Så besviken på sonen

Sluta tjata. Punkt. Hans jobb, hans utbildning, hans ansvar. 

Är det nyckel, eller vad annat har han med hem som är så viktigt så han riskerar avsked?

Jag tänker att hur man beter sig mot sin mamma i tonåren har väldigt lite att göra med hur man är uppfostrad att bete sig mot andra människor. Inte för att försvara att bete sig hur som helst, men ändå. När du tjatar om hans misstag och vad han borde göra hamnar ni nog lätt där, snarare än att hunnit hitta en relation där han är vuxen. 

Sen kan jag tillägga att om/när han letar och ber om hjälp, så visst hade jag kunnat hjälpa till. Men att göra det själv eller tjata tror jag inte är rätt väg att gå med någon som ändå är vuxen.