Så besviken på sonen

Nej ts! Ni ska inte alls gå i terapi tillsammans! Däremot verkar du behöva det på egen hand.

Låter som möjlig överbegåvning i kombo med ADHD. 

Kan lätt bli sådär, och den gruppen har en tendens att flyga under radarn för dom är intelligent nog till att överkompensera för sina problem. Så samhället/omgivningen inte tycker dom har så svår, men inombords är det massa stress. För det blir FEL med sånt som andra inte alls har svårt för, och dom kan inte förklara varför det blir fel. Omgivningen anser dom LAT. SLARVIG. Och fattar inte hur fan dom kan vara sådär, för dom är ju så smarta egentligen och vill så mycket.

Saken är den bara att livet blir onödigt jobbigt när man lever sådär, inte får förståelse för varför det är som det är, och vad man kan göra åt det med rätt verktyg. Så fortsätter det sådär, och så runt 30+ års åldern är dom annalkande nära att bli totalt utbrända. 

Är själv diagnostiserad med npf först som vuxen. Samma sak med min sambo. 

Att veta och få höra att man är smart och intelligent, hela barndomen, tonåren och uppåt. Det var som att inte bli sedd. På riktigt. Vist, ja man är smart. Men man är samtidigt sjukt stressad inombords, och tyvärr klandrar man sig själv för att vara misslyckad. Eftersom man uppenbarligen är fullständigt korkad och oförmögen kring enkla ting. Alla andra inte har problem med. 

Nu är det möjligt att det ej är just såhär för din son. Men så som du beskriver det, så blir åtminstone jag misstänksam. 

Jag är diagnostiserad med adhd och har en man som inte fått diagnos men sannolikt har adhd. Vi båda var precis sådär när vi var i tonåren. Hur märkligt det än kan låta så blev faktiskt mycket bättre när vi fick flytta hemifrån.

För min del handlade det om att jag dels slapp pendla fram och tillbaka från skolan och jobbet, vilket jag var tvungen när jag bodde hemma. Det krävde mycket energi och jag blev väldigt lat så fort jag kom hem. När jag hade en egen lägenhet så hade jag närmre till både skolan och senare hittade jag ett jobb nära mitt nya hem. Enormt mycket energi sparades på det.

Men jag vet att det var mer än så. När jag bodde hemma delade jag ju huset med både föräldrar och syskon, och det kunde vara påfrestande ibland. jag minns så väl när jag hade lagt fram ett viktigt skolarbete som var försvunnet när jag skulle till skolan nästa morgon, sen visade det sig att en viss person i min familj trodde det var skräp och slängt det. Mina lärare köpte inte den förklaringen och underkände mig, så det var ett hårt arbete till ingen nytta.
Mina syskon kunde gå in på mitt rum och ta saker lite som de själva ville och till slut hade jag ingen aning om det var jag som slarvat bort mina saker eller om det var syskonen som hade tagit dem. Så många bråk över såna incidenter. De bråken tog helt och hållet slut bara jag fick min egen lägenhet.

Dessutom var det så mycket trevligare att hålla ordning på sitt hem när det var jag själv som betalade räkningarna, det var jag som fått inreda och välja möbler, det var jag som hade ansvaret. Ingen som tjatade på vad jag måste göra, jag själv bestämde att hemma hos mig ska det vara ordning och reda. Nu är jag 30+ och sätter fortfarande en ära i att ha ett välstädat och organiserat hem.

Jag var duktig i skolan och egentligen ordningssam, men när så mycket energi gick åt till konflikter med familjen och att aldrig känna att jag hade tid för mig själv, och dessutom känslan av att mina föräldrar inte kunde släppa taget om mig och lita på att jag kunde klara mig, orkade jag inte så mycket som jag kunnat.

Han är 19. Du behöver acceptera att du inte kan göra något mer. Förhoppningsvis så lär han sig så småningom.

