Nån mer som är livrädd för att behöva snittas?

Jag har fött vaginalt 2 ggr före snittet och det var verkligen en dröm om man jämför med snittet.

roxxbury: Jag har ju snittats en gång och det var det värsta jag varit med om. Den smärtan jag upplevde efter snittet var 1000 gånger värre än smärtan under alla förlossningar tillsammans. Efter andra barnet gick jag och duschade direkt hon sytt färdigt och jag gick även själv från förlossningsrummet till bb-rummet själv se. Efter snittet tog det 5 minuter att öht komma till sittande i sängen första gången och den smärtan som kom då var som att dom skulle ha skurit med kniv i snittet igen. Det trots att jag hade fått stark smärtlindring. Det tog många veckor innan jag kunde gå en promenad på typ 300 m utan att ha ont. Det tog väl runt halvåret innan jag var helt smärtfri.

Jag förstår att du menar väl men i den här tråden vill jag helst prata om min rädsla med andra som känner på samma sätt (om det finns fler som hittar hit för annars får den dö ut).

Boel: Skönt att jag inte är ensam. Jag har inte börjat läsa på om snitt än man kanske jag skulle göra det ändå. Är dock rädd för att det ska komma massor med känslor jag inte riktigt kan hantera. Jag trodde att jag hade bearbetat klart snittet men har insett för ett par veckor sen att jag nog inte gjort det iaf.

Nu är jag i v. 12, nästan 13 och det börjar sakta gå upp för mej att snart ska jag föda en bebis till. Skulle jag veta till 100% att det skulle bli en vaginalt förlossning den här gången skulle jag kunna se fram emot det med glädje och förväntan. Nu är det mest bara ångest eftersom det finns ingen som garantera att det inte blir snitt förren bebisen är ute.

Operationen i sig tyckte inte jag att var otäck. Men jag var å andra sidan rätt chockad då. det tog ca 50-60 minuter från beslutet att det blir snitt tills han var ute. Så under den tiden var det massor som hände samtidigt som jag hade kraftiga värkar typ varannan minut som var 1 minut långa. Det fanns inte riktigt tid till att ta till sig allt.

Efter op (medan dom sydde) börjde jag må illa och när det gick över så började det krypa som sjutton i överkroppen och hur jag än försökte fick jag inte bort det. Usch vad det var obehagligt. Sen när jag kom till uppvaket började jag skaka så jag höll på att skaka ur sängen. Efter ett tag gav dom mej nån medicin som gjorde att det slutade.

Sen var det väldigt jobbigt när dom direkt sonen var ute tog honom till ett bord och sen tog det flera minuter innan jag ens fick se honom. Efter vaginala förlossningarna har jag fått upp barnet på bröstet direkt.

Vad långt det blev. Men det är som sagt massor med känslor jag inte bearbetat helt än. Hur ska jag kunna göra det så jag kan gå resten av graviditeten och känna glädje och förväntan inför bebisens ankomst? Kanske denna tråd ändå kan vara till hjälp för oftast hjälper det rätt bra om man får prata av sig.

Kanske du har rätt i det. Men i mitt fall blir det knappast aktuellt med planerat snitt eftersom jag absolut vill föda vaginalt. Det enda som skulle kunna få mej till ett planerat snitt är om gynekologen säger att det finns risk för barnets eller mitt liv vid en vaginal förlossning. Om inte det händer kommer jag att försöka föda vaginalt och hoppas det går, blir det då snitt så blir det akut igen. Jag har haft 2 okomplicerade vaginala förlossningar och snittet var pga att navelsträngen inte räckte till så troligtvis kommer det att gå att föda vaginalt igen. Som sagt, jag förstår att du menade väl men just nu vill jag inte riktigt höra det. Det finns massor med trådar om folk som haft bra snitt så jag vet att det finns dom som upplever det så.

Toka2: Usch vilken upplevelse vid ditt snitt. Jag hade iaf turen att få välja om jag ville vara vaken eller inte och jag valde utan att tvekan att vara vaken. Mitt snitt var inte så jätteakut så dom hann med att sätta spinal. Jag var utan smärtlindring fram till spinalen och vill gärna testa på det igen. Inte för att det är nåt fel med smärtlindring om man vill ha det men jag tycker det är så häftigt att aktivt jobba sig genom varje värk. Jag tar gärna smärtan under värkarna eftersom jag vet att den leder till något bra och jag vet att den smärtan är tillfällig och går över sen. Jag hade inte heller läst på något om snitt innan. Ingen i min närhet har blivit snittat så jag tänkte aldrig tanken på att jag skulle bli det. Jag har ju fött 2 barn vaginalt innan utan problem så jag trodde aldrig det skulle bli problem nu. Vi får försöka peppa och stötta varann här. Om inte annat är det skönt att skriva av sig. 

Har du funderat på att fara till förlossningen och prata innan? Jag tänker göra det efter rutinultra om 1 månad.  

SusanneJ: Jag håller både tummar och tår att du ska få en bättre upplevelse den här gången. Jag har ju iaf turen att fått uppleva allt det 2 gånger innan snittet.

Jo jag vet att risken är liten men den finns ju och det kan jag inte släppa än. Som tur är så är det många veckor kvar att bearbeta allt så förhoppningsvis ordnar det sig tills bebisen ska komma.

Nej, du behöver inte oroa dej för att dom snittar i onödan för det gör dom inte. Man kan dock inte veta på förhand om det händer något som gör att man måste snitta. Mitt bästa tips till dej är att ta reda på så mycket som möjligt om snitt i fall det skulle bli så.

Jag vet faktiskt inte om du får ha bebisen hos på dej på uppvaket. Vet att det skiljer sig åt från sjukhus till sjukhus i sverige så bäst svar om det får du nog från det sjukhus du ska föda på. Vet du redan nu var du ska föda? För i så fall kanske du kan ta kontakt med dom och få svar på dina funderingar. Uppvak är jag helt säker på att du måste till efter snittet. Där får du ligga ett tag så att dom ser att du mår bra efter snittet och att dina värden inte försämras.

Jag har tagit kontakt med bb/förlossningen (båda är samma ställe och samma personal) idag. Hon som jag pratade med skulle läsa min journal och sen återkomma så jag ska få komma dit och prata av mej. Då kommer jag att ta upp några saker och höra om det finns möjlighet att göra som jag vill, annars om det iaf går att kompromissa.

Det jag vill är:
Att se bebisen direkt och "hålla" h*n en stund. Förra gången tog det typ 5 minuter innan jag ens fick se sonen och det vill jag inte vara med om igen om det går att undvika.

Jag vill ha maken och bebisen med när dom syr ihop mej och hela tiden på uppvaket. Jag vill att dom väntar med bad, vägning och mätning tills jag kommer upp till bb.
Förra gången gick maken iväg med sonen medans dom sydde. Då badade han och mätte osv. Sen kom dom ner till uppvaket när jag legat där ca 30 minuter. Sen var dom med hela tiden på uppvaket.

Jag ska även fundera om det är några fler saker jag vill.

Vad bra att det såg bra ut på ul. Måste ju kännas skönt att risken för snitt iaf är mindre även om man inte vet förren efter hur det blir. Tänk om man just nu kunde få veta hur det skulle bli sen. Då skulle man på ett annat sätt kunna förbereda sig.