Så besviken på sonen

Det går inte att citera av någon anledning så jag svarar här. 

Han har skaffat airtags på eget initiativ för plånboken fast det hjälper tyvärr inte i det här läget. 

Jag vet, jag måste försöka stå tillbaka och inte rädda honom fast det är svårt. Jag blir ju ledsen för hans skull eftersom han verkligen ville ha det här jobbet.  

Jag var likadan när jag va yngre och tappade bort saker så jag fick hitta system för det som jag använder än idag, 

Jag har försökt dela med mig av det till honom men det hjälper inte. Det fungerar några dagar sedan börjar det om. 

Jag tror inte att han har ADHD men visst kan han ha drag av det och då är det som sagt viktigt att ha system. 

Pappan orsakar tvärtom bara problem för oss så det är ingen att vända sig till. Jag lämnade honom för många år sedan. 

Sonen har haft det tufft i perioder av flera skäl, bland annat på grund av pappan, och han varit svårt sjuk. 

Jag tror att det är därför jag försöker rädda honom hela tiden. Jag vet också att jag måste sluta med det men det är så svårt. 

Det är bara mig han beter sig så där dåligt emot så det är ju tydligt att vi måste bryta det här mönstret. Mot andra är han väldigt korrekt och väluppfostrad. Han har aldrig haft problem i skolan till exempel. Det är jag som får ta alla utbrott och en hel del elakheter, 

Just nu slamrar han och svär utanför min dörr på ett demonstrativt sätt men jag tänker ignorera det, Det är som när han var liten och fick ett utbrott för att han ville ha något. Jag vägrade gå med på det så han insåg att det inte lönade sig och slutade med det. Jag får göra samma sak nu. 

På vissa sätt är han mogen och klok för sin ålder men på andra sätt rätt omogen, särskilt mot mig. 

Nu hör jag att han letar i alla fall. 

Tack för fler kloka svar! Det hjälper mig verkligen att reda ut tankarna. 

Det är ju den här balansgången som är så svår. Jag vill inte curla men vissa saker handlar ju om att man vill hjälpa till, som man skulle göra med vem som helst i en tuff situation. 

Jag känner igen det där med att sonen sköter sig när jag är bortrest. Då är han dessutom mycket gulligare mot mig. Han är så van vid att jag alltid finns där och jag inser att jag servar honom alldeles för mycket. 

Jag ska sluta tjata och påminna honom om viktiga saker för jag förstår ju att det inte hjälper honom att bli självständig.

Jag hade en ganska tuff uppväxt själv och försöker göra motsatsen men det blir fel. Jag känner också skuld över problemen med pappan och eftersom sonen var prematur och senare blev svårt sjuk så har jag varit överbeskyddande. 

Det är inte någon ursäkt men jag tror att det är därför det är så emotionellt svårt för mig att släppa taget, samtidigt som jag förstår att det är egoistiskt från min sida. . 

Jag har åkt ner på stan och tar en kaffe för att få tid  att tänka. Imorgon ska jag åka till något fint ställe eller träffa en väninna så får sonen styra upp det här själv. 

Tack för att ni är så förstående och samtidigt ger konstruktiv kritik. 

Nu går det inte att citera igen men jag har faktiskt tänkt på att vi skulle må bra av att gå i terapi tillsammans.

Vi har en bra kommunikation när det är lugnt och kan prata om hur vi är mot varandra och han kan vara insiktsfull ibland och be om ursäkt för sitt beteende. 

På det hela taget är han en sådan fin person och det är jag verkligen stolt över. Han är en bra, lojal och omtänksam vän och alla vuxna i vår omgivning tycker att han är så himla trevlig. 

Det är så tydligt att problemet finns mellan oss och det har nog kommit till en brytpunkt nu, 

 

Jag förstår vad ni menar med diagnos men det finns så många andra faktorer som spelar in i hans mående. Det är svårt att veta vad som är vad. 

