Nån mer som är livrädd för att behöva snittas?

har aldrig fött.. Men jag är livrädd för att snittas.. Vill av hela mitt hjärta hur ont det än gör under själva förlossningen så vill jag föda vaginalt..!

Jag är kanske inte livrädd men vill absolut inte snittas. Har sommarjobbat på förlossningen och sett hur de drar i magen vid snitt och det vill jag absolut inte vara med om.
Nej jag hoppas verkligen på en vanlig vaginal förlossning.

Jag har fött vaginalt 2 ggr före snittet och det var verkligen en dröm om man jämför med snittet.

Jag har fött vaginalt 2 gånger med div komplikationer efteråt så till min tredje förlossning krävde jag snitt och fick det!!!! Det var det absolut bästa jag gjort, var uppe samma dag som jag snittades och det var jag inte vid dom vaginala förlossningarna... Till min första förlossning kände jag mig också livrädd för snitt och min vaginala förlossning gick inget vidare. Vid andra graviditeten var jag lite inne på snitt men på KLARA mottagningen lyckades dom, tyvärr, övertala mig till att pröva vaginalt en gång till och det blev ju inget bättre den gången heller. Så till tredje gången hade dom inget val och läkaren förstod att jag ville ha snitt och det fick jag ju då. Allt gick så bra!!!! Mådde jättedåligt av bedövningen men till slut fick dom bukt på det samtidigt som blodtrycksappaaraten la av...!?! Kände absolut ingenting av att dom var i magen och bökade, kändes som om dom drog en grov sticka över magen men det var ju snittet dom gjorde då men kände inte alls att dom drog i magen och innan bebisen ens var helt ute började hon gallskrika, kanonförlossning!!!!!!! Men till barn nummer 1 och till viss del till nr 2 var jag livrädd för snitt också men vid planerade snitt är allt så välplanerat o lugnt!

roxxbury: Jag har ju snittats en gång och det var det värsta jag varit med om. Den smärtan jag upplevde efter snittet var 1000 gånger värre än smärtan under alla förlossningar tillsammans. Efter andra barnet gick jag och duschade direkt hon sytt färdigt och jag gick även själv från förlossningsrummet till bb-rummet själv se. Efter snittet tog det 5 minuter att öht komma till sittande i sängen första gången och den smärtan som kom då var som att dom skulle ha skurit med kniv i snittet igen. Det trots att jag hade fått stark smärtlindring. Det tog många veckor innan jag kunde gå en promenad på typ 300 m utan att ha ont. Det tog väl runt halvåret innan jag var helt smärtfri.

Jag förstår att du menar väl men i den här tråden vill jag helst prata om min rädsla med andra som känner på samma sätt (om det finns fler som hittar hit för annars får den dö ut).

Jag fick också göra akutsnitt med mitt andra barn, och känner också rädsla inför att få lov att göra det igen! Jag har tre, och det gick bra att föda vaginalt med tredje, nu väntar jag fjärde barnet, har försökt läsa lite om snitt för att försöka vara mindre rädd om det skulle bli ett akut igen - det vet man ju aldrig! Men jag håller bara på att börja gråta när jag försöker läsa om det...så det är väl bara att uthärda om det händer igen.
Tyckte själva operationen var otäckast, hade mindre besvär med snittet, då jag jämförde med första barnet där jag sprack nästan det mesta man kan göra...Men tröttare är man, det tar ju längre tid att "komma igen" än efter vaginalt.

Boel: Skönt att jag inte är ensam. Jag har inte börjat läsa på om snitt än man kanske jag skulle göra det ändå. Är dock rädd för att det ska komma massor med känslor jag inte riktigt kan hantera. Jag trodde att jag hade bearbetat klart snittet men har insett för ett par veckor sen att jag nog inte gjort det iaf.

Nu är jag i v. 12, nästan 13 och det börjar sakta gå upp för mej att snart ska jag föda en bebis till. Skulle jag veta till 100% att det skulle bli en vaginalt förlossning den här gången skulle jag kunna se fram emot det med glädje och förväntan. Nu är det mest bara ångest eftersom det finns ingen som garantera att det inte blir snitt förren bebisen är ute.

