Så besviken på sonen
Sonen, som är 19, har en tendens att tappa bort saker - nycklar , plånböcker etc, Det har orsakat en hel del problem och omkostnader för både honom och mig. Nu har han börjat på ett nytt jobb där det är väldigt viktigt att hålla reda på sina saker.
Jag har tjatat om att han måste ha ett system för var han lägger saker men han menar att hans ?system? är att bara lägga saker över hela hemmet.
När jag städade senast hängde jag upp hans arbetskläder (eftersom de låg på golvet) och när han skulle lägga fram arbetskläderna så inser han att ett mycket viktigt föremål saknas.
Han hävdar att det måste ha fallit ur när jag hängde upp kläderna, vilket inte verkar så sannolikt eftersom alla fickor hade stängd dragkedja. Dessutom har vi vänt upp och ner på hela hemmet och inte hittat det.
Han har antagligen tappat det som med det mesta annat. Han har precis börjat på jobbet och är inte fast anställd så antagligen får han sparken. Vi vet inte än, vi vill leta in i det sista men sannolikt.
Jag blir besviken på att han inte kan hålla ordning på saker och för att han skyller på mig. Det är ju rätt omoget.
Ja, jag vet, det är jag som har uppfostrat honom men jag har varit noga med att han ska ta ansvar för sina handlingar och tjatat mig blå om att han måste hålla reda på sina saker.
Jag blir också besviken på att han inte anstränger sig själv mer för att leta. Jag måste tjata på honom för att han ska komma igång. Jag fattar inte det, jag hade letat dag och natt. Dessutom skriker och svär han åt mig konstant på grund av det här, Just nu har jag stängt in mig på mitt rum för att få lite lugn och ro.
Dessutom fick han veta att han inte har kommit inte på utbildningen han vill gå. Han hade väldigt lätt för sig i skolan men hade hög frånvaro och är lat så han fick A i flera ämnen men men B och C i ämnen som han lätt hade kunnat få A i om han hade ansträngt sig och varit där,
Det är klart att han inte kommer in då men han säger att han ska läsa upp betygen på komvux.
Något har jag ju gjort fel och jag är orolig för hur det ska gå för honom nu, Om han blir av med jobbet så kommer det att bli en hård läxa för han var så himla glad att han fick jobbet.
Jag trodde inte att det skulle bli så här. Jag har inte curlat honom även om det säkert framstår så.
Han tar jobbet på stort allvar och tar ansvar när han är där. Han är inte typen som vägrar jobba och sitter framför datorn hela dagen eller som är helt handfallen på jobbet. Han vill verkligen jobba och tycker att det är kul och så faller det på en sådant idiotisk grej.
Jag borde kanske bara låta honom ta smällen om han inte letar men det är så svårt att bara se på. Han fick verkligen ångest när han upptäckte det men sedan är det jag som har letat mest.
Han vill flytta hemifrån men hur ska det gå till när han inte ens kan hålla koll på sina saker? Hans mardröm är att bli en mammas pojke som bor hemma när han är 30 men tänk om det blir så ändå för att han är så uppe i det blå?
Han har verkligen potential, är begåvad och intelligent enligt lärarna, som sa att han var på universitetsnivå redan i gymnasiet. Han är självständig på vissa sätt och vill göra saker på egen hand och vill inte att jag lägger mig i, vilket jag förstår. Han har vänner och är omtyckt. Vännernas föräldrar har alltid sett honom som den ansvarsfulle som inte hittar på dumheter.
Självklart älskar jag honom massor, han är det finaste jag har. Jag blir bara så orolig för hur det ska gå.
Har ni några råd? Hur skulle ni agera som föräldrar?
