Så besviken på sonen

Vad är det som gör att du inte tror att han har adhd lr liknande? När jag läser det du skriver tycker jag att det fullkomligt skriker adhd...

Här är en till som sitter med en 19-åring. Jag tror att de försöker protestera mot att bli vuxna genom att "vägra" ta hand om lätta och grundläggande saker. Kommer mamma och pappa verkligen inte att rädda mig den här gången också, liksom? Samtidigt kan man ju passa på att bråka lite för att skynda på frigörelseprocessen. Charmigt.

Du vet redan vad du behöver göra, men det betyder ju inte att det är kul. Visa empati, för visst suger det att tappa bort viktiga saker och göra folk på jobbet besvikna. Kom kanske med lite svävande förslag, som att leta där saken var sist eller följa mat-spåret, men sluta själv att leta och försöka ställa tillrätta. Ju mer du kan bemöta honom som vuxen, desto bättre.

Min sötnos flyttar till korridorrum till hösten, så det är kanske lättare att ha tålamod när det finns ett slut på eländet. 

Kan tillägga att jag jobbar med ungdomar i den åldern och många av dem är verkligen precis så där planeringshandikappade som ts beskriver och det är inte några diagnoser i botten alls, bara vanligt tonårsbeteende.

Min som som idag är 37 var exakt så när han växte upp. Det var som om han var nyfödd var morgon och upptäckte världen på nytt. Inget vi sade eller gjorde gick in för dagen därpå så började vi om på nytt. Väldigt intelligent och hade lätt för sig i skolan, men så lat. Men det märkliga var att när vi inte var hemma, när han var tvungen att klara sig själv några dagar då fixade han det mesta. Kom i tid till skolan/jobb. Hittade alla sina grejor. Kom ihåg att vi hade en hund som skulle ha mat och rastas. Vi curlade aldrig honom, men för honom så räckte det att vi var hemma så var det som om han blev helt handlingsförlamad. Det var ständiga bråk om städning, tvätt och borttappade saker. Idag är han en ansvarsfull vuxen och en fantastisk pappa till sitt barn. Duktig på att sköta både hus, hem, och ekonomi.

Så någonstans så gjorde vi allt rätt ändå.

Jag tänker att hur man beter sig mot sin mamma i tonåren har väldigt lite att göra med hur man är uppfostrad att bete sig mot andra människor. Inte för att försvara att bete sig hur som helst, men ändå. När du tjatar om hans misstag och vad han borde göra hamnar ni nog lätt där, snarare än att hunnit hitta en relation där han är vuxen. 

Sen kan jag tillägga att om/när han letar och ber om hjälp, så visst hade jag kunnat hjälpa till. Men att göra det själv eller tjata tror jag inte är rätt väg att gå med någon som ändå är vuxen. 

Det låter som att både du och din son har haft det tufft periodvis och det kan ju sätta spår. Du är även ensam förälder och det är ju inte heller lätt. 

Jag tror det skulle vara väldigt hjälpsamt för er två att gå och prata med någon professionell för att få till ett bra samtal. Jag tror att det går att få familjerådgivning även för detta. Din son behöver få höra av någon utomstående att han behöver börja jobba med sig själv, och att du är villig att stötta honom, men inte ta över.

Tack för fler kloka svar! Det hjälper mig verkligen att reda ut tankarna. 

Det är ju den här balansgången som är så svår. Jag vill inte curla men vissa saker handlar ju om att man vill hjälpa till, som man skulle göra med vem som helst i en tuff situation. 

Jag känner igen det där med att sonen sköter sig när jag är bortrest. Då är han dessutom mycket gulligare mot mig. Han är så van vid att jag alltid finns där och jag inser att jag servar honom alldeles för mycket. 

Jag ska sluta tjata och påminna honom om viktiga saker för jag förstår ju att det inte hjälper honom att bli självständig.

Jag hade en ganska tuff uppväxt själv och försöker göra motsatsen men det blir fel. Jag känner också skuld över problemen med pappan och eftersom sonen var prematur och senare blev svårt sjuk så har jag varit överbeskyddande. 

Det är inte någon ursäkt men jag tror att det är därför det är så emotionellt svårt för mig att släppa taget, samtidigt som jag förstår att det är egoistiskt från min sida. . 

Jag har åkt ner på stan och tar en kaffe för att få tid  att tänka. Imorgon ska jag åka till något fint ställe eller träffa en väninna så får sonen styra upp det här själv. 

Tack för att ni är så förstående och samtidigt ger konstruktiv kritik. 

Nu går det inte att citera igen men jag har faktiskt tänkt på att vi skulle må bra av att gå i terapi tillsammans.

Vi har en bra kommunikation när det är lugnt och kan prata om hur vi är mot varandra och han kan vara insiktsfull ibland och be om ursäkt för sitt beteende. 

På det hela taget är han en sådan fin person och det är jag verkligen stolt över. Han är en bra, lojal och omtänksam vän och alla vuxna i vår omgivning tycker att han är så himla trevlig. 

Det är så tydligt att problemet finns mellan oss och det har nog kommit till en brytpunkt nu, 

Låt honom reda sina egna smällar. När ingen räddar upp måste man jobba på det själv.