt handikappade barn och klarar av det. Jag säger inte att du säger att det är så men jag uppfattar Manchesters resonemang så. Samt att jag tycker att det haltar när det blir ramaskri om ngn skriver att man adopterar och gör en god gärning samtidigt. Men när det gäller sn ska det helt plötsligt göras just för barnens skull och inte sin egen längre. Jag tycker inte det finns ngn lokik i det ressonemnanget. I övrigt tycker jag det är bra om vissa sn tas bort som sn för då slipper man det aktiva valet.

Manchester jag har hela tiden skrivit att jag skulle älska mitt barn oavsett om det visade sig ha en hjärnskada eller ngt annat svårare eller lättare handikapp eller sjukdom. Det är jag övertygad om. Jag har i många år arbetat med förståndshandikappade och vet att man älskar sina barn oavsett. Det är inte det jag säger och har aldrig sagt. Det är som jag skrivit i nästan alla inlägg här det aktiva valet att välja ett barn som har ngt handikapp eller en svår sjukdom jag inte vill göra och det har jag skrivit! Inte att vi inte skulle klara det om det blev så trots att vi försökt undvika det och det har jag nog också skrivit vid i flera inlägg.

Vem vet mitt barn som kanske är tre när det kommer kanske diagnostiseras med autism vid sju då är det ju inget att göra och vi skulle älska och vårda barnet ändå även om det ÄR jobbigt med den typen av handikapp både för den som har det och dess familj. Men att aktivt välja det är en helt annan sak det är det jag är rädd att jag skulle känna att jag tog ett beslut som var för jobbigt. Alltså att aktivt väljer att skaffa ett barn som kräver mkt mer än ett barn utan sn.

Tack för ditt inlägg Xinyun!
Sen vet jag inte om främst ska adoptera barn med sn. Jag tycker att alla barn behöver familj sn eller inte.