Operationen i sig tyckte inte jag att var otäck. Men jag var å andra sidan rätt chockad då. det tog ca 50-60 minuter från beslutet att det blir snitt tills han var ute. Så under den tiden var det massor som hände samtidigt som jag hade kraftiga värkar typ varannan minut som var 1 minut långa. Det fanns inte riktigt tid till att ta till sig allt.

Efter op (medan dom sydde) börjde jag må illa och när det gick över så började det krypa som sjutton i överkroppen och hur jag än försökte fick jag inte bort det. Usch vad det var obehagligt. Sen när jag kom till uppvaket började jag skaka så jag höll på att skaka ur sängen. Efter ett tag gav dom mej nån medicin som gjorde att det slutade.

Sen var det väldigt jobbigt när dom direkt sonen var ute tog honom till ett bord och sen tog det flera minuter innan jag ens fick se honom. Efter vaginala förlossningarna har jag fått upp barnet på bröstet direkt.

Vad långt det blev. Men det är som sagt massor med känslor jag inte bearbetat helt än. Hur ska jag kunna göra det så jag kan gå resten av graviditeten och känna glädje och förväntan inför bebisens ankomst? Kanske denna tråd ändå kan vara till hjälp för oftast hjälper det rätt bra om man får prata av sig.

*räcker upp handen*

När jag väntade första barnet läste jag inte på någonting om snitt - varför det när det inte var aktuellt för mig liksom? Jag är nålrädd, sjukhusrädd, operationsrädd, så snitt fanns inte i min värld.

Så fick jag eklampsi utan förvarning, krampade hemma, vaknade upp på sjukhus och var redan snittad. Enda trösten mitt i allt elände (sonen föddes svårt sjuk dessutom) var att jag iaf slapp ta beslut om sövning eller ej - hur väljer jag bort att vara vaken när mitt barn föds liksom??

När jag väntade andra barnet var jag livrädd för att behöva bli snittad igen. Jag hade inställningen att "jag spricker gärna både på längden och tvären - bara jag slipper kniven!" Jag var inställd på väldigt lite smärtlindring under förlossningen - är man nålrädd går ju ganska mycket bort. Det gjorde ONT, riktigt ont, jag blev klippt, sonen förlöstes med sugklocka, och jag sprack en del. Men vad gjorde det? Jag fick ett barn med mig hem, och jag slapp bli snittad!

Nu väntar jag tredje barnet, är i v31+6 i skrivande stund, och tankarna på förlossningen börjar hopa sig. Inför denna gång VET jag hur en vaginal förlossning känns, jag VET vad det vill säga att spricka. Och min inställning är precis densamma som förra gången - jag spricker hellre kors och tvärs, bara jag slipper kniven. Jag gör om det utan lustgas, om det kan garantera en vaginal förlossning. Men tyvärr är det ju ett löfte som ingen kan ge mig

Det jag tänkte på med mitt inlägg var att påpeka att vid planerade snitt går det oftast lättare och kvinnor som är förlösta med planerat snitt ofta är mindre smärtpåverkade efteråt, vet ej varför men så verkar det vara. Var min tanke iallafall...Man är även mentalt inställd på ett snitt och kanske bara det hjälper? Lycka till iallafall.

Kanske du har rätt i det. Men i mitt fall blir det knappast aktuellt med planerat snitt eftersom jag absolut vill föda vaginalt. Det enda som skulle kunna få mej till ett planerat snitt är om gynekologen säger att det finns risk för barnets eller mitt liv vid en vaginal förlossning. Om inte det händer kommer jag att försöka föda vaginalt och hoppas det går, blir det då snitt så blir det akut igen. Jag har haft 2 okomplicerade vaginala förlossningar och snittet var pga att navelsträngen inte räckte till så troligtvis kommer det att gå att föda vaginalt igen. Som sagt, jag förstår att du menade väl men just nu vill jag inte riktigt höra det. Det finns massor med trådar om folk som haft bra snitt så jag vet att det finns dom som upplever det så.