Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Gel: tack för ditt svar. Det vore hemskt att sätta in en kil mellan mitt styvbarn och min sambo. Det vill jag ej! Dom får ha hur mycket egentid för sig själva som dom vill, dom har rest väg tillsammans själva t.ex. Samtidigt är det svårt för mig att behandla styvbarnet som mitt egna, eftersom allt har gått så fort och vi bara har bott ihop i 6 månader (varannan vecka i ett år). Min bebis känner jag något HELT annat för än mitt styvbarn. Styvbarnet är mer som en avlägsen släkting typ. Men jag ska kämpa för att acceptera honom och välkomna honom. Annars är det jag som får skämmas i framtiden !

Jag tycker att du ska prata ärligt med barnet. Berätta att du blir både ledsen och arg när du säger godmorgon och inte får något svar.

Bekräfta att du kan förstå att situationen med att pappa har en ny kvinna och ny bebis är svår och jobbig, men att du bryr dig om honom och vill att ni ska trivas tillsammans. 

 Om ni ska bo tillsammans blir det väldigt märkligt om du inte ska finnas med i det vardagliga. Jag fattar inte riktigt det här som många styvmammor menar att pappan får ta allt med sitt barn. Det blir en konstig hemsituation att en vuxen och ett barn aldrig ska interagera men ändå ska vara familj i vissa avseenden. Du behöver inte göra allt jobbet, men du behöver skapa samhörighet. Det är inte pojkens fel att du saknar kärnfamilj.

Börja med att försöka bygga relation med barnet.Ta del av hans tankar, föreslå saker ni kan göra, erbjud dig att hjälpa honom, lär dig namnen på hans vänner och prata om dem, kom ihåg hans favoritmat och överraska med att ni har det hemma till honom när han kommer. Låt honom få vara en riktig person i er familj, inte bara en börda.

Tack för ditt svar. Jag ska försöka prata med bonusbarnet. I början försökte jag engagera mig till max i barnet, när vår bebis kom hade jag mer fokus på styvbarnet än på bebisen. Det slutade med sjukskrivning för mig efter några månader, jag var helt utmattad och det gick ut över min bebis :(

Där och då insåg jag att jag måste prioritera att må bra själv och kunna ta hand om min bebis, som är totalt utlämnad till mig.

Inte prioritera ett styvbarn som har både en engagerad pappa och mamma.

Nu engagerar jag mig inte längre i styvbarnet på samma sätt. Jag orkar inte. Även om jag förstår av era råd att det är för min egen skull (och hela familjens). Orken räcker inte till och jag tänker inte försumma min bebis igen.

I början tyckte jag att jag kunde prata med barnet om vissa (allvarliga) grejer, om "oss", vi hade en bättre kontakt tror jag. Vi hade en mer ärlig, avslappnad kontakt. Skrattade mycket. Nu har vi kul ihop ibland, speciellt när hela familjen hittar på roliga grejer ihop, då kan vi skratta och busa och ha jättekul! Men jag är så arg på pappan (min sambo) och tycker att jag får ställa upp på allt det vardagliga, "skitjobbet", utan något inflytande över barnet. Och det tär att bli ignorerad, i längden. Jag är dessutom mer trött, av bebisen, och fokuserar på bebisen. Och irritationen över sambon går ut över styvbarnet genom att jag inte orkar ge det mer uppmärksamhet, jag har fullt upp med att få vardagen att flyta på. Jag tror att många biopappor skulle tjäna på att dra lasset själva med biobarnet även om det är tungt och låta styvmamman och barnet vara ifred och lära känna varann kravlöst. Så verkar det vara mer för styvpappor, eller?

Så slutligen, jag förstår att många Styvmammor ställer sig lite utanför allt vardagsjobb och tvärvägrar tillslut, även om det kan verka märkligt och skapar en konstig stämning i familjen. Det är egentligen samma sak med vår gemensamma bebis, som mamma är det lätt att göra ALLT, om man istället lägger sig i soffan en stund reagerar hela familjen med ett "Va?!" Men om mamman i familjen mår dåligt och går runt och känner sig utnyttjad så mår hela familjen dåligt till slut.

Oj, jag förstår inte hur man kan bli så utmattad att man blir sjukskriven av att försöka lära känna ett barn som man bor med varannan vecka? Det låter ju riktigt illa. Måste också ha känts enormt konstigt för barnet att leva med en person som först engagerar sig "till max" och sedan försvinner helt ur sammanhanget och blir sjukskriven och utmattad. Vilken hemsk känsla att göra någon sjukskriven av utmattning bara för att man finns, han känner sig säkert helt värdelös i er familj.

Kan du inte försöka ha en lite mer normal och avslappnad relation? Vet inte vilken ålder det är på din bonus, men kanske kolla på barnprogram tillsammans och småprata om vad man ser. Sitta tillsammans och rita eller bygga lego? Baka chokladbollar och småprata under tiden? 

Då blir er relation mer naturlig och det kommer att kännas mer naturligt också för barnet att räkna med dig i familjen. Fostra ett barn kan man inte göra utan relation, då blir det maktutövning. Fostran kommer hand i hand med relation. 

Vad är det för skitjobb med barnet som du menar? Är det jobb som går utöver det som redan behövs i en familj som tvätta, laga mat, plocka undan? Där får du ju prata med din man och kräva att ni delar på alla hemsysslor oavsett om det är ni vuxna eller barnen som genererar jobbet. 

Börja jobba och låt pappan vara föräldraledig. Då slipper du bli utmattad eftersom pappan sköter hem och barnen.

Jag lever också i en bonusfamilj men min sambo har också levt i en (bonusens mamma hade barn sen innan) så han vet vad det handlar om. Så jag har väl kanske lite gratis med mig där när jag blir irriterad på vissa saker för sambon förstår (delvis iaf )hur jag känner.

Det du måste göra är att sätta dig när med din sambo (helst när inte bonusen är där och bebisen sover eller nåt så det inte är nåt som stör). Du får göra klart för honom att det är han som har huvudansvaret för bonusen så du ska inte behöva sätta ditt liv på väntan bara för att det är eran vecka. Din sambo ska inte bli sur och grinig om du ska iväg på annat den veckan för faktiskt så är det inte ditt barn så då ska inte du behöva vara närvarande hela tiden (inte ens om det hade varit ditt barn för pappan måste kunna ta hand om sina barn själv också..).

Du måste även göra klart för honom att du inte är nån hushållerska utan det ska vara delat arbete även om du är föräldraledig.

Dessutom måste du förklara för honom att det blir fel för bebisen (iaf när den blir större) om ni ska hitta på familjegrejer bara varannan vecka, hur du ska förklara det vet jag inte tyvärr för det har faktiskt sambon varit bra på att livet står inte på väntan bara för att hans äldsta barn inte är här.

Angående planering om när bonusen ska komma så får du göra klart att du också är vuxen i hemmet så du har lika stor eätt att få veta ändringar i schemat som honom. Men självklart ska bonusen alltid ha rätt att komma men du har lika stor rätt att veta att han kommer.

Om han inte förstår så får du göra vad som krävs för att han ska förstå. Jag har varit tvungen att ryta i ordentligt ibland för att det ska gå in men det är värt det bara det sker någon förbättring. Jag har hört nånstans att det tar två år för en ny familj att börja lära känna varandra såpass att det funkar hyfsat men jag tycker iaf det är värt det, speciellt när man ser våra gemensamma avguda sin storebror

Jag tror jag läste att du flyttade in i hans hem? Jag anser att det bästa är att börja om på neutral mark (iaf om det är i det hemmet han levde med exet). Det blev mycket bättre för oss iaf när han sålde sitt hus där han levt med exet och vi skaffade ett eget gemensamt hus.

prata: jag formulerade det kanske slarvigt, det var inte styvbarnet i sig som gjorde att jag blev sjukskriven, det var hela situationen.

Lisa: tack, det är en bra ide! Min sambo ska ta över snart :)

sobrio88: tack för ditt svar, det här sparar jag och har som hjälp när jag ska försöka formulera mig för sambon! Du verkar veta vad jag pratar om :) Jag har också fått ryta ifrån rejält. Och det stämmer att jag har flyttat in i hans hus sen tidigare, inte så snart... Att det tar två år (minst) stämmer nog, jag hoppas att våra roller sätter sig mer och mer!

Ja, visst är det underbart att se syskonen leka och ha kul ihop :) det gör det hela värt det ibland.

Det är inget konstigt med det, de bara fortsätter som de gjorde innan man själv kom med i bilden. Det är ju naturligt för barnet att gå till sin förälder när det är något, och ändrar man inte det aktivt så fortsätter de gå till honom. 
Varför måste man tvunget va en familj?
Det är man ju ändå aldrig iom att man saknar blodsband, och gemensamma barnen och partnerns har olika släkt och förutsättningar i livet.

Nej, Ess, man behöver ju inte bli en familj. Man kan gå runt i hemmet och låtsas att vissa personer inte finns där.

Det beteendet brukar dock bara vara okej från styvmammans sida, hon kan ignorera styvbarnen men nåde ungarna om de inte är artiga och trevliga mot styvmamman.

Och sen när barnen är vuxna så går det utmärkt att aldrig bjuda hem dem, men nåde det styvbarn som inte vill bjuda styvmamman på sitt bröllop eller andra högtider.

Jag har en bonuspappa som älskar mig som sin egen och slltid agerat som en extra vuxen i mitt liv. Vi umgås även utan min mamma, vi gillar varann, han är en extra morfar. Och så har jag pappas fru. En kärring som förskt utesluta mig ur pappas liv men ändå prompt måste snylta på mina händelser när det passar henne. Och om hon inte får komma så får inte min pappa heller komma. Då passar det inte att han tar hand om sitt och hon sköter sitt. Kräks på att barn ska behöva tillbringa galva sin uppväxt med känslomässigt snåla krringar som bara ser till sina egna behov.

Är själv bonusmamma idag och ser mina bonusbarn som människor, värdefulla och värda att älska för som egen skull, med alla sina bra och mindre bra egenskaper.

Varför måste man nonchalera dem och låtsas som de inte finns?
Förklara gärna det.

Varför får inte föräldern fortsätta va förälder även om en partner flyttar in. Varför ska partnern ta ansvar för barnet, det är ju för förälderns skull som barnet överhuvudtaget kommer dit, inte för min skull. Har inte föräldern intresse av att ta hand om sitt barn så ska det heller inte komma.