Anonym (Anonym)

Äldre 27 Dec 10:51

123 svar

Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Jag bor med min sambo sedan ett år tillbaka, med vår gemensamma bebis. Varannan vecka bor även hans barn sedan tidigare här. Det har fungerat ganska dåligt hittills och jag har svårt att stå ut varannan vecka. Jag tycker att min sambos barn behandlas bortskämt och alltid ska prioriteras över vårt gemensamma barn. Varje gång jag tar upp något som jag vill förändra eller förbättra i familjen leder det till ett gräl mellan mig och min sambo. Oavsett vad det gäller. Han bestämmer även över mitt huvud, när hans barn ska vara här och inte, trots att vi kommit överens i familjerådgivning om att han ska låta mig veta sånt på förhand. Nu hade han t.ex. bestämt att julen skulle firas ihop alla fyra, utan att fråga mig. Hans barn tillåts även ignorera mig och behandla mig som luft. Min sambo säger till ibland men så händer det igen, varje dag som barnet bor här. Jag känner att jag står bakbunden i mitt eget liv, att jag ej har makt över mitt eget liv 50 % av tiden. Det går tyvärr ut över min sambos barn, som jag börjar tycka mer och mer illa om. Det går även ut över vår kärleksrelation, vi grälar ofta. Jag är även orolig över att det ska gå ut över vår gemensamma bebis. Hur har ni andra styvföräldrar lyckats få er partner att lyssna till er, när det gäller att få vara med och bestämma kring saker som påverkar HELA familjen? Hur har ni lyckats trivas i styvfamiljslivet? Just nu känner jag mig som en oavlönad hushållerska och lekkompis. Om jag åker iväg och gör egna grejer då min sambos barn är här blir min sambo sur och besviken på mig. Jag sörjer kärnfamiljen som jag aldrig kan få. Inte förrän jag fick ett eget barn, har jag förstått vad det innebär. Inte ens på BB kunde vi få vara bara vi tre och landa med bebisen, absolut inte tiden efter. Jag håller på att bli bitter och har svårt att se att jag ska leva i många år på det här sättet. Jag vet att vi har gått fort fram med samboskap och bebis, så det behöver inte påpekas. Hade jag vetat vad det inneburit att leva med någon annans barn så hade jag tänkt till och gjort allting på ett annat sätt. Innan jag blev gravid fungerade det bra med hans barn och jag tyckte om tanken på bonusfamilj. Nu när jag vet vad det innebär känner jag att jag var så naiv och godtrogen. Jag kämpar på som styvförälder men det går inte så bra och all min ork går till bebisen. Alla tips mottages tacksamt.

Siden

Äldre 28 Dec 10:25

#91

Bibo: jag hoppas att det är som du säger, att jag kommer förstå mer och mer i hjärtat, vad hans son betyder för honom.

Brumma

Äldre 28 Dec 11:33

#92

Siden skrev 2017-12-28 10:23:41 följande:

Bibo: vad fint du skriver! Det ger hopp, att ni har kunnat fungera som familj. Jag kallar oss också Stora och Lilla familjen, haha! Men hos oss så konkurrerar de båda familjerna med varann :/ Som exempel, så känns det ofta som om vårt liv bara står på vänt varannan vecka, då vi är tre. Min sambo passar på att jobba över, vi äter ej frukost eller middag ihop, gör inget kul på helgen utan då ska vi passa på att städa och tvätta, enligt min sambo. Sen när vi är fyra varannan vecka kommer han hem redan vid tre, vill umgås och göra familjegrejer, laga god mat och äta middag ihop varje dag, hitta på roliga saker på helgen. Detta gör mig så ledsen :(

Har förstått att det är så hos många och det känns fruktansvärt orättvist mot barnet som bor heltid. Barnet som bor halvtid har (i de flesta fall) två familjer som vill göra kul saker när barnet är där - dvs på heltid. Barnet som BOR heltid får något slags "halvliv" med sina föräldrar. Inte ok enligt mig.

Stora saker, som årets större semester, kalas osv tycker jag man gör allihop, men barnet som bor heltid måste få leva ett normalt liv även om syskonet inte är där. Man kan inte gå och vänta.

Vi gör saker ibland när vi är alla och ibland när vi är färre. Vi gör även saker med enbart ett barn (vi har två gemensamma) - tex åkte jag på solsemester med enbart äldsta gemensamma. Superskönt att få bara vara vi ;)

Jag tror även det är viktigt att alla barn får vardagsliv - dvs faktiskt vara med om att det städas o tvättas.. Hur blir det om båda föräldrarna alltid gör sånt när barnet inte är hemma? Visar ju inte verklig vardag precis. .

Siden

Äldre 28 Dec 12:03

#93

Är det så för flera alltså? Vad sorgligt. Jag trodde att jag var ensam om att leva "halvliv". Vad sjukt att det blir så för många. Vad lär det dom barn som bor i två hem? Jag hade själv skilda föräldrar och dom överkompenserade båda två med roliga saker och presenter och extra god mat varje vecka. Två jular, två födelsedagar osv. Men jag hade inga halvsyskon som påverkades av det.

