Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Jag tror mng oroar sig för att det kommer en dag där barnet vill ut och söka sina rötter, och att de ska känna sig otillräckliga som barnets riktiga föräldrar. Föräldraskap handlar om mer än gener, men mng tror tyvärr att gener binder en person till en annan. Det gör det till viss del, men inte alltid.

Jamen visst är det barnen som bestämmer! Jag skulle nog hjälpa till, inte vara rädd, för det är ju med mig barnet delat den största delen av livet.

Det här med att leta rötter kan bli ett projekt man kan ha tillsammans, som dotter/son och föräldrar. Kanske till och med något som för oss ännu närmare varandra.

Fast jag vet inte, man ha ju inte varit där ännu. Kanske vill barnet att de ska sköta det projektet själv.

Adoption vill inte jag ska vara mitt barns identitet, eller vad säger Ni? Det ÄR ju en identitet (eller...förvirrad), men jag vill att ex Stina skall vara Stina. Inte adopterade Stina. Oftast sa man själv i skolan "det där är Kalle, han är adopterad" , för att beskriva en viss person.

Men helt klart är rötterna en viktig sak att ta ställning till. Kommer man vara rädd för att barnet ska söka rötter, eller bara glad för barnets skull. Det sistanämnda hoppas jag! Men man vet inte hur man kommer reagera, iaf inte jag. Kanske känns det som en liten tagg i hjärtat?

Ibland funderar jag över varför man skall uppfatta sökandet efter rötter som något negativt för ens egen föräldraroll? Jag blir ju inte mindre mamma till mina barn för att de söker sitt biologiska ursprung.Om man själv har låg självkänsla, känner sej mindre värd i sitt föräldraskap, därför att man fått barn genom adoption tycker jag att man skall söka hjälp för de känslorna.Hjälp och handledning, för det är ju inget som den adopterade skall få känna och uppleva om de vill söka sitt ursprung,då ska ju vi vuxna som gjort adoptionen finnas med som en krycka i bakgrunden,det vill säja om den adopterade vill ha oss med i den processen.

Min pappa är en hängiven släktforskare och fortsätter att söka och söka efter rötter och han är ändå ett biologiskat barn Det är inte konstigare än så för mej,nyfikenhet och önskan om mer kunskap om sin bakgrund.Jag kommer att finnas där och försöka att hjälpa till med det jag kan och får,om det bara så betyder hjälp med pengar.

I agree! Men ibland kan det vara svårt med hur man reagerar just då. Jag hoppas man inte blir som sin egen mamma, vars identitet var "MAMMA", endast! Det blir ju katastrof i vilket fall som helst, adopterad eller ej.

Jag tror att många är lite rädda för detta med adoption.Jag kan kännaså, det är ett stort steg att ta och mycker bearbetning som måste ske att man inte kan få biologiska barn.Att vilja adoptera från början är ju en helt annan sak än att mer eller mindre vara "tvungen" för att få barn.
Men kan man inte och vill så gärna ha abrn så tror jag att man kommer dit i sitt tänkande förr eller senare men det är nog en lång och jobbig process.

Jag refererar till frågan i ts trådstart.

Tycker du har fel i det.I ivf pratar man huvudsakligen barn, det är det som är målet och det är fler som lyckas nå det målet än de som inte.

Även om målet med IVF är barn så kan du väl inte säga att det är där fokus ligger? Det handlar, just då, mer om hormoner och ägg. Tyvärr.
Och hur kan du säga att flertalet lyckas när statistiken talar sitt tydliga språk, 30% lyckas (dvs 70% lyckas inte).

Nej, där har du fel. Ca 70 procent klarar det inom 3 behandlingar.35-40% chans har du per gång så där har du väldigt fel.