Nån mer som är livrädd för att behöva snittas?

Vad bra att det såg bra ut på ul. Måste ju kännas skönt att risken för snitt iaf är mindre även om man inte vet förren efter hur det blir. Tänk om man just nu kunde få veta hur det skulle bli sen. Då skulle man på ett annat sätt kunna förbereda sig.  

Ja, lite kan jag andas ut nu. Maken ser ju hellre att jag väljer/ber om snitt, stackaren!

också rädd för att snittas. Inte snittats innan, men rädd för att jag skulle bli tvungen till det enna gång.

Aurora-samtal, kan det vara nagot?

Jag är också skiträdd för att bli akutsnittad... Vet inte riktigt hur man ska förbereda sig. Jag har läst på så mycket jag kan om snitt och pratat med ganska många, inkl barnmorskan. Men det har inte hjälpt ett dugg. Klumpen i magen finns kvar...

Kanske det är lättare för männen att tänka sig snitt. Min make tycker precis som jag att vaginalt är det bästa om det går. Självklart förstår vi båda att ibland måste man snitta men att det inte ska göras bara för att. Jag väntar på att dom ska ringa upp från bb så att jag ska få komma dit och prata av mej.

I vårt fall är det för att andra barnet fastnade på väg ut, hjärtljuden gick ner/försvann, och för andra förlossningen i rad rusades barnet iväg till akutrummet utan att vi/han visste om det levde eller ej. Jag förstår om han är tveksam till en vaginal förlossning, faktiskt. Första förlossningen visste han inte om jag eller barnet skulle överleva, andra förlossningen visste han inte om vi skulle få med ett barn hem den gången heller. Som kvinna har man iaf fördelen att få smärtlindring/droger som tar bort udden av verkligheten under förlossningen - förlossningspartnern är brutalt medveten om allt omkring.

Under andra förlossningen blev jag aldrig till fullo medveten om exakt hur allvarligt läget var; han var inte bara medveten - han var ensam i sin ångest eftersom jag var upptagen med att föda barn

Då är det inte så konstigt att han är rädd. För honom så kanske ett planerat snitt känns mest riskfritt. Jag tror inte heller att männen kan sätta sig in i hur det känns för en kvinna att föda. Den härliga känslan man får när man känner hur kroppen sakta jobbar fram barnet steg för steg osv. Kan ni prata om det? Har han kanske möjlighet att få prata med någon bm eller nån annan som kan det här med förlossningar/snitt?

Min man höll länge på att vela av och an ang en fyra och jag trodde han var helt emot det. Efter många "bråk" kröp det fram att han var rädd att mista mej eller barnet pga det som hände sist. Det var därför han verkade tveksam till det hela.

Cecese: Vi kan prata om det med varandra, och när det väl är dags för förlossning har vi två personer på stand-by, ifall han känner att han vill ha stöd under förlossningen. Min syster är bådas första-alternativ, om hon får förhinder har vi en nära vän som reserv. Så han behöver inte bestämma sig förrän det är dags OM han vill ha med någon, och om denna någon isåfall ska vara med i förlossningsrummet eller bara finnas i närheten. För min del vill jag ju SJÄLVKLART ha med maken, men inte till vilket pris som helst.

Känner han att han inte orkar vara med i förlossningsrummet så är det okej, JAG lär ju få den omsorgen jag behöver liksom. Om jag inte vore så snitträdd skulle jag lätt kunna be om planerat snitt för HANS skull. Han vet hur jag känner, och respekterar det, men självklart måste han få önska att det blev snitt när han nu känner som han gör.

Toka2: Det låter ju bra med allt och ni har alla förutsättningar att kunna få en bra födsel. Det är ju också bra att ni förstår varför den andra känner som den gör. En bra ide att ha någon med sig. Kanske vore bra om bägge var med. Om det är så att dom ska sitta och vänta utanför så kan det ju vara trevligt med sällskap (kan ju ta ett tag ) och om det är så att din make behöver stöd och gå ut en stund kan han sitta ute med den ena personen medans den andra kommer in och stöttar dej. Fast det gör ni som ni vill, var bara en ide.