Jag förstår vad ni menar med diagnos men det finns så många andra faktorer som spelar in i hans mående. Det är svårt att veta vad som är vad. 

Han lugnade ner sig igår när jag drog mig undan. Han ringde mig flera gånger för att berätta vad han tänkte göra nu. Jag svarade att det låter bra ungefär men tjatade inte och försökte inte styra upp situationen åt honom. 

När jag sysslade med mitt så kom han till slut och bad om ursäkt för att han reagerade som han gjorde. Vi pratade om hur man kan hantera kriser på ett mer konstruktivt sätt. 

Det är så tydligt att när jag lutar mig tillbaka så sätter han igång och försöker lösa problemen själv. Jag inser att signalen till honom när jag lägger mig i är att jag inte har förtroende för att han ska klara av saker själv, fast jag har det. 

Jag har tänkt börja i terapi ändå och det här är något jag behöver ta upp. Jag har ensam fått hantera en hel del svårigheter och kommer på mig själv med att alltid vara i beredskap och vilja ha kontroll eftersom jag har varit tvungen till det tidigare. 

Det kommer att bli tufft emotionellt och jag kommer att behöva påminna mig själv om att inte falla in i gamla mönster men det är nödvändigt, 

Du måste nog göra skillnad på din sons problem och dina egna. 
Att din son har problem är ju uppenbart och där har du fått många bra svar. Men det är också lite av ett problem att du blir besviken, vilket tyder på att du har tydliga förväntningar på din son och inte riktigt låter han vara sin egna person.

Nja, det jag blev besviken på är att sonen själv sa att han absolut inte skulle tappa bort viktiga saker på det här jobbet, vilket han gör hela tiden annars. Det handlade om den här konkreta händelsen. Han är rätt besviken på sig själv också för att han tabbade sig igen.

För övrigt har jag inte sagt till honom att jag är besviken, det vore inte särskilt konstruktivt, utan jag skrev det här för att ventilera. 

Vem han vill vara, vad han vill jobba med, hur han resonerar och vilka åsikter han har lägger jag mig absolut inte i. 

Jag hade själv en förälder som hela tiden försökte forma mig till någon jag inte är och just därför skulle jag aldrig göra så mot sonen. 

Han har helt andra intressen, vill jobba inom ett helt annat område än jag och han röstade på ett parti som jag aldrig skulle rösta på, Jag är inte ett dugg besviken på det utan tycker att det är intressant att se hur han utvecklas som person.  På det hela taget är jag jättestolt över sonen. 

Jag är 41 år gammal och har haft det problemet hela livet. Är extremt jobbigt och stressande och är en stor börda. Men jag har adhd och misstänker att det är på grund av det. Försöker ha ett system på det men det glöms tyvärr bort ofta då jag blir lätt distraherad. Allra värst är det vid stress. Har som tur är en förstående flickvän även om jag förstår att det är frustrerande även för henne. 

Tycker inte att du ska döma din son alltför mycket, det är 10 gånger värre för han och ökar bara stressen och ångesten om du kritiserar han. 

Jag kritiserar inte sonen på det sättet. Det här är ju en tråd för mig där jag kan ventilera. Jag har försökt lugna honom och hitta lösningar. Att kritisera någon när skadan redan är skedd är ju helt meningslöst. 

Du kanske helt enkelt täcker upp för honom hela tiden så att han aldrig behöver ta ansvar.  
Varför hängde du upp en 29 årings kläder tex? Låt det vara och låt honom fixa det själv. 
Det kommer säkert att lösa sig men då måste du släppa taget omgående. 

