Nån mer som är livrädd för att behöva snittas?

*räcker upp handen*

När jag väntade första barnet läste jag inte på någonting om snitt - varför det när det inte var aktuellt för mig liksom? Jag är nålrädd, sjukhusrädd, operationsrädd, så snitt fanns inte i min värld.

Så fick jag eklampsi utan förvarning, krampade hemma, vaknade upp på sjukhus och var redan snittad. Enda trösten mitt i allt elände (sonen föddes svårt sjuk dessutom) var att jag iaf slapp ta beslut om sövning eller ej - hur väljer jag bort att vara vaken när mitt barn föds liksom??

När jag väntade andra barnet var jag livrädd för att behöva bli snittad igen. Jag hade inställningen att "jag spricker gärna både på längden och tvären - bara jag slipper kniven!" Jag var inställd på väldigt lite smärtlindring under förlossningen - är man nålrädd går ju ganska mycket bort. Det gjorde ONT, riktigt ont, jag blev klippt, sonen förlöstes med sugklocka, och jag sprack en del. Men vad gjorde det? Jag fick ett barn med mig hem, och jag slapp bli snittad!

Nu väntar jag tredje barnet, är i v31+6 i skrivande stund, och tankarna på förlossningen börjar hopa sig. Inför denna gång VET jag hur en vaginal förlossning känns, jag VET vad det vill säga att spricka. Och min inställning är precis densamma som förra gången - jag spricker hellre kors och tvärs, bara jag slipper kniven. Jag gör om det utan lustgas, om det kan garantera en vaginal förlossning. Men tyvärr är det ju ett löfte som ingen kan ge mig

Cecese: På tisdag är det tillväxt-UL, och beroende på hur det ser ut blir det en diskussion om forlossningsförfarande. Då första sonen var tillväxthämmad, och den andre var stor (4835g, 55cm) så får jag så många kontroller jag vill, vi tar en undersökning i taget. Visar Gnutt tendens att bli storvuxen h*n också så funderar jag faktiskt på att be om igångsättning (trots att det ökar risken för snitt) för jag tror inte att maken pallar en förlossning till där barnet rusas iväg till akutrummet, och ingen kan säga om h*n lever eller ej..

roxxbury: Fantastiskt omtänksamt av dig att klampa in i en tråd och häva ur dig en historia som inte hör hemma här. Riktigt rörande, faktiskt.

Men vilken härlig inställning - i en tråd där vi som är rädda för snitt luftar våra känslor kommer du in och tycker att "man kan ju ändå inget göra" så sluta tänk på det. *skakar på huvudet* Vad snällt att du liksom bara bagatelliserar bort våra rädslor. Och risken för att det ska bli snitt igen är statistiskt beräknad - inget man kan applicera på individnivå.

Idag var vi på tillväxt-UL, och Gnutt var precis så stor som h*n skulle vara. Vi fick ny tid för UL, i v38+6, utifall att Gnutt är en sån som tillväxtspurtar på slutet. Så jämfört med förra graviditeten ser det, än så länge, ut att bli ett normalstort barn. Och definitivt ingen tillväxthämning. Nu är det bara att vänta och se, men i dagsläget känns det som om risken för snitt är minskad.

Ja, lite kan jag andas ut nu. Maken ser ju hellre att jag väljer/ber om snitt, stackaren!

I vårt fall är det för att andra barnet fastnade på väg ut, hjärtljuden gick ner/försvann, och för andra förlossningen i rad rusades barnet iväg till akutrummet utan att vi/han visste om det levde eller ej. Jag förstår om han är tveksam till en vaginal förlossning, faktiskt. Första förlossningen visste han inte om jag eller barnet skulle överleva, andra förlossningen visste han inte om vi skulle få med ett barn hem den gången heller. Som kvinna har man iaf fördelen att få smärtlindring/droger som tar bort udden av verkligheten under förlossningen - förlossningspartnern är brutalt medveten om allt omkring.

Under andra förlossningen blev jag aldrig till fullo medveten om exakt hur allvarligt läget var; han var inte bara medveten - han var ensam i sin ångest eftersom jag var upptagen med att föda barn

Cecese: Vi kan prata om det med varandra, och när det väl är dags för förlossning har vi två personer på stand-by, ifall han känner att han vill ha stöd under förlossningen. Min syster är bådas första-alternativ, om hon får förhinder har vi en nära vän som reserv. Så han behöver inte bestämma sig förrän det är dags OM han vill ha med någon, och om denna någon isåfall ska vara med i förlossningsrummet eller bara finnas i närheten. För min del vill jag ju SJÄLVKLART ha med maken, men inte till vilket pris som helst.

Känner han att han inte orkar vara med i förlossningsrummet så är det okej, JAG lär ju få den omsorgen jag behöver liksom. Om jag inte vore så snitträdd skulle jag lätt kunna be om planerat snitt för HANS skull. Han vet hur jag känner, och respekterar det, men självklart måste han få önska att det blev snitt när han nu känner som han gör.

