bebis ja tack skrev 2008-05-19 08:33:30 följande:
Det är ju en vansinnigt intressant diskussion detta! Så många etiska ställningstaganden man måste göra under denna process. Tack för alla era inlägg, mycket tankeväckande!Jag vill inte riktigt jämföra en graviditet med att adoptera, det är så otroligt olika förutsättningar, samtidigt är det svårt att inte göra det. En av mina vänner är gravid nu och jag kan inte tänka mej att hon sitter och går igenom eventuella sjukdomar och handikapp som barnet kanske kan komma att utveckla och sen lusläser på nätet för att få reda på vilka behandlingar och operationer som krävs. Och om hon skulle få reda på att barnet hade nåt mindre handikapp eller skada, skulle det förändra nåt för henne? Troligen inte. Hon skulle iaf inte lämna bort barnet för adoption... Nu får hon ju inte reda på det förrän barnet är fött, och allt visar ju sig inte direkt heller.Men jag kan ju välja. Och det händer något med en som person när man hamnar i den här situationen tycker jag. Man måste göra helt nya ställningstaganden och vända och vrida på alla sina tankar och farhågor. Jag var inne på en LKG-sida igår och tyckte det verkade jättehemskt, min spontana känsla var att jag inte ville vara med om det. Försökte hitta info om klumpfot och fick samma känsla då. Min man menar att barnet redan, iom att det är adopterat, från början kommer att vara annorlunda, h*n kommer att sticka ut oavsett ursprungsland eller utseende. Han vill, som det känns nu, därför inte välja ett barn som har okorrigerbara skador eller sjukdomar som inte relativt enkelt går att hålla under kontroll. Vi ska prata med organisationens läkare och få lite information om vad olika diagnoser och skador egentligen innebär. Sen får vi ta ett snack och även prata med släkt och vänner, bra med så många infallsvinklar som möjligt i såna här lägen tycker jag. Viktigt att vara rejält påläst och veta vad det är man tackar ja eller nej till!
Jag har bara personlig erfarenhet av LKG men har bekanta och/eller släktingar med barn som har dysmeli, epilepsi, astma (ja, det räknas som sn i vissa länder), klumpfot och VDS (hjärtfel). Säkert något mer jag glömt. Samtliga barn och deras familjer lever ett helt normalt liv så jag undrar ibland vad det är man som förälder inte tror sig klara?!
Jag tycker det är ok om man är rädd för att inte kunna älska ett barn med tex LKG eller dysmeli (även om jag är rätt säker på att ni hade gjort det) men att man inte skulle "klara av det", det köper jag liksom inte. Vi är absolut inte bättre, mer erfarna eller något än nån annan förälder och vi "klarar" ju det. Man behöver absolut inte vara någon superförälder för att gå till en läkare eller för att bli mamma (eller pappa) till ett barn på 3-4 år. Att man inte VILL är en sak men klarar det, det är jag rätt övertygad om att alla här skulle göra så länge det är sådana sn som vi pratar om här barnet har. Sedan finns det annat så så klart påverkar familjen jättemycket men det är en annan sak.
Jag tror faktiskt inte heller att speciellt många familjer kastar sig in i något de inte klarar av när de väljer sn. Ofta är det en process som växter fram. Man tror man ska bli gravid så man ser sig själv med en baby. Alltså vill man ha lågt medgivande. Sen får man tid att fundera på varför man vill ha barn och inser att ett lite högre medgivande är ok. Tänker man sedan något varv till kanske man kan tänka sig ett ännu lite äldre barn med något lättare sn. Mognad och utveckling liksom.
Vi bestämde oss för sn redan innan vi gjorde hemutredningen, bekanta till oss bestämde sig sedan de skickat papper och inte är de sämre rustade att ta hand om sitt barn än vi är.
Jag tycker det är skitcoolt att fler och fler bestämmer sig för sn och att fler vågar sig på medgivanden över 24 månader. Det är en win-win situation helt enkelt.
Nä jag tycker kötiderna är ok.