Du dömer din son ganska hårt! Han gör säkert det bästa han kan, men när det inte räcker och det ändå blir fel+  den viktigaste personen i hans liv, dvs du hans mamma, inte visar förståelse utan bara klagar och gnäller på honom, då känner han sig dålig och skyller ifrån sig, för att slippa gå och ha känslan att han är "dålig", "slarvig", "dum", "okunnig" eller vad han nu känner. Hur vore det om du visade lite mer förståelse för hans svårigheter istället för att bara klaga? Din son verkar ha svårigheter med att organisera, planera, strukturera och få till en fungerande helhet av alla små detaljer.., ja typ nåt sånt. Jag är inte läkare eller utbildad på något sätt rörande såna här saker, men som medmänniska förstår jag att han kämpar på och försöker få till alla bitar i livet så gott han kan..! Han både pluggar och jobbar, han kämpar och försöker verkligen!! Jag skulle förstå dig mer om han bara låg på soffan och sket i allt! Din son skulle förmodligen direkt få stämpeln/diagnosen ADHD om han träffade en läkare som utredde honom. Gå inte den vägen, det hjälper honom inte, de kommer bara att sätta honom på mediciner och stämpla honom som "ADHD" för resten av hans liv. Istället borde du som förälder (som jag utgår ifrån vill det absolut bästa för din son) kommunicera mer med honom och fråga hur du kan hjälpa honom att få mer ordning. Som det är nu känner han sig bara kritiserad och att du inte förstår, och det gör att han slår ifrån sig istället för att se vad han inte klarar av, detta är inget som varken gynnar er relation eller hans framtid! Han har inte VALT att vara "slarvig", "oorganiserad" etc, det är en svårighet han har som du som hans närmaste behöver visa förståelse och stöd för! Det finns väl appar som kan hjälpa till med att organisera och planera och sånt, för folk som har svårt för det? Sluta kritisera honom och börja samarbeta med han istället! Ni kan hjälpas åt med sånt han har svårt med! Visst finns det latoxar som inte bryr sig och tycker det är bekvämt att deras föräldrar tar hand om allt.. men du skriver att han både utbildar sig och jobbar/söker jobb, så det verkar inte vara lathet och ovilja som är grejen i din sons fall! 

Fast vad gör det då, i det stora hela, om han sagt att han ska ha ordning men sedan visar sig ha svårt för det?

Han kan lära sig strategier med tiden som gör att han inte tappar bort saker, blir bättre på att skriva påminnelser, ha specifika ställen att lägga sina ägodelar osv, sätta påminnelser i mobilen för var han har en viss sak, när han ska gå hemifrån osv. 
Allt sådant kan man lära sig själv med tiden. Alltså man kommer på hur man ska lösa saker på ett sätt som passar en själv. Själv har jag t.ex. extremt dålig tidsuppfattning, svårt för att strukturera saker och har dåligt korttidsminne.
Hur löser jag det? Jo, jag skriver listor på det viktiga jag ska ta med på morgonen. Jag sätter FLERA alarm innan jag ska till bussen/tåget/gå hemifrån. Så att jag får flera påminnelser och inte bara en.
När jag duschar kan jag ibland sätta ett alarm när jag senast ska bli klar med duschandet för att hinna med allt annat. 

Det är nog inte helt ovanligt att människor gör tabbar i bland? Oavsett "diagnos" eller ålder. Ingen människa är felfri, och jag tror nog det är väldigt jobbigt för din son att ha det som han har det.

Hade jag varit förälder hade jag lugnt och stilla gett tips, och samtidigt sagt att "alla gör misstag ibland", men det kan du lösa! Uppmuntra honom.

Alla människor har styrkor och svagheter. 
Sedan tror jag verkligen inte att det är ett "medvetet" val unga människor gör att de är slarviga för att de vägrar bli vuxna. Hjärnan är inte färdigutvecklad vid 19 års ålder och enligt många blir den aldrig färdigutvecklad.

Om systemen inte fungerar för honom så säg bara "du får försöka hitta ett system som fungerar för dig". 
Han kan ju googla på olika sätt att hålla reda på saker. Mitt bästa tips själv är påminnelser i mobiler OCH fysiskt på papper. Också att sätta alarm när man ska gå hemifrån med en del tidsmarginal så att man hinner leta reda på saker om det skulle behövas. Vara ute i god tid helt enkelt. 