Cecese: Anledningen till att vi har en person på stand-by och en reserv är ju ifall någon inte KAN följa med; vi kan ju rimligen inte begära att de tillfrågade ska ta semester från BF-2 veckor till BF +2veckor Och anledningen till att vi kallar det "stand-by" och inte "bestämt" är just att maken inte vet just nu hur han vill ha det när det väl är dags. Synd egentligen att vi vuxna inte fungerar mer som barn - då hade det bara varit att ta med gosenallen och sen är saken biff

Igår var det BM-besök, och Gnutt ligger med huvudet nedåt, ruckbart men inte rörligt. Då kan jag släppa risken för sätesbjudning iaf - eftersom jag inte tror att det finns minsta möjlighet att Gnutt väger mindre än 4 kilo så skulle säte vara lika med snitt. Nu ska jag bara försöka få reda på vad Alvin mättes till i v32 i magen - och hur stora han och Gnutt var/är i förhållande till varandra.

Shit liksom - igår var det BF -6 veckor. Det rullar på!

Jag planerar att försöka förkorta tiden. BF är 15/5. 3/5 är det en 6-kilometers-vandring i trakten, över stock och sten i natursköna omgivningar - den ska jag vara med på. Och den 9/5 är det Vallevandring; 10 kilometer i skog och mark, bla upp på ett mindre berg, med en vidunderlig utsikt. Plus att Näcken sitter och spelar på en sten, och Älvorma dansar i skogen. Den vandringen är också inplanerad

Min foglossning var DJÄVULSK för 6-8 veckor sedan. Jag gick till sjukgymnast och fick prova ut ett bälte. ÅH vilken lycka Nu kan jag ta promenader med vagnen varje till varannan dag, men jag tar det hyfsat lugnt. Men 2 veckor före BF släpper jag bromsen

En del blir hjälpta av akupunktur. Själv har jag inte provat - rimmar dåligt med min nålfobi. Jag har foglossning både fram och bak, och bältet hjälper verkligen. Sen har min foglossning blivit bättre seda jag drog ner på köttet och började äta mer fisk. Tänkte att fogar är lite som leder, och min svärmor blev rekommenderad att bli vegetarian när hon fick sin reumatism utredd. Efter 10 år som vegetarian så mår hon bättre i kroppen än hon gjorde året innan hon fick diagnosen.

Men det kanske är placeboeffekten i mitt fall ? Jaja, JAG är glad iaf

BF -5v idag. Sitter och läser igenom mina tidigare förlossningsjournaler. Skulle utan problem få snitt om det var det jag ville ha. FAN att man inte kan få en garanterad vaginal förlossning..

Hu, BF-17 idag, en vecka kvar till nästa tillväxt-UL, och jag vill veta NU hur stor Gnutt verkar vara

Åh, jag svävade på tussiga moln på väg hem från tillväxt-UL

Gnutt var inte ALLS så stor som jag befarade, utan h*n viktskattades till ca 3400g idag, BF-7. Dvs mitt på normkurvan, +/- 0. Så jag kände inte alls något behov av att prata igångsättning. Men för säkerhets skull så är det Vallevandring imorgon; 10 kilometer över stock och sten och upp och ner för ett berg

Carbon: Men GRATTIS - åh vilken härlig nyhet!!

Spana in klippkanten längst upp på bilden, det är högsta punkten på vandringen. Bilden är tagen på vägen ner. Jag har gått vandringen två gånger tidigare, och detta var första gången som jag INTE behövde stanna och vila mig på vägen upp. Jag gick tom OM flera på vägen Jag och magen fick en del kommentarer

Andra halvan, de sista fem kilometrarna, hade jag en del onda förvärkar, men det berodde nog bara på att jag var så GRYMT kissenödig. Toalettbesöket efter vandringen var bäst i år

Gnutt är kvar på insidan, och jag har INGEN träningsvärk Fogarna däremot är arga, fast inte alls så mycket som jag hade räknat med. Jag stövlade tydligen på rätt bra andra halvan - min kompis V som var med hade svårt att hänga med. Hon är 180cm lång och tränar på gym och löptränar.. Hihi

Jag kan glatt meddela att det blev inget snitt

Imorse vaknade jag 04:40, var kissnödig, och PANG så kom första värken/vågen. För sen var det 2 minuter mellan topparna, men inte mycket till vila mellan. Vi hann aldrig in till sjukhuset - Rasmus föddes i hallen kl 05:36, och han blev ambulanskillarna Glenns och Davids första förlossning. Tur att man kan stå till tjänst

Jag höll på att smälla av när de vägde och mätte honom inne på sjukhuset - 36cm huvudmått (lägg av - han kändes MINDRE än storebror, inte LIKA stor ), 4275g tung (öh, vad hände med min 3-kilos-bebis??) och 52cm lång (det enda måttet jag kunde tro på faktiskt). Inte en endaste lilla bristning, så jag fick trots allt en drömförlossning - inte en endaste nål

Tjoho, ställde mig på vågen! Idag väger jag 5 kilo mindre än när plusset kom