Katastrof=(

Det är kanske givet för dig ja. Men det har inte med mitt inlägg att göra, jag svarade på påståendet om kärlek och ekonomi.

Självklart så menar jag inte att alla ensamstående förälrar är fattiga å inte förmögna att älska sina barn MEN om man kan välja så förstår jag inte varför man vill skaffa barn med någon som inte ens vill ha barn!

Kom ihåg att det inte är tillåtet att diskutera etiska frågeställningar i KR!
Etiska diskussioner ska föras i Etikforumet under den Allmänna kategorin!
Inlägg som bryter mot den regeln kommer att plockas bort med påföljd!
/Moderator

Men du det finns gott om människor som växt upp med bara en förälder och mår hur bra som helst. Bara för att man blir ensamstående förälder betyder ju inte att barnet inte blir lika älskad eller har det sämre på nå vis. Bara för att båda föräldrarna är med så betyder ju inte det heller automatiskt att den för det bättre än nån annan. Naivt tänkande om du frågar mig..!

Uppdaterar lite.

Vi har fortfarande inte pratat mer om saken, men stämningen mellan oss är bättre nu trots att jag mått riktigt illa ett tag nu:S

Måste ringa BM på måndag! Måste ha någon att prata med och så...

Har dock inte bestämt hur jag ska göra, många olika tankar. Vill ju fortfarande ha kvar barnet men vill inte tvinga på något han inte vill....
BM får hjälpa mig med det! om hon nu kan:s

Jag har läst det mesta i tråden och jag måste bara säga att jag blir ARG när jag läser att din kille hotar med att ta livet av sig.

Han har INGEN rätt att hota dig med sådant.

Sen vill jag berätta om min erfarenhet. Jag och min kille träffades dec 05, och 5 månader senare beslöt vi oss för att försöka skaffa barn (Jag 19, han 20 då). Det tog över ett år för oss. Men nu ligger vår lilla son på 6,5 veckor och sover har bredvid mig.

Det tog 1 år för oss att bli gravida, och när jag väl var det fick min kille panik. Trots att vi väntat så länge. Han var tystlåten och sammanbiten, och jag blev rädd att han inte tänkte stanna.

Men det spelade inte jättestor roll för mig, för jag ville ha barnet och skulle han springa iväg trots våra planer så visade det bara att han inte älskade mig!

Din kille kanske är omogen för att bli pappa. Men i regel finns det inget som heter "säkra perioder", och det borde han också tänkt på när han OK-ade det.

Mitt råd: Behåll barnet!!

Jag är 20 år, min kille 22, jag fyller 21 om två månader, jag är föräldraledig med lägsta-nivå fp, han är arbetslös. Vi har en egen lägenhet, katt, hund och bil. Det är lite tufft, men man klarar sig. Ni tycktes ju i alla fall ha det bättre ställt med pengar o så.

Och jag tvivlar inte på att du skulle klara av att ta hand om barnet själv. Om du verkligen vill ha barnet borde du inte låta din kille komma ivägen och göra dig så ledsen med att säga såna saker.

SJÄLVKLART ska ju han få säga det han tycker i det hela. Men i slutändan är det upp till dig, TS. Det är DITT VAL om du ska göra abort eller inte. Ingen kommer tvinga dig, även om din kille tycks försöka indirekt.

Hoppas det löser dig! Tänker på er!

*styrkekramar*

Tror din sambo vill ha kvar smekmånads romantiken med "bara ni två tillsammans - mot hela världen" - ännu ett tag till.. Har bara snabbtittat på det senaste. Han har ju inga planer på Jorden Runt Resor eller studier - som kräver 100% osv, inte heller verkar det - som om han vill ut och festa med gänget.. Det är ju ändå så - att med ett barn så förändras ens liv för all framtid.. Men ni kan ju ändå inte gå tillbaks till det - som var förut.. Gör du abort - då kommer den alltid stå mellan er.. Gör du inte en abort - så är det troligt - att han - sin omognad - till trots - växer snabbt in i sin nya roll- som pappa - om än något motvilligt.. Risken finns att det ändå inte håller. Som jag skrivit tidigare - detta är bara något - som du kan ta ställning till.. Det är dina innersta värderingar som gäller mest. Tänker på dig!!! Styrkekramar

Anonym (20årOmamma) skrev 2008-03-15 17:55:22 följande:

Man fick inte ge sånt råd i den här tråden, iallafall inte jag. Hon skrev att hon ville behålla barnet, o ja gav rådet att följa sitt hjärta o vad fick man för det, jo höra hur dum o naiv man är för att man är ung, o att man inte ska råda andra att ta såna misslyckade beslut typ!

Hejsan TS har föjt tråden från start.
Vad skönt att stämmningen er emellan har lättat, kanske också är ett steg i rätt riktning (vilket det nu visar sig vara när ni fattat det rätta beslutet för er.)nu när nu båda fått smälta beskedet med att du är gravid.

BM eller eventuellt en psykolog kan nog hjälpa dig att "hitta" dina egna känslor som nu säkerligen ligger och flyter runt i "röran" med allt annat kring dig och din sambo.

Det viktigaste är att ta ett beslut så fort som möjligt ? tycker jag då det kan bli extra jobbigt ju längre tiden går om ni bestämmer er för att göra en abort, både fysiskt och psykiskt.
Lycka till på Måndag.

Åh, har fortfarande inte ringt BM...vet ju inte vad jag ska säga=S

Ska man bara säga att jag är gravid men jag och sambon är inte alls överens över hur vi ska göra?