Jag kritiserar inte sonen utan uppmuntrar honom och försöker hitta lösningar. Återigen har jag skrivit en tråd om min frustration. Jag har inte skrivit någonstans att jag kritiserar och dömer sonen, jag tror inte på den typen av?uppfostran?, eller att jag skulle föreslå en ADHD-utredning. 

Det är nog bra att läsa igenom tråden först för att få en bild av situationen. 

Tro mig, vi har provat allt det men sonen är 19 år och måste klara av det själv. Jag har sagt att han måste hitta egna system så många gånger men till slut är det upp till honom, 

Att han inte kan hålla ordning har ju fått allvarliga konsekvenser nu när han riskerar att få sparken. 

Jag städade när sonen inte vad hemma och tröttnade på att kliva över hans saker. 

Jo, jag har ju konstaterat det ett antal gånger i tråden, 

Det känns mest som att du är trött och frustrerad och inte riktigt orkar bemöta eller förklara för oss som ifrågasätter..(?) Jag förstår att du har gjort så gott du kan och ditt bästa, men att du är rätt utmattad och less vid det här laget..(?):
Kanske jag har missförstått vad du skriver i TS, det är tyvärr en "egenskap" vi människor tenderar att ha, att vi tolkar saker helt uppåt väggarna! 
Du har fått många svar, känner du att du kan ta till dig något/några och pröva det? 
Annars kanske du helt enkelt, och det låter hemskt och hjärtlöst, men om det är så att du har provat ALLT och det inte finns någon lösning;  livet är som det är... Människor tvingas acceptera de mest grymma öden... Man kan tyvärr inte styra över hur saker fungerar i livet - och det är så himla sjukt, orimligt och orättvist.. Du kanske skulle släppa allt för din egen skull, acceptera att din son funkar som han gör, och be och hoppas att det löser sig för honom.. och gör det inte det så är det så... Du låter utsliten..! Ibland är det bästa att bara rycka på axlarna och släppa taget om problem man inte kan påverka. Du är själv värd att ha det bra! Du har säkerligen ett eget liv att leva, som du vill (?) leva, och din son är trots allt inget barn längre.. Man kan inte skydda sina barn från livet.. 
Om du nu tycker att jag verkar prata i nattmössan, säg till så kan jag berätta om hemska saker i mitt eget liv som jag tvingas acceptera, för jag har inget val! 

19 är inte en magisk ålder där hjärnan är mogen nog att hålla struktur. Speciellt INTE när han inte fungerar enligt "normen".

Jag tror han förstår att han kan få sparken. Du behöver inte skriva det till oss, eller säga det till honom. han behöver hjälp/stöd/förståelse för det han har svårt att göra och hitta sätt att lösa dem. Annars kommer hans liv bli ett ständigt misslyckande. 

Tänk det som hur det är för en person som har någon fysisk skada/ett fysiskt tillstånd som gör att de sitter i rullstol. Personen kan inte gå. Hur mycket personen än VILL gå så kommer personen alltid behöva en rullstol/en permobil eller vad som, för att ta sig fram.

Tänk på samma sätt med din sons svårigheter att organisera sig. En rullstolsburen person har fått HJÄLP av andra människor att få tillgång till, och faktiskt rent fysiskt bli buren till och nedsatt i en rullstol (eller liknande) för att ens ha förmåga att ta sig runt i samhället!

På samma sätt kan en person med kognitiva svårigheter behöva handfast, fysisk HJÄLP att klara vissa saker i vardagen. (Som t.ex. skriftlig information istället för muntlig, påminnelser, och annat stöd för att komma igång med vissa saker). 

Jag tror han förstår att han kan få sparken. Därför behöver han hjälp att fixa rutiner för att kunna komma upp på morgonen.

