Så besviken på sonen

Du dömer din son ganska hårt! Han gör säkert det bästa han kan, men när det inte räcker och det ändå blir fel+  den viktigaste personen i hans liv, dvs du hans mamma, inte visar förståelse utan bara klagar och gnäller på honom, då känner han sig dålig och skyller ifrån sig, för att slippa gå och ha känslan att han är "dålig", "slarvig", "dum", "okunnig" eller vad han nu känner. Hur vore det om du visade lite mer förståelse för hans svårigheter istället för att bara klaga? Din son verkar ha svårigheter med att organisera, planera, strukturera och få till en fungerande helhet av alla små detaljer.., ja typ nåt sånt. Jag är inte läkare eller utbildad på något sätt rörande såna här saker, men som medmänniska förstår jag att han kämpar på och försöker få till alla bitar i livet så gott han kan..! Han både pluggar och jobbar, han kämpar och försöker verkligen!! Jag skulle förstå dig mer om han bara låg på soffan och sket i allt! Din son skulle förmodligen direkt få stämpeln/diagnosen ADHD om han träffade en läkare som utredde honom. Gå inte den vägen, det hjälper honom inte, de kommer bara att sätta honom på mediciner och stämpla honom som "ADHD" för resten av hans liv. Istället borde du som förälder (som jag utgår ifrån vill det absolut bästa för din son) kommunicera mer med honom och fråga hur du kan hjälpa honom att få mer ordning. Som det är nu känner han sig bara kritiserad och att du inte förstår, och det gör att han slår ifrån sig istället för att se vad han inte klarar av, detta är inget som varken gynnar er relation eller hans framtid! Han har inte VALT att vara "slarvig", "oorganiserad" etc, det är en svårighet han har som du som hans närmaste behöver visa förståelse och stöd för! Det finns väl appar som kan hjälpa till med att organisera och planera och sånt, för folk som har svårt för det? Sluta kritisera honom och börja samarbeta med han istället! Ni kan hjälpas åt med sånt han har svårt med! Visst finns det latoxar som inte bryr sig och tycker det är bekvämt att deras föräldrar tar hand om allt.. men du skriver att han både utbildar sig och jobbar/söker jobb, så det verkar inte vara lathet och ovilja som är grejen i din sons fall! 

Det känns mest som att du är trött och frustrerad och inte riktigt orkar bemöta eller förklara för oss som ifrågasätter..(?) Jag förstår att du har gjort så gott du kan och ditt bästa, men att du är rätt utmattad och less vid det här laget..(?):
Kanske jag har missförstått vad du skriver i TS, det är tyvärr en "egenskap" vi människor tenderar att ha, att vi tolkar saker helt uppåt väggarna! 
Du har fått många svar, känner du att du kan ta till dig något/några och pröva det? 
Annars kanske du helt enkelt, och det låter hemskt och hjärtlöst, men om det är så att du har provat ALLT och det inte finns någon lösning;  livet är som det är... Människor tvingas acceptera de mest grymma öden... Man kan tyvärr inte styra över hur saker fungerar i livet - och det är så himla sjukt, orimligt och orättvist.. Du kanske skulle släppa allt för din egen skull, acceptera att din son funkar som han gör, och be och hoppas att det löser sig för honom.. och gör det inte det så är det så... Du låter utsliten..! Ibland är det bästa att bara rycka på axlarna och släppa taget om problem man inte kan påverka. Du är själv värd att ha det bra! Du har säkerligen ett eget liv att leva, som du vill (?) leva, och din son är trots allt inget barn längre.. Man kan inte skydda sina barn från livet.. 
Om du nu tycker att jag verkar prata i nattmössan, säg till så kan jag berätta om hemska saker i mitt eget liv som jag tvingas acceptera, för jag har inget val!