Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Fast statistiken säger ju inget om just DINA chanser att bli gravid med IVF! Det är vad jag vill ha fram. Om 30 par före er misslyckats så har ni ingen garanti att ni klarar det, för att ni faller inom de 70%. Jag har noll koll på siffrorna, jag bryr mig inte. Jag gillade inte oddsen och kan inte riktigt förstå hur man kan hålla på med försök efter försök, med de här siffrorna som morot. Man får gärna göra det för min del men det känns konstigt att man räknar in sig i statistik där förutsättningarna för att lyckas är så olika.

Absolut är de olika men de 70% kommer ju från någonstan och läkarna kan ju faktiskt ge en en någerlunda prognos utefter vilka fel man har, ålder osv...Så jo, för många är det lönt att göra detta.

Men för er som gjort det men gått vidare till adoption, har det varit ett självklart val för er alla utan några känlsomässiga hinder på vägen, funderingar och tankar?

Men Angla, jag går inte åt IVF, jag går åt att många hänger upp sig på statistik. Ett långt stycke längre bak i tråden handlade om statistik och man käbblade fram och tillbaka om detta. Helt sanslöst. För mig får man göra hur många IVF och allt vad det heter som man vill men det är för mig helt obegripligt att man gör det för att det är så goda chanser enligt statistiken.

Intressant det su skriver i slutet där.Den hård intesällningen, jag vill inte verka negativt inställd till adoption, det är jag inte.Jag är bara långt ifrån redo att ta det steget att ge upp min dröm och min dröm är att få barn och för mig är det främst att försöka få biologiskt. Vilket det ser ut som vi kommer att få med faktikst :)
Sen de som väljer att adoptera har jag full respekt för och tycker det är skitbra , men det är också viktigt att man är där mentalt, för det är ju inte så självklart för alla.Har inte övervägt det ens men det kanske kommer den tiden man överväger det, vem vet..?Mn kan ju inte at förgivet att alla lättvindigt kommer över att man inte kan få biobarn och går vidare, tror man ska vara noga med sina känslor i en sån situation.

Har inte sett tråden tidigare och orkar inte gå tillbaka och läsa alla inlägg. Alltså finns risken att jag upprepar vad någon annan redan skrivit. I så fall ber jag om ursäkt.

Bland de orsaker som solstjärnan räknar upp tror jag på att folk inte har/inte tror sig ha råd att adoptera. Jag tror också på en kombination av att inte känns någon adopterad och att falla för en negativ bild i massmedia. De två sakerna hänger nog ofta ihop. Än värre blir det förmodligen om man känner till någon enstaka adoptivfamilj och det inte har fungerat så bra för dem. Då är det nog lätt hänt att man gör just den familjen till mall för hur det är att vara förälder till ett adopterat barn.

Dock saknar jag ett par möjliga orsaker:
Solstjärnan nämner att några kanske inte tror att de skulle få medgivande, men det finns ju faktiskt stora grupper som _vet_ att de inte skulle få det! Någon är för gammal, en annan har en sjukdomshistoria, en tredje har betalningsanmärkningar eller är dömd för något brott tidigare i sitt liv. Det kan finnas en hel massa skäl till att en person/ett par inte kommer ifråga för adoptionsmedgivande.
Just nu, när köerna är så långa, finns ju också de som inte är för gamla ännu, men som hinner bli det innan de troligen måste förlänga sitt medgivande och de ser kanske ingen poäng i att dra igång processen. Andra riskerar inte att bli för gamla, men orkar helt enkelt inte ge sig in i något som i bästa fall leder till ett barn om tre-fyra år.