Oj vad många som diagnosticerat sonen i tråden och menar att han behöver hjälp och stöd i vardagen. Jag vet inte vad för erfarenheter ni har men det finns gott (GOTT!) om män, i varierande ålder, som beter sig precis som TS son utan att ha en diagnos. Det är män som tillämpar strategisk inkompetens och att dom haft mödrar som städat upp och pjoskat med dom upp i vuxen ålder har inte(!) hjälpt utan bara möjliggjort beteendet. Ett beteende som i allra högsta grad kommer drabba framtida partners som förväntas dalta likadant. 

Eller menar alla i den här tråden att alla mebisar som är helt oförmögna att ta ett medansvar som förälder och planera/hålla reda på saker för sina barn, ta delat ansvar för hushåll med den man lever med, hålla reda prylar, hålla reda på viktiga datum och händelser osv osv. Alla dom är bara stackars män med ADHD? 

När jag läser TS så tycker jag det är supertydligt att TS son helt enkelt inte fått växa upp ordentligt och lära sig ta ansvar och TS fortsätter dalta med honom. Nu kommer han få lära sig den hårda vägen istället när han börjat på ett jobb där han förväntas hålla reda på saker själv, vilket egentligen är en helt rimlig förväntan på en vuxen person oavsett diagnos. 
Det är ju trist om han skulle få sparken för slarv men samtidigt kanske han lär sig något till nästa gång. 

Och OM sonen har grova problem; Så är det inte TS i egenskap av mor som ska börja göra en miljard anpassningar och hitta strategier åt honom. Hon ska stötta honom i ATT HJÄLPA SIG SJÄLV. Som en vuxen. Sonen behöver själv kontakta vården för eventuell utredning, sonen behöver själv hitta strategier med eller utan hjälp från en extern part. Om sonen har problem som går att härleda till en diagnos, som gör att han inte kan hålla reda på sig själv till den milda grad att han inte klarar av att sköta ett vanligt jobb, då behöver han ju en diagnos som gör att han kan få anpassade anställningar. Men den vägen behöver HAN SJÄLV börja utforska i såna fall, det är inte mammas jobb att göra. 

Det kan ju vara så enkelt att om TS skulle flytta hemifrån och få växa med uppgiften i att klara sig på egen hand så skulle många saker lösa sig automatiskt. 

Låter som min sambo som fick diagnosen adhd förra året, som 40-åring. Han har tappat bort 8 hemnycklar på de 9 år vi bott här, oräkneliga plånböcker (3 st hittills i år), massor med mobiler (2 st i år) osv, osv... man blir trött.
Han hade också lätt för sig i skolan o har hög utbildning, men hålla koll på grejer klarar han inte. Det enda som hjälper är att antingen ha plånbok med kedja på som han kan knäppa fast i byxorna eller ha byxor med dragkedja på fickorna...
Men kanske värt att utreda om han kan ha nån diagnos?

Jag förstår inte varför en del i tråden tror att jag inte har stöttat och hjälpt sonen att hålla ordning på saker. Vi har provat alla möjliga strategier och system och jag har även låtit honom hitta egna strategier. Det enda som har fungerat är airtag och att fästa nycklarna med kedja fast det har han inte gjort med föremålen från jobbet tyvärr. 

Jag tycker att jag fick jättebra råd i början av tråden som jag verkligen tog till mig men det är svårt för mig att svara på sådant som andra antar om mig och sonen när det inte stämmer. Jag förstår inte poängen med att döma ut mig antingen som en kritisk, oförstående mamma eller en mesig curlingförälder och sonen som en bortklemade mansbebis. 

Ni får skriva er åsikt förstås men det blir lättare om ni ställer frågor för att ta reda på om det verkligen är så eller om ni har missförstått. Poängen är väl att ge råd och inte att få en person att må ännu sämre i en redan jobbig situation.