Han lugnade ner sig igår när jag drog mig undan. Han ringde mig flera gånger för att berätta vad han tänkte göra nu. Jag svarade att det låter bra ungefär men tjatade inte och försökte inte styra upp situationen åt honom. 

När jag sysslade med mitt så kom han till slut och bad om ursäkt för att han reagerade som han gjorde. Vi pratade om hur man kan hantera kriser på ett mer konstruktivt sätt. 

Det är så tydligt att när jag lutar mig tillbaka så sätter han igång och försöker lösa problemen själv. Jag inser att signalen till honom när jag lägger mig i är att jag inte har förtroende för att han ska klara av saker själv, fast jag har det. 

Jag har tänkt börja i terapi ändå och det här är något jag behöver ta upp. Jag har ensam fått hantera en hel del svårigheter och kommer på mig själv med att alltid vara i beredskap och vilja ha kontroll eftersom jag har varit tvungen till det tidigare. 

Det kommer att bli tufft emotionellt och jag kommer att behöva påminna mig själv om att inte falla in i gamla mönster men det är nödvändigt, 

Nja, det jag blev besviken på är att sonen själv sa att han absolut inte skulle tappa bort viktiga saker på det här jobbet, vilket han gör hela tiden annars. Det handlade om den här konkreta händelsen. Han är rätt besviken på sig själv också för att han tabbade sig igen.

För övrigt har jag inte sagt till honom att jag är besviken, det vore inte särskilt konstruktivt, utan jag skrev det här för att ventilera. 

Vem han vill vara, vad han vill jobba med, hur han resonerar och vilka åsikter han har lägger jag mig absolut inte i. 

Jag hade själv en förälder som hela tiden försökte forma mig till någon jag inte är och just därför skulle jag aldrig göra så mot sonen. 

Han har helt andra intressen, vill jobba inom ett helt annat område än jag och han röstade på ett parti som jag aldrig skulle rösta på, Jag är inte ett dugg besviken på det utan tycker att det är intressant att se hur han utvecklas som person.  På det hela taget är jag jättestolt över sonen. 

Jag kritiserar inte sonen på det sättet. Det här är ju en tråd för mig där jag kan ventilera. Jag har försökt lugna honom och hitta lösningar. Att kritisera någon när skadan redan är skedd är ju helt meningslöst. 

Jag kritiserar inte sonen utan uppmuntrar honom och försöker hitta lösningar. Återigen har jag skrivit en tråd om min frustration. Jag har inte skrivit någonstans att jag kritiserar och dömer sonen, jag tror inte på den typen av?uppfostran?, eller att jag skulle föreslå en ADHD-utredning. 

Det är nog bra att läsa igenom tråden först för att få en bild av situationen. 

Tro mig, vi har provat allt det men sonen är 19 år och måste klara av det själv. Jag har sagt att han måste hitta egna system så många gånger men till slut är det upp till honom, 

Att han inte kan hålla ordning har ju fått allvarliga konsekvenser nu när han riskerar att få sparken. 

Jag städade när sonen inte vad hemma och tröttnade på att kliva över hans saker. 

Jo, jag har ju konstaterat det ett antal gånger i tråden, 

Jag förstår inte varför en del i tråden tror att jag inte har stöttat och hjälpt sonen att hålla ordning på saker. Vi har provat alla möjliga strategier och system och jag har även låtit honom hitta egna strategier. Det enda som har fungerat är airtag och att fästa nycklarna med kedja fast det har han inte gjort med föremålen från jobbet tyvärr. 

Jag tycker att jag fick jättebra råd i början av tråden som jag verkligen tog till mig men det är svårt för mig att svara på sådant som andra antar om mig och sonen när det inte stämmer. Jag förstår inte poängen med att döma ut mig antingen som en kritisk, oförstående mamma eller en mesig curlingförälder och sonen som en bortklemade mansbebis. 

Ni får skriva er åsikt förstås men det blir lättare om ni ställer frågor för att ta reda på om det verkligen är så eller om ni har missförstått. Poängen är väl att ge råd och inte att få en person att må ännu sämre i en redan jobbig situation.