Otroligt orättvist mot barnet/barnen som bor på heltid är det. Som skilsmässobarn är det väl heller så kul alla gånger, jag struntade nog i att jag fick fira två jular när jag var barn och blev bortskämd, jag hade hellre velat ha EN familj.

Vad bra att ni fördelar det mer jämnt. Jag har (genom gräl gräl gräl) fått min sambo att förstå att han behöver göra roliga grejer även med Lilla familjen :) Och ha semester även med oss. Ja ja, jag märker att jag mer och mer låter som en offerkofta i den här tråden, jag ska fundera över alla råd och gå på familjerådgivning.

Brumma

Äldre 28 Dec 12:17

#94

Siden skrev 2017-12-28 12:03:18 följande:

Är det så för flera alltså? Vad sorgligt. Jag trodde att jag var ensam om att leva "halvliv". Vad sjukt att det blir så för många. Vad lär det dom barn som bor i två hem? Jag hade själv skilda föräldrar och dom överkompenserade båda två med roliga saker och presenter och extra god mat varje vecka. Två jular, två födelsedagar osv. Men jag hade inga halvsyskon som påverkades av det.

Otroligt orättvist mot barnet/barnen som bor på heltid är det. Som skilsmässobarn är det väl heller så kul alla gånger, jag struntade nog i att jag fick fira två jular när jag var barn och blev bortskämd, jag hade hellre velat ha EN familj.

Vad bra att ni fördelar det mer jämnt. Jag har (genom gräl gräl gräl) fått min sambo att förstå att han behöver göra roliga grejer även med Lilla familjen :) Och ha semester även med oss. Ja ja, jag märker att jag mer och mer låter som en offerkofta i den här tråden, jag ska fundera över alla råd och gå på familjerådgivning.

Jag tror att det är vabligare att man lever normalt familjeliv - med vardag och roliga saker - oavsett vilka barn som är hemma än tvärtom, men har ju läst härinne att det förekommer. Har läst än fler som anser att det BORDE vara så.. Att de förstfödda barnen MÅSTE vara med på precis allt - annars utesluter man dem... Helt uppåt väggarna anser jag.. Utesluts gör man om man aldrig får vara med, men fördelar man aktiviteterna så hamnar de både när alla barn är hemma och när några är det. Att låta de gemensamma barnen ha ett normalt liv är inte att utesluta syskonet...

Ibland behöver man helt enkelt prata av sig - man blir ingen offerkofta för det ;)

Anonym (mmm)

Äldre 28 Dec 12:25

#95

Anonym (Anonym) skrev 2017-12-27 10:51:20 följande:

Jag bor med min sambo sedan ett år tillbaka, med vår gemensamma bebis. Varannan vecka bor även hans barn sedan tidigare här. Det har fungerat ganska dåligt hittills och jag har svårt att stå ut varannan vecka. Jag tycker att min sambos barn behandlas bortskämt och alltid ska prioriteras över vårt gemensamma barn. Varje gång jag tar upp något som jag vill förändra eller förbättra i familjen leder det till ett gräl mellan mig och min sambo. Oavsett vad det gäller. Han bestämmer även över mitt huvud, när hans barn ska vara här och inte, trots att vi kommit överens i familjerådgivning om att han ska låta mig veta sånt på förhand. Nu hade han t.ex. bestämt att julen skulle firas ihop alla fyra, utan att fråga mig. Hans barn tillåts även ignorera mig och behandla mig som luft. Min sambo säger till ibland men så händer det igen, varje dag som barnet bor här. Jag känner att jag står bakbunden i mitt eget liv, att jag ej har makt över mitt eget liv 50 % av tiden. Det går tyvärr ut över min sambos barn, som jag börjar tycka mer och mer illa om. Det går även ut över vår kärleksrelation, vi grälar ofta. Jag är även orolig över att det ska gå ut över vår gemensamma bebis. Hur har ni andra styvföräldrar lyckats få er partner att lyssna till er, när det gäller att få vara med och bestämma kring saker som påverkar HELA familjen? Hur har ni lyckats trivas i styvfamiljslivet? Just nu känner jag mig som en oavlönad hushållerska och lekkompis. Om jag åker iväg och gör egna grejer då min sambos barn är här blir min sambo sur och besviken på mig. Jag sörjer kärnfamiljen som jag aldrig kan få. Inte förrän jag fick ett eget barn, har jag förstått vad det innebär. Inte ens på BB kunde vi få vara bara vi tre och landa med bebisen, absolut inte tiden efter. Jag håller på att bli bitter och har svårt att se att jag ska leva i många år på det här sättet. Jag vet att vi har gått fort fram med samboskap och bebis, så det behöver inte påpekas. Hade jag vetat vad det inneburit att leva med någon annans barn så hade jag tänkt till och gjort allting på ett annat sätt. Innan jag blev gravid fungerade det bra med hans barn och jag tyckte om tanken på bonusfamilj. Nu när jag vet vad det innebär känner jag att jag var så naiv och godtrogen. Jag kämpar på som styvförälder men det går inte så bra och all min ork går till bebisen. Alla tips mottages tacksamt.

Så där har vi det inte alls, men det beror på att grundinställningen är att det är VÅRT hem, VÅRA barn (trots att vi inte har gemensamma barn), VÅR ekonomi osv. Vi samtalar om allt och bestämmer allt tillsammans. Visst kan det ha hänt att någon av oss bestämt något lite fort ihop med ett av våra ex, för att det behövdes, men det har inte varit så stora saker så att det orsakat problem mellan oss.
Det är din man som är problemet här - uppenbarligen tänker han inte Vi och VÅRT utan MITT och så råkar du visst också bo där, ungefär.

Tycker egentligen att ni ska separera, då går han miste om markservicen och kan få ta alla dusterna med sitt barn utan din hjälp.

Siden

Äldre 28 Dec 12:49

#96

Brumma: behovet av att prata av sig är STORT hos mig, haha :)

Det låter bra att de verkar vanligare att man lever hela tiden, inte halva. På familjeliv syns väl mest bekymren.

Jag hoppas att jag om fem kan se tillbaka på den här tiden och tänka: "herregud vad vi kämpade! Vad mycket bättre det är nu" oavsett hur vi bor om fem år..

Siden

Äldre 28 Dec 13:02

#97

Mmm: ett hårt svar, men visst, min sambo kör på som han vill med sitt barn trots att jag sköter hälften av allt hemma och nästan allt med vår bebis (är ju föräldraledig). Vi är inte ett team utan krigar mot varann :(

Anonym (bibo)

Äldre 28 Dec 18:11

#98

Siden skrev 2017-12-28 13:02:56 följande:

Mmm: ett hårt svar, men visst, min sambo kör på som han vill med sitt barn trots att jag sköter hälften av allt hemma och nästan allt med vår bebis (är ju föräldraledig). Vi är inte ett team utan krigar mot varann :(

Vad tråkigt det låter. Just nu har ditt barn inte ont av hans upplägg, men det kommer en dag då det kommer må dåligt av att allt står stilla när storasyskonet inte är där. Det kommer din man förhoppningsvis inse innan. Nu kan han skylla på att det är en bebis..

Ni kommer behöva ändra upplägget senare helt klart. Även för din skull. Tror det är vanligt att män börjar jobba mer när de fått barn även i kärnfamiljer. Så verkar det i min vänakapskrets.

Sen måste han inse att hans tidihare barn har det roligt hos mamman när han inte är hos er. Så varför ska han ha dåligt samvete över att hans och ert liv också hör det. Ni måste kunna göra roligare saker än att tvätta och städa. Om intr han inser det så gör det utan honom. Åk till vänner på helgen med ert barn eller till din familj. Varför ska du vara hemma och städa och pausa ditt liv??

Jag kunde prata med min man och vi förklarade även för barnen sen. Att vi inte kan pausa. Att dom gör saker med mamma och med oss. Sen ville vi ju så klart ha med dom på så mycket som möjligt ändå. Men det gick inte alltid. Ibland krockade det helt enkelt. Nu hade vi vh efter en tid och då blev det ännu svårare att pausa så klart.

Kan du prata med din man om hur du känner?

Canadasvensk

Äldre 28 Dec 18:14

#99

Siden skrev 2017-12-27 11:23:48 följande:

Ja, familjerådgivning tycker jag är en bra ide men min sambo vill inte och då är det svårt att tvinga honom. Han tycker att jag ska ge det tid, ha tålamod och se det positiva. Han tycker även att saker och ting går bättre och bättre - det tycker inte jag..

Om det inte fungerar så tycker jag visst att du kan "tvinga" honom att gå med dig. Ställ ett ultimatum...

Angående hur dina bonus barn behandlar dig så tycker jag en bra regel är att dom måste visa samma respek till dig som du till dom. Så allt som är oacceptabelt för dig att säga oacceptabelt för dom.

Till exempel, du kan ju natruligtvis inte ignorera dom eller kalla dom dumma. Så då går alltså gränsen där för dom också.

Siden

Äldre 28 Dec 18:31

#100

Bibo: jag hoppas också att det ändrar sig med tiden. Jag har försökt prata med min sambo om det, och förklara stora familjen och lilla familjen-grejen. Att båda familjerna måste få leva. T.ex. så vill jag göra utflykter med vår bebis bara vi tre, åka vi tre och hälsa på kompisar etc. De har bara hänt enstaka gånger. Jag åker iväg själv med bebisen, visst, men det är inte riktigt samma sak då jag alltid längtar efter min sambo :) På nåt sätt känner jag mig som en klängranka på honom, vet inte riktigt hur det har blivit så. Han känns så sammanbiten och arg många gånger, han bara biter ihop och kör på tills han stupar, fixar allt det praktiska men inte det emotionella. Jag har fått med honom på dejter och försökt få till romantiska stunder bara han och jag, sånt tror jag också är extra viktigt i styvfamiljer.

Han har ändrat i sitt jobbschema tack vare det jag sagt, så han försöker nog möta mig. Han säger ofta att han tycker att han gör allt för mig, att han får göra allt, han verkar besviken på hur vår familj är nu.

Får ej vara med och bestämma som styvmamma

INNEHÅLL