Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Till Ess: jag önskar att jag hade ditt mod att säga ifrån. Surar inte din man och straffar dig när du gör så?

Min sambo säger att jag har familj nu, det är bara att acceptera situationen. Om jag vill göra egna grejer under bonusveckorna så straffar han mig hela veckan vi är själva.

Nej, jag tycker bara att du ska lägga problemet där det hör hemma. Det vill säga, inte på ett barn som inte har valt situationen, utan på din vuxna sambo som både valt situationen och hanterar den illa. 

Så många trådar på FL om kvinnor som avskyr sina bonusbarn och önskar dem all världens väg. Och väldigt ofta mynnar det ut i män som inte tar ansvar, varken för sina barn, sina ex-relationer eller sina nya relationer. 

Han låter inte som någon särskilt trevlig man. Hans beteende har inte med bonusbarn att göra, han behandlar dig helt enkelt illa. 

Ok, då förstår jag det du skrev bättre. Det är nog möjligt att han inte behandlar mig så bra. Jag tycker att han surar och straffar mig så fort jag inte gör så som han vill. Det kan gå veckor av surande och ignorerande. Det leder till att han får bestämma det mesta i vårt förhållande. Jag är dock inte perfekt själv, och har många mindre bra sidor. Men det stämmer det du skriver, mycket av min frustration gällande mig och min sambo går ut över hans barn, genom att jag inte kan ta barnet till mig och bara irriterar mig när barnet är här.

Nu är barnen vuxna. Men han hade bott själv länge och hade sina rutiner, han visste dessutom att jag inte tyckte om barn. Varför skulle han straffa mig för att jag inte ville ta hand om HANS barn?
Hade han tyckt det var jobbigt att ta hand om dem så hade de inte behövt komma. 

Vad gör denna mannen så underbar att du står ut med att bli behandlad så?
Ta inte åt dig när han surar, bara vänd ryggen till och skit i honom och gör vad du tycker är kul. Det är svårt att straffa någon som inte bryr sig det minsta.

Till Ess: ok, men var det inte svårt att låta din man ta hand om sina ena barn OCH hälften av det som rörde era gemensamma? Jag förstod det som att ni även har gemensamma barn? Jag tycker nämligen att det är svårt, om vi t.ex. hänger tillsammans här hemma, att inte ta hand om antingen 1. Allt som rör vår gemensamma bebis 2. Överlåta ansvaret på bebisen på sambon och ta hand om bonusen istället. Men om min sambo är tvungen att BÅDE ta hand om bebisen och sitt eget barn så får jag snabbt dåligt samvete och min sambo blir sur.

Och att bara vända ryggen till och strunta i när min sambo blir sur, det går inte för mig. Det äter upp mig. Han blir tyst och sluten, svarar ej på tilltal, säger ej hej/hejdå/godnatt eller godmorgon, har en allmänt otrevlig, vresig ton. Pikar och är sarkastisk. Jag går sönder av det. När hans barn är här är dom dessutom två som ignorerar mig. Jag får panik av den situationen och vill bara att stämningen ska bli bra igen. Jag hör själv hur det låter, det låter osunt. Men min sambo var inte så här innan vi fick barn och nu vet jag inte hur jsg ska kunna nå fram till honom. Som sagt, jag har inte heller världens bästa humör och kan också vara sur och vresig, dock inte som min sambo.

Kan tillägga att jag även klargjorde för min sambo att jag inte ville ta ett föräldraansvar över styvbarnet när vi flyttade ihop, allt sånt fick han sköta. Och han gick med på det då, inför ihopflytten. Men nu är vi här, ett år senare, och inget av det vi kom överens om då gäller längre.

Sluta vara hushållerska till att börja med. Ta inte över ansvaret för bonusen utan låt honom sköta allt som rör hans barn. Så typiskt biopappor att dumpa över allt på sin nya och att hon blir bitter tillslut.. Vägra lyfta ett finger förrrens han respekterar att du också ska ha något att säga till om. Som bonusmorsa tilldelas man bara förpliktelser och skyldigheter men inga som helst rättigheter. Ställ inte upp på det..

The silent treatment. Är grov psykisk misshandel och inget du ska acceptera en enda sekund..

Man är inte familj bara för att man lever ihop. Och man kan vara familj på olika sätt.

Som du skrev behöver man ha en samsyn - oavsett om man vill ha fullt ansvar eller att enbart föräldern tar föräldraansvaret.

Vilken sorts uppdelning man har tror jag spelar mindre roll, så länge man är överens.

När jag löser vad du skriver känns det som att du varit den som anpassat dig - inte som att NI anpassat er och kommit till gemensamma lösningar..