Nån mer som är livrädd för att behöva snittas?

Ja, jag är rädd för att bli snittad. Min lille kille ligger i säte och jag vill verkligen inte behöva gå igenom vändningsförsök och ev snitt. Jag har under hela graviditeten sett fram emot att få gå igenom en förlossning till - för det var så j**la kul och häftigt förra gången och jag skulle känna mig grymt snuvad på konfekten om det blev snitt. Nu är jag bara i v 34+1 så än finns ju tid för killen att vända sig, men rädslan poppar upp med jämna mellanrum.

JAG vill nog föda i säte (om hon inte är allt för stor ) men min kära man är verkligen livrädd för en sätesförlossning, säger han! Men det är ju ett tag kvar så vi hoppas att hon vänder sej!

Snitt var mitt mardrömsscenario, men blev min räddning. Dock tog det flera veckor att bearbeta händelserna och jag är nog inte helt klar än.
Jag tycker det låter lite som att du inte har fått arbeta igenom din förra upplevelse. Kanske skulle du ta kontakt med specialistmödravården och få samtal mot förlossningsrädsla? Det kommer jag göra inför nästa.

Igår var det BM-besök, och Gnutt ligger med huvudet nedåt, ruckbart men inte rörligt. Då kan jag släppa risken för sätesbjudning iaf - eftersom jag inte tror att det finns minsta möjlighet att Gnutt väger mindre än 4 kilo så skulle säte vara lika med snitt. Nu ska jag bara försöka få reda på vad Alvin mättes till i v32 i magen - och hur stora han och Gnutt var/är i förhållande till varandra.

Shit liksom - igår var det BF -6 veckor. Det rullar på!

Jo det är ju större risk att föda i säta än att föda vaginalt. Men bara personalen är van vid det ska det ju gå bra. Vid en sätesförlossning har jag för mej att dom hela tiden är förberedda på snitt ifall att det inte går.

Jag trodde att jag hade bearbetat det klart, sonen är 19 månader idag och jag har känt mej hur lugn som helst fram tills för ungefär 1-1,5 månad sen när jag sakta började inse att jag kanske måste genomgå samma igen. Visst jag vet att snittet i mitt fall var det enda alternativet för annars skulle min son ha dött. Navelsträngen räckte inte till så han kunde inte komma ut vaginalt med den hel.

Men det spelar ingen roll att jag vet det. Jag är ändå besviken att jag blev snuvad på finalen att aktivt få krysta fram barnet. Att sen när man gjort det färdigt få en kladdig bebis upp på bröstet och på så sätt få belöningen av det jobb man gjort. Att slippa vara utan bebisen och maken alls. 

Istället blev det att åka ner till op med starka och täta värkar. Få spinal. Sen tog läkaren ut barnet och det enda jag såg var när dom gick förbi mej. Då gick dom till ett bord fick jag veta, jag såg inget utan bara hörde sonen. Det tog 5 minuter innan jag ens fick se sonen och när jag väl fick göra det så fick jag bara se honom ett par minuter innan dom gick iväg och jag fick ensam ligga kvar och bli ihop sydd. Medans dom sydde började jag må fruktanvärt illa och fick krypningar i hela kroppen. Sen väl på uppvaket började jag skaka så fruktansvärt att jag höll på ramla ur sängen. Det slutade efter ett bra tag när jag fick medicin. Sen äntligen fick sonen och maken komma ner till uppvaket och då äntligen fick jag se sonen ordentligt för första gången. 

Sen smärtan efter snittet som var fruktansvärd. Den smärtan var 1000 gånger värre än all smärta under förlossningen.

Jag ska på samtal den 21a till bb/förlossningen. Jag hoppas verkligen att det hjälper så jag slipper gå med ångesten resten av tiden. Helt kommer jag inte att slippa den pga att jag inte kan få en garanti att det blir vaginalt.

Vad skönt att bebisen ligger rätt! Jadu, 6 veckor kvar Jag har bara 26 veckor kvar jag *S* med troligtvis blir det 1-2 veckor till på det.

Jag planerar att försöka förkorta tiden. BF är 15/5. 3/5 är det en 6-kilometers-vandring i trakten, över stock och sten i natursköna omgivningar - den ska jag vara med på. Och den 9/5 är det Vallevandring; 10 kilometer i skog och mark, bla upp på ett mindre berg, med en vidunderlig utsikt. Plus att Näcken sitter och spelar på en sten, och Älvorma dansar i skogen. Den vandringen är också inplanerad

*s* du får hoppas att bebisen är med på dina planer om att komma tidigare Hur klarar du av att hålla igång så? Jag har redan sån foglossning att jag har fullt schå att klara av att gå bara lite. Det började i onsdags och gick från 0-100 på bara några timmar. I natt har jag vaknat flera gånger pga värken. Vi som har en kryssning till Helsingfors inbokad om 2 veckor och då blir det ju en del att gå där under dagen, vette sjutton hur jag ska klara det.

Usch, låter asjobbigt! Jag hoppas du får en bra människa att snacka med som kan hjälpa dig.

En kompis till mig var jätterädd inför sin andra förlossning, för hon hade haft ett jäkla head case till barnmorska på första, som vid efterkollen, när min kompis hade helvetisk förlossningsdepression, hade mage att säga "Jag tycker du ska vara glad att du lever, tänk på alla som föder i Afrika. Nu tycker jag du ska åka hem till din dotter och vara glad.". Hon fick samtal inför andra med en jättebra specialistbarnmorska och det hjälpte henne jättemycket och hon fick en kanonförlossning. Jag håller tummarna att du får en lika bra!

Jag var ju helt sövd pga katastrofsnitt, så jag slapp lixom märka att de "snodde" bebisen från mig, när jag vaknade låg hon ju där i makens famn och allt var klart.

Å andra sidan "missade" jag ju min dotters födelse (känns faktiskt helt okej, vi hade varit igång i 60 timmar (utan annat än lustgas, för jag kunde inte få epidural) när det beslutades om snitt, så det kom som en fantastisk räddning mitt i smärthavet). Fast blir nästa oxå snitt hoppas jag det beslutas om tidigare, så jag kan